Jag talade nyligen med Filipstads kommunchef, som är en opolitisk tjänsteman och därmed inte bedriver opinion som en del av sitt arbete, eller är belastad av någon ideologi. Han är dock oroad över kommunens framtid och fruktar en ny våg av anhöriginvandring, särskilt då en kommun inte kan hindra människor från att flytta in. Detta gör han förstås utan att hänvisa till raser eller att människors ”värde” skulle skilja sig åt, vilket kan te sig obegripligt för den som är formad av liberalers och vänstermänniskors argumentation i frågan.

I själva verket visar Filipstad, i ett mikrokosmos, hur ohållbar omfattande asyl- och anhöriginvandring är i ett välfärdssamhälle. I dag har 20 procent av invånarna utomeuropeisk bakgrund, och av dessa saknar 90 procent egen försörjning. Det fungerar inte ekonomiskt, vare sig det handlar om en stor eller liten kommun. Filipstad skulle behöva stora statliga bidrag i många år framöver för att fungera, något man tidigare fått beviljat, men när det rycktes bort i och med den statsbudget som antogs i höstas kollapsar ekvationen direkt.

Kommunchefen ställer själv frågan hur en person med mycket låg utbildning ska komma ut i arbete inom några år, eller överhuvudtaget. Dessutom påpekar han att en person som kommer från ett fattigt land ofta tycker att man i Sverige får en fullt acceptabel levnadsstandard även utan att arbeta.

Filipstad 1943, då trakten blomstrade tack vare rika mineralfyndigheter.
Foto: Fredrik Bruno/Wikimedia Commons

Ett statligt pyramidspel

Tjänstemän och politiker i en kommun brukar dock göra det lätt för sig genom att helt enkelt kräva mer pengar från staten, i form av etableringsbidrag för nyanlända – något de med nuvarande regler ”endast” får under två år. När medierna ibland skildrar de vinster en kommun påstås göra, handlar det vanligen om att just det där bidraget ses som en intäkt och leder till överskott under en viss period.

Oavsett om stat eller kommun formellt betalar handlar det dock om skattebetalarnas pengar. De är inte hur många som helst och kan inte betala hur stor andel i skatt som helst. Att samhällskontraktet bryts när en allt mindre andel får betala allt mer, utan att få särskilt mycket tillbaka, säger sig självt. Att dessa skattebetalares frustration växer när en allt större grupp aldrig kommer att försörja sig själva borde inte heller förvåna.

Grundproblemet är förstås inte att en viss kommun inte har tillräcklig ekonomi för att hantera en viss mängd asyl- och anhöriginvandrare, utan det enorma inflödet till nationen som helhet. En person som inte har tillräcklig utbildning för att få arbete i en mindre kommun, får det inte nödvändigtvis i någon annan kommun heller. Storstäderna, där flest arbetstillfällen finns, har redan enorma etniska enklaver med låg sysselsättningsgrad.

Asylvurmarna måste fuska

Sedan uppstår förstås även i Filipstad den stora problematik som ligger bortom de budgetfrågor som kommunpolitiker fokuserar på. För inte särskilt länge sedan skulle det kanske förvåna någon att en värmländsk kommun med 10 800 invånare så sent som för en vecka sedan drabbades av bilbränder. På onsdag är kommunen inbjuden av Center mot våldsbejakande extremism för att få information om hur ”IS-återvändare” ska hanteras. Även en liten kommun långt från närmaste storstad har alltså problem med radikal islam, en verklighet som skulle ha avfärdats som högerextrema fantasier för några år sedan.

Asylvurmare vill förtvivlat gärna att asylinvandring ska vara lönsam, så att de åtminstone har ett konkret argument, men de måste alltid fuska på olika sätt, antingen genom att räkna etableringsstöd som inkomst eller genom att inkludera EU- och arbetskraftsinvandrare. För avfolkningskommuner som Filipstad blir argumentet ofta att asyl- och anhöriginvandring behövs för att bygden ska leva, helt enkelt genom att befolkningsantalet behålls intakt eller ökar. Samma taktik används också på riksplanet, då man glatt konstaterar att totala BNP ökar med ökad befolkning. En stor befolkning, som i exempelvis Nigeria eller Bangladesh, har dock ingenting med välstånd att göra, varken i Filipstad eller i Sverige.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com