Alltsedan Islamiska staten förlorade sitt sista fäste i Syrien har den tjattrande klassen i svensk politik och medier ägnat mycket tid åt hur de så kallade ”återvändarna” på bästa sätt ska tas emot i Sverige. Många verkar tänka sig någon sorts terapi i socialtjänstens regi, möjligen med förbehållet att rättsväsendet ska utreda eventuella brott, ett tillägg som blir meningslöst då det knappt finns någon bevisning som skulle hålla i en svensk domstol.
En tidningsartikel publicerad 12 april gav dessa tyckare ny energi och ett till synes mer behjärtansvärt fokus. Dagens Nyheter hade nämligen åkt ner och hälsat på Michael Skråmos avkomma, och det är ju oändligt mycket lättare att känna sympati för en ettåring än för en fullfjädrad terrorist. Båda föräldrarna sägs nu vara döda, vilket får de vanliga figurerna att slänga fram de vanliga kraven.
Anne Ramberg. Foto: Wikipedia.
Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, alltid redo med de förväntade flosklerna, skriver på Twitter om ”vår skyldighet att ingripa”, vilket vi vet inte innebär någon som helst skyldighet för henne själv. Av samma snitt är Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand, som rentav uppger att ”det MINSTA jag kan göra nu är att ta hand om deras stackars traumatiserade barn och bekosta deras vård i stället för att lämna även den notan till offren”. Det är ett alldeles fantastiskt åtagande, men trots jagformen förstår vi även i detta fall att han egentligen menar att någon annan borde göra något.
Precis som med invandringspolitiken i stort, är lösningen på världens problem att de tas till Sverige. I detta fall ser godhetsapostlarna till att betona ”svenska barn”, en närmast förbjuden distinktion i andra sammanhang, vilket gör en flytt till Sverige mer naturlig. Man kan ju fråga sig hur svenskt ett barn fött i Syrien av icke-svenska föräldrar egentligen är, men samtidigt skjuter debattörerna därmed sönder sin övriga argumentation. Om en koppling till Sverige är helt avgörande, varför ska vi då ta emot tiotusentals andra människor som endast hört talas om landet?
Varje dag dör 30 000 barn av malaria
Vi mår alla dåligt av att se barn lida. Ramberg och Liljestrand har knappast mer empati än vi andra, men det är inte heller vad saken gäller. Världen är full av elände som drabbar långt fler än de runt 80 barnen med svensk koppling i ett kurdiskt flyktingläger. Varje dag, även i dag, beräknas 16 000 barn dö av undernäring. Samma dag som DN åkte till Syrien dog 3 000 barn av malaria, precis som alla andra dagar.
DNs val av fokus är inte heller en slump, utan snarare synnerligen utstuderat i sin cynism. Man skildrar en barnaskara vars föräldrar sägs vara döda, och väljer det allra yngsta som huvudfoto. Den vanlige läsaren ser ettåringen och får lätt att instämma i tidningens linje att alla 80 omedelbart måste flygas till Sverige. För svärmen av posörer blir det en sockerbit omöjlig att motstå.
IS-terroristen Michael Skråmo uppges vara död, men hans sju barn ska hämtas ”hem”.
Om man besinnar sig finns det ett antal aspekter att fundera kring. De flesta barn lär ha åtminstone en levande förälder, som troligen frivilligt sökt sig till kalifatet. Borde inte även denne förälder, eller dessa föräldrar, då följa med till Sverige? Kanske kan ettåringen växa upp till en fullt fungerande medborgare, men vad gäller för äldre barn som kanske levt i kalifatet i flera år och här hamnar i islamiska kretsar, med eller utan föräldrar? Framför allt: Var fanns alla godhetsapostlar när folk åkte ner till en krigszon, eller när deras barn tvingades leva där? Tydligen var det en fullt acceptabel miljö för 80 ”svenska barn” så länge det fanns någon sorts kalifat på plats.
Personerna som på sociala medier nu vältrar sig i påklistrad oro för ett antal terrorresenärers barn skulle kunna göra en rejäl insats för världens nödställda, men det verkar aldrig vara lika lockande som att identifiera grupper eller problem som absolut måste överföras till Sverige. Därför kom vi också att betala miljarder för att få hit 50 000 afghanska män, som varken led av undernäring eller malaria. Så ser det ut när poserandet leder till verkliga beslut.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Eller IS-svenskarna (!) som terroristerna kallas av MSM. Jmfr med SS-tyskarna under 30 talet, dvs Nazist-bödlarna som fick en fristad i Argentina. Omvärldens dom över Argentina blev hård. Obegripligt och skrämmande att PK-tyckarna nu driver på för att få IS-terroristernas familjer till Sverige. Känner mig på riktigt rädd.
Även i denna fråga är Sverige polariserat, människor som Anne Ramberg och Jens Liljestrand ser inte riskerna, medans andra blir livrädda av tanken på att få fler återvändande IS-terrorister i Sverige. Hur skall dessa två sidor någonsin förstå varandra.