I de nyare bostadsområdena fanns lekplatser med sandlåda, gungor, gungbräda, klätterställning, rutschbana och karusell. Där träffades vi och använde dessa redskap. Vi lekte mycket utomhus och gick in när mamma ropade från balkongen att det var dags för mat. Det var inte ovanligt att man hade gjort gungor av gamla bildäck. Något som de vuxna hade synpunkter på var när vi var flera stycken i en sådan gunga. Vi kunde till exempel låta någon sitta på ena sidan av däcket och på den andra sidan stod någon annan av oss och gungade vilt och gjorde luftgropar. Så fick vi absolut inte göra, men vad brydde vi oss om det? Det var också på lekplatsen vi lärde oss alla fula ord. Massmedierna hade ännu inte blivit så kulturmarxistiska, vulgariserade och normbrytande, så det var ganska ont om svordomar och runda ord där.

Både flickor och pojkar byggde med Lego. Foto: Pixabay/Semevent.

Om vi inte lekte med redskapen, spelade vi kanske boll, det var nog mest pojkarna som gjorde det. Flickorna hoppade hopprep, jag minns inte att vi pojkar någonsin ägnade oss åt denna sysselsättning. Det var väl också flickorna som hoppade hage. När vi var inomhus lekte pojkar med bilar och andra mekaniska leksaker. Några av oss byggde också modelljärnvägar, men ärligt talat så var nog papporna minst lika roade av detta. Både flickor och pojkar byggde med Lego, även om flickorna nog mest lekte med sina dockor. Det var inga vuxna som styrde våra lekar, vi valde själva! Ingen hade till exempel hindrat en pojke från att leka med en docka. Jag minns att jag själv hade en period på ett par timmar då jag lekte med en docka, men det gick förstås över.

Jag trivdes väldigt bra i lekskolan, det var ingen som sa ”lekis” på den tiden. Jag var i sexårsåldern då och tillbringade cirka tre timmar där per gång, jag kommer inte ihåg om jag var i lekskolan varje dag eller ett par dagar i veckan. Vi lekte, klippte och klistrade och så sjöng vi. Här är polisen som mitt i gatan står – men dem ser man väl aldrig till på gatan numera. Blåsippan ute i backarna står – men den visan är väl högerextremistisk och främlingsfientlig precis som blomman. Vi komma ifrån Afrika, vi svarta är som natten – men de hade inte kommit än och nu blir de väl kränkta om någon sjunger den visan.

Min lekskolefröken hette Lisbeth

Jag kommer ihåg att min lekskolefröken hette Lisbeth och jag kommer också ihåg en lekkamrat som hette Ingela. Jag har inte sett dem sedan dess. Ibland undrar jag hur det gick för dem.

Många av oss minns sagor och barnböcker som lästes högt under barndomen. Får barn av i dag höra Hans och Greta, Snövit och de sju dvärgarna, Rödluvan och vargen eller De tre bockarna Bruse? Känner dagens barn till Madicken? Läser de litet större barnen Tom Sawyers äventyr eller Huckleberry Finns äventyr, eller drabbas de av böcker skrivna av idioter för idioter? Jag har stött på en del modern barn- och ungdomslitteratur och jag kan försäkra er om att en hel del av denna litteratur, minst sagt, är intellektuellt undermålig! Politiskt korrekt propaganda är överordnad allt. En del av de bokförlag som ger ut denna smörja finansieras med skattepengar och de skulle inte kunna bedriva sin tvivelaktiga verksamhet utan kulturbidrag. Skräpet uppmuntrar knappast unga människors läslust.

Sopia Loren -en av filmisarna som ungarna bytte med varandra. Foto: Wikimedia Commons.

Är det någon mer än jag som kommer ihåg när man bytte filmstjärnor med varandra? Observera att vi aldrig sa ”filmisar”! Vi köpte en tiopack bilder på filmens stora namn. Den översta bilden syntes, men resten av filmstjärnorna fick bli en överraskning när tiopacken var öppnad. Den ene samlade kanske på till exempel Elvis Presley och någon annan på Sophia Loren. Då bytte vi helt enkelt med varandra. Jag minns att en packe med tio filmstjärnor kostade 35 öre 1963.

Vi fick sällan läsk, men saft och bullar var desto vanligare. Det bakades mycket i hemmen då. Många tillverkade också egen saft, men det var nog vanligare på landsbygden. Jag undrar om någon kan baka bullar nuförtiden som man gjorde förr, eller är också den kunskapen på utdöende?

Det motsatta könet

När vi var riktigt små lekte vi väl alla med varandra, men när vi kom upp i skolåldern lekte flickor med flickor och pojkar med pojkar. Det var först i tonåren vi började intressera oss för det motsatta könet.

När vi började skolan fick vi klart för oss att vi skulle säga ”fröken” eller ”magistern”, att säga du till lärare och annan personal var strängeligen förbjudet. Det är inte en ordning som jag vill ha tillbaka! Vad jag däremot vill ha tillbaka är en skola där man får allmänbildning och inte, i sann kommunistisk anda, blir hjärntvättad till ett maktens historielösa och lydiga hjon. Skolan måste också, som förr, ta hänsyn till att det finns två kön (inte flera) och sluta diskriminera pojkar!

Jag hade både bra och dåliga lärare. Jag är tacksam för den allmänbildning som jag fick i skolan, men ärligt talat, det mesta fick jag tack vare mina allmänbildade föräldrar och det är väl inte så konstigt. när jag var barn var uppfostran nämligen huvudsakligen föräldrarnas ansvar, inte samhällets!

Vi gick i skolan för att lära för livet. På lördagarna hade vi dock något som kallades för ”Roliga timmen” och då var det meningen att vi skulle underhålla varandra med sång och annat. En del av oss lyckades väl inte särskilt bra medan andra var riktigt duktiga.

Elever i Klara folkskola äter grönsakssoppa. Foto: Ragnhild Haarstad, Stadsmuseet.

Skolmaten kan väl ändå inte ha försämrats ty i så fall skulle ingen uppnå vuxen ålder. Jag minns med fasa blodpudding, fiskbullar, skolbespisningens variant av falukorv, något slags härsken sill, böckling, potatisbullar och den från helvetet komna mjölken. Det övergår mitt förstånd hur någon som kan försvara sig, frivilligt kan få i sig denna djävulens dryck. Är det förresten någon som minns den potatis som serverades i skolan? Jag gör det, tyvärr!

Som jag skrev ovan lärde man sig fula ord i lekparken. På skolgården lärde man sig, om möjligt, ännu fulare ord. En äldre lärarinna berättade för mig om ett samtal som hon råkade avlyssna. Pojkarna som förde denna konversation var väldigt unga:

A: ”Jag har hört ett väldigt fult ord.”

B: ”Vad då? Berätta!”

A: ”Hora!”

B: ”Hora, hora! Vad betyder det?”

A: ”Det vet jag inte!”

Pojke B hette Peter, vem pojke A var kan vi väl lämna därhän.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com