Notre Dame i solljuset, sett från taket på en sightseeingbuss Ingrid tvingade mig att åka. Foto: Maria Celander

Vissa saker får man bara en chans att göra. Jag gick aldrig in i Notre Dame. Jag åkte heller aldrig upp i hissarna i World Trade Center. Det klassiska misstaget – jag gör det sedan, nästa gång. Av World Trade Center återstår nu just ingenting mer än några förvridna metallbitar som har bevarats för eftervärlden. På tisdagsmorgonen stod det klart att man lyckats rädda åtminstone stora delar av Notre Dames stomme, även om det 800-åriga taket är borta för alltid. Franska mångmiljardärer som Francois-Henri Pinault och Bernard Arnault har redan erbjudit sig att skjuta till svindlande belopp för att återuppbygga katedralen, så den saken ser inte ut att bli något problem.

Det är någonting annat som skaver.

Jag var i Paris för första och hittills enda gången tillsammans med Ingrid Carlqvist 2008. Jag var helt inställd på att fransmännen skulle vara så arroganta, dryga och otrevliga som man alltid hade fått höra, särskilt eftersom jag inte talar franska, men de fördomarna kom helt på skam. Under våra fyra dagar i staden träffade vi inte en enda otrevlig människa vad jag kan minnas.

Ingrid väntar på att Madonna ska äntra scenen. Foto: Maria Celander

Däremot hade vi väldigt trevligt, åt god mat, drack fantastiskt vin och gick på en oförglömlig konsert med Madonna på nationalstadion Stade de France. Stadion ligger i den beryktade förorten Saint Denis, och visst, man kände väl att det kanske inte var lämpligt att springa omkring som ensam kvinna i omgivningarna, men någon akut känsla av hot eller fara kände jag inte alls.

En epidemi av bränder och vandalism

Men någonting har hänt sedan dess.

För bara ett par veckor sedan skrev brittiska The Times om en epidemi av bränder och vandalism som härjat franska kyrkor det senaste året, enligt uppgift 875 incidenter bara under 2018. Bland de utsatta kyrkorna finns den 800 år gamla basilikan i just Saint Denis, där alla franska kungar utom tre vilar i sarkofager. I början av mars slogs basilikans 200 år gamla orgel och de färgade glasfönstren sönder, en 41-årig pakistanier åtalades i dagarna misstänkt för skadegörelsen. Andra kyrkor som utsatts är Notre-Dame-des-Enfants i Nîmes i södra Frankrike, där någon smetade människobajs på väggarna, och Paris näst största kyrka Saint-Sulpice, som drabbades av en anlagd brand för bara en knapp månad sedan.

Jag är rädd att om jag hade återvänt till Paris nu, så hade jag inte känt igen mig. Visst fanns det ”mångkulturella” inslag i gatubilden redan 2008, men det som har hänt under de följande elva åren är så radikalt och så omvälvande att de flesta värjer sig. Kan inte, vill inte förstå.

Ingrid och Maria myser i höstsolen på en typisk fransk uteservering i centrala Paris. Foto: Selfie

Ättlingarna dör ut

Författaren och samhällsdebattören Eddie Omar besökte Paris 2017 och gjorde då följande reflektion:

”… jag såg förvandlingen pågå överallt. Paris blev mindre franskt, mindre europeiskt, och mer likt Afrika och Mellanöstern. Byggnaderna står kvar, tänkte jag då, men som kulisser. Kulturen som skapade dem finns inte längre. Ättlingarna till människorna som byggde dem dör ut.”

Och någonstans här tror jag vi landar i vår sorg när vi ser Notre Dame brinna. Det har ingenting, eller åtminstone inte primärt, med religion att göra. Man behöver inte vara troende kristen för att på djupet känna starka band till vår historia och vårt kulturarv, för att känna att skapelser som Notre Dame är en del av någonting som är vårt. Och det blir allt svårare för även den mest inbitne optimist och verklighetsförnekare att frigöra sig från känslan av att vi håller på att förlora det som är vårt.

Pär Lagerkvist lämnar mig ingen ro

Mörkret sänker sig över Europa. Jag brukar vara den första som värjer mig mot svarta piller och defaitistiskt prat, men just i dag har jag svårt att se saker från den ljusa sidan. Inte minst sedan jag tagit del av såväl vänsterblivnas hån mot oss som är ledsna över branden, som talrika exempel på muslimer som jublar och skrattar.

Pär Lagerkvist skrev 1919 en dikt som heter Det är vackrast när det skymmer, och sista strofen lämnar mig ingen ro:

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam, utan spår.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com