Den 15 mars gick en beväpnad australisk man in i två islamiska byggnader i nyzeeländska Christchurch i en attack som kom att sluta med att 50 människor miste livet. Den som utför en sådan attack vill rimligen se att det sedan får någon effekt, och ur hans synvinkel skulle det absolut sämsta resultatet vara att hans gärning följdes av ingenting alls.
Så blev det som bekant inte. En vit man som angriper muslimer på detta sätt är så ovanligt att det blir en nyhet enligt den mediala princip som brukar kallas ”man bites dog” (det vill säga om en hund biter en man är det ingen nyhet, men om det ovanliga inträffar att en man biter en hund är det en nyhet), men det är inte huvudskälet till uppmärksamheten. I stället gör det västerländska självföraktet och mediernas agenda att ett dåd utfört av en västerlänning alltid är mycket värre än en omvänd situation. Ungefär samtidigt som attacken i Christchurch dödades 120 kristna av muslimer i Nigeria, vilket inte uppmärksammades alls i europeiska medier, trots att landet rent geografiskt ligger närmare. Vi ser exakt samma fenomen i Sverige, där medier och politiker fortfarande badar i Breiviks dåd 2011, när vi i detta land har sett islamiska attacker både före och efter dådet i Norge.
En hijabprydd premiärminister
I Nya Zeeland gick man direkt mycket längre, långt bortom en förnuftig eller logisk reaktion. Redan dagen efter dådet poserade premiärminister Jacinda Ardern i hijab i vad som skulle vara någon sorts uppvisning i solidaritet. Hennes kommentarer om saken i en senare tv-intervju är minst lika märkliga:
− Jag tänkte verkligen inte mycket på det. Det var så uppenbart för mig att det var det rätta att göra. Vad jag underskattade var att det gav människor en känsla av säkerhet. Jag hade inte för ett ögonblick tänkt på att det fanns kvinnor i samhället som kände sig otrygga när de så synligt bar sin tro.
Inte ens alla muslimska kvinnor bär plagget, och för majoriteten av den nyzeeländska befolkningen lär en så tydlig symbol snarare skapa otrygghet. Att det som ska vara deras egen ledare så lättvindigt drar på sig en så främmande ideologi borde också väcka oro.
Andra kommentarer i samma framträdande är också avslöjande:
– Tolerans, inkludering och fred, det är nyzeeländska värderingar. Det betyder inte att det inte finns ideologiska fickor som går tvärtemot våra värderingar, som vi som nation kraftfullt avvisar, men vi skulle vara naiva om vi trodde att vi är det enda landet i världen som inte hade sådana fickor.
Observera att hon här åsyftar ”högerextremister” eller ”islamofober”, som alltså skulle ha åsikter som hela nationen avvisar. Att det finns allt större fickor av den där ideologin som hijaben symboliserar, och som sannerligen går emot västerländska värderingar, slår henne inte alls. I stället vill hon göra allt för att blidka anhängarna till den ideologi som inspirerar tusen gånger fler terrordåd.
Poliskvinnan Michelle Evans poserade i hijab när de muslimska offren för terrorattacken i Christchurch begravdes. Foto: Stuff.
När offren för dådet i Christchurch skulle begravas skyddades platsen av polis, och den vita poliskvinnan Michelle Evans poserade då även hon i hijab. Bilden kom att spridas i medier och många kommentarer, sannolikt från icke-muslimska nyzeeländare, var mer bisarra än poserandet i sig:
”Denna bild fångar så tydligt NZ:s tolerans, medkänsla och mänsklighet, och borde ses så långt och brett som möjligt.”
Endast i en mycket förvriden värld kan en bild på en sammanbiten person med svart hijab och automatvapen anses visa ”tolerans och mänsklighet”. Men solidaritetshandlingarna stannade inte vid dessa uppvisningar i hijabbärande. På andra foton hade man dessutom fått nyzeeländska kvinnor att hålla upp pekfingret i den gest som har äldre ursprung än så, men som i dag främst förknippas med jihadister och moderna terrorrörelser. Den 22 mars hölls en tv-sänd muslimsk bönestund utomhus, där premiärministern återigen dök upp iförd hijab och dessutom citerade den islamiske profeten.
Den märkliga dramaturgin
Jag kan inte påminna mig om något västerländskt land som har gått så långt i sin vilja att förnedra sig självt och vältra sig i sin egen skuld, och funderar på varför det spårade ur fullständigt just i Nya Zeeland. Kanske för att det var landets första attack av detta slag, kanske för att den muslimska gruppen, runt en procent av befolkningen, är mindre än i exempelvis Europa. Här har vi mer eller mindre vant oss vid terrordåd, muslimska sådana, och möjligen börjar en del ledare inse att de inte kan böja sig för islam hur tydligt som helst utan att tappa väljare.
Stefan Löfven rusade snabbt fram och höll tal efter dådet i Christchurch. Döda kristna i Nigeria struntar han blankt i. Foto: Bengt Nyman/Wikimedia Commons
Fortfarande följer dock officiella reaktioner från medier och politiker även här en märklig dramaturgi. Plötsligt leder ett terrordåd på andra sidan jorden till att Sveriges statsminister Stefan Löfven kallar till presskonferens, något han knappast hinner göra för varje dåd som sker i världen. Han nämnde givetvis inte de 120 dödade i Nigeria.
På något sätt är alla européer skyldiga till dådet i Christchurch, och mediefigurer faller över varandra för att påpeka att dådet ”inte skedde i ett vakuum”, för att sedan hävda att all invandrings- eller islamkritisk opinionsbildning har skapat skytten och borde sättas åt mer än någonsin. Vid de vanliga dåden i Europa faller samma figurer över varandra för att säga att ideologin absolut inte har någonting med terroristerna att göra, och att det viktigaste är att muslimer inte stigmatiseras. Vid dessa återkommande dåd sker det förstås inga manifestationer där beslöjade kvinnor i solidaritet tar av sig hijaben.
Etablissemanget agerar precis enligt manifestet
Den nyzeeländska reaktionen, mer överdriven än vid något av de få exemplen med en liknande gärningsman, är idiotisk på många sätt och dessutom från olika synvinklar. Om vi ser det ur något tänkt vänsterliberalt etablissemangs perspektiv, som premiärministerns, var reaktionen nog inte särskilt lyckad. Vem imponeras av att hon tar på sig en hijab och deltar i muslimska bönestunder? Möjligen finns det ett antal muslimska aktivister som ser det som en kapitulation och ännu ett tecken på hur lätt segern kommer att bli, men det gäller knappast alla landets uppskattningsvis 50 000 muslimer.
Inom den icke-muslimska majoritetsbefolkningen lär ännu färre glädjas åt alla bilder med hijaber, pekfingrar och utomhusböner. Det kallas terror eftersom syftet vanligen beskrivs som att så rädsla, och något som bör väcka rädsla inom den nyzeeländska befolkningen är att se sin premiärminister och polis utan vidare anamma främmande attribut. Det finns en verklig rädsla, ”islamofobi” om man så vill, för vad den ideologin gör med ett västerländskt lands gatubild, trygghet och samhälle. Till det kan då läggas år av islamiska terrordåd, vilket gör en bild av en polis med hijab och automatvapen allt annat än förtroendeingivande.
I allt väsentligt följer etablissemanget det som gärningsmannen förutsåg och sade sig eftersträva i sitt manifest. För att börja med en detalj, förklarade han valet av skjutvapen med att han ville se krav på skärpt vapenlagstiftning, vilket i sin tur skulle leda till en motreaktion kring frågan i framför allt USA. I Nya Zeeland krävde politiker omedelbart just skärpt vapenlagstiftning.
I manifestet besvarar skytten också själv frågan om han med sin gärning sökte ryktbarhet, men säger nej med motiveringen att hans namn snart skulle glömmas bort. I ett av premiärminister Arderns tal, där hon utan dramatik kunde ha utelämnat gärningsmannens namn, gjorde hon i stället en långrandig poäng av varför hon inte nämnde det. Den enda effekten av den piruetten var att några kanske såg till att googla fram namnet.
Den goda nyheten
Om de nyzeeländska politikerna verkligen ville minimera dådets effekt kunde de ha sagt och gjort så lite som möjligt. De kunde ha nöjt sig med någonting i stil med ”nu går vi vidare tillsammans som nation”, men genom att i stället hänfalla åt en orgie i hyllningar av islam gjorde de precis tvärtom. Premiärministrar och poliser i hijab skapar inte tolerans, utan polarisering. För varje person som tyckte att det var en kärleksfull gest lär det finnas fler som chockerades och radikaliserades av beteendet.
Det är dock bra varje gång politiker visar hur naiva, principlösa och illojala de är. Etablissemangets figurer är inte nödvändigtvis intelligentare eller på något sätt bättre än vi andra, och varje påminnelse om den saken är nyttig. De vill använda varje ursäkt, som 50 människors död, för att driva sin agenda, inskränka yttrandefriheten, stänga ned plattformar och motarbeta de egna folken. Desto viktigare att vi fortsätter att yttra oss, och den goda nyheten är att folk verkar göra just det.
Källor:
https://spectator.us/jacinda-ardern-hijab-muslims/
https://edition.cnn.com/2019/03/21/asia/new-zealand-call-to-prayer-memorial-intl/index.html
https://www.ibtimes.co.uk/isis-what-story-behind-islamic-state-one-fingered-salute-1506249
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Ett bra test när man möter dessa etablissemangets flagellanter och apologeter är att göra som Jens Ganman gör. Fråga om de läst koranen! Enligt honom väcker denna fråga stor irritation bland PK-individer som bekymrar sig för muslimers väl och ve i de mest skiftande sammanhang. Reaktionen och det (ofta) uteblivna svaret avslöjar vad det egentligen handlar om. Nämligen godhetsposering och känslor. Definitivt inte en önskan om att skaffa sig kunskap och information om islams sanna natur. För man vill inte veta och ta in att man har med en totalitär religionsideologi att göra. Man fördrar att leva i okunnighet för att behålla optionen att kunna posera som en god och fördomsfri människa. Den västerländska civilisationens framtida öde är man uppenbarligen totalt ointresserad av.
Nu är det inte märkligt att Arden uppträder på detta sätt, enligt de flesta nätkällor var attacken inte riktad mot muslimer utan till för att skapa nya lagar för den vita nya zeelänska befolkningen. Frågan blir dock om inte allt detta slöjbärande fick ett antal nya zeeländare att ana ugglor i mossen. Att Stefan hakade på är ju inte så konstigt , tydligen har Arden starka band till både May och Merkel, så de försökte väl använda dådet i propagandan inför EU valet så gott det gick. På samma sätt som nationalister har en agenda( förhoppningsvis god) så har de politiker som inte gillar nationalister också en agenda som jag tror att det är viktigt att kritiker mot globalisterna försöker avslöja, Ingrid o Maria gör det bra. Stefan är inte naiv, dock tror han att hans kritiker är det och går på att han bara fattar dumma beslut. Ibland är nog dumma beslut bara dumma beslut, men när de alla dumma beslut leder i en viss riktning är det nog bra om någon granskar om det finns en baktanke i dessa uppenbarligen ogenomtänkta beslut och ifrågasätter agendan, inte bara dumheten.
förstå detta!!!!!
muslimer är inte gulliga. det är definitivt inte synd om muslimer.
muslimer är inte offren dom är förövarna.
de folk som inte förstår detta är dömda till undergång.