Under en tid använde mer än en politiker det ökända förringandet ”vi har varit naiva” om allehanda fenomen som följt massinvandringen. Det retade upp människor för att det är en mycket slapp ursäkt från personer vars jobb det är att planera och fatta beslut, men minst lika provocerande var det där ”vi”. Konsekvenserna som skulle svepas undan på detta sätt var nämligen fullt förutsägbara och många varnade för dem så tidigt som på 1980-talet. Situationen vi nu befinner oss i, med alltifrån ständiga skottlossningar till självmordsdåd, avfärdades för ett par decennier sedan som bisarra fantasier och högerextrema hjärnspöken. Nu har ”vi”, egentligen alltså politiker och medier, tydligen vant oss så mycket att allt kan skämtas bort med att granen inte har brunnit och att det faktiskt står byggnader kvar när någon går runt i en stad.

Ett par företeelser på senare tid har dock påmint mig om en annan aspekt av den där ursäkten som är alldeles felaktig. Att det uttrycks i dåtid, som någonting som har klarats av och korrigerats. Så är ju inte alls fallet. Oavsett om det sker som del av en lömsk plan, av ondska, av idioti, eller vad det nu kan vara, ser ”naiviteten” ut att härja skoningslöst.

IS-terroristen Michael Skråmo är uppvuxen i Sverige, men norsk medborgare. Han tog med sina barn till slaktandet i Syrien.

Den första företeelsen som påminner oss om detta gäller förstås de så kallade ”återvändarna”, där redan namnet antyder att något är alldeles fel. Ja, det är tämligen naivt, för att inte säga destruktivt och helt vansinnigt, att låta människor som åkt till en annan kontinent för att bedriva terror och uttala hot mot de europeiska länder där de är medborgare, återvända som om ingenting hänt, som om en semesterresa är avslutad.

Faktum är att det diskuteras oerhört intensivt, i vanlig ordning bland politiker och mediefigurer, hur man ska få hem terrorresenärer och hur de här ska återanpassas. Få av oss kan nämna namn på några av offren för IS framfart i regionen, men de som tydligen ska ”hem” porträtteras oavbrutet. Vi får följa diskussioner om huruvida Michael Skråmo, som i videor uppmanade till terrordåd i Sverige, ska åtalas i Norge, och vi kan läsa om att hans barn mår bra. Vi får dagligen följa en Shamima Begum, som reste för att få leva i kalifatet 2015, och hennes försök att nu återvända till Storbritannien, som har tagit i från henne det brittiska medborgarskapet.

I Sverige har Stefan Löfven redan meddelat att det inte kommer bli tal om några avskaffade medborgarskap och så sent som i går fick Nalin Pekgul breda ut sig i Expressen om att det skulle bryta mot ”rättsstatens principer”, eftersom ”vi som land ska ta ansvar för vad våra medborgare ställt till med”. Faktum är att det verkar alldeles självklart att alla dessa personer som tillbringat år inom IS och deras kalifat ska tillbaka till Europa, och i synnerhet till Sverige. Det märkliga är att det inte ser ut så vid någon annan brottslighet. Begår du exempelvis en stöld i Spanien blir du åtalad, dömd och får eventuellt spendera tid i ett spanskt fängelse.

De är farliga på riktigt

Jag har inte hört en enda förklaring till varför dessa brottslingar absolut ska tillbaka till Sverige. Det närmaste någon sorts resonemang jag har hört är att Syrien inte är någon rättsstat och att de skyldiga där riskerar dödsstraff, vilket även gäller Irak. Det är också märkligt, eftersom utlänningar grips för exempelvis narkotikabrott i länder som Thailand och Singapore och då riskerar dödsstraff. Jag har aldrig hört någon då kräva att de omedelbart måste tillbaka till sitt ursprungsland utan att ens ha blivit dömda. Här talar vi dessutom om människor som i många fall är farliga på riktigt, men som inte, till skillnad från i Irak och Syrien, kommer att bli dömda, eftersom tillräcklig bevisning vanligen saknas. Tanken att personer som spenderat år inom en terrorsekt kommer att leva problemfritt i Sverige är bortom naiv.

Det andra fallet som fortfarande påminner oss om den pågående naiviteten är de två libanesiska bröderna i Ronneby. De begår ständigt nya brott och den vanliga formuleringen är att de ”sprider skräck” i staden. Det handlar om rån, misshandel och utpressning. De blir dömda, gärna till löjligt låga straff, men det är inte den fantastiska aspekten. De ska nämligen inte ens vara här, då deras mor och de själva skulle utvisas redan för tio år sedan. Migrationsverket ordnade ändå bostad till dem och de kunde lyfta bidrag. Tio år senare kan de fortfarande lämna in nya asylansökningar och befinner sig naturligtvis ännu i Ronneby i Sverige och begår brott. Det är obegripligt, tandlöst och också bortom naivt.

En gång så idylliska Ronneby har i över tio år utsatts för två libanesiska bröders kriminella härjningar. Trots utvisningsbeslut tillåts de stanna kvar: Foto: Flickr/Jonas Bengtsson.

Det var oerhört naivt, eller ondskefullt, att öppna dörrarna på vid gavel 2015 och bland annat släppa in 35 000 afghanska män utan ID-handlingar eller asylskäl. Men de två historier jag nämner ovan pågår just nu och visar att ett par decennier efter att massinvandringen drog igång på allvar har ingen lärt sig någonting. Vi ska inte ta ”tillbaka” terrorister. Vi ska utvisa, inte minst de som har fått utvisningsbeslut. Det är inte bara dags att sluta vara naiv, utan att nu göra allt för att konfrontera den verklighet som medier och politiker skapat.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com