Min föräldrageneration fick möjlighet att resa betydligt mer och längre än tidigare generationer. Längre tillbaka i tiden var det få förunnat att få se mycket mer än sin hembygd eftersom det var dyrt att resa. Det tog dessutom lång tid och semester fick man först på 1900-talet. Först när bilen blev allmän egendom började folk resa på ett helt annat sätt än tidigare.

Ett av mina tidigaste minnen av att resa långt med bil är när vi körde till Skåne från Roslags Näsby där vi då bodde. Det ligger strax utanför Stockholm. Vägarna var sämre dåförtiden, så det tog nästan hela dagen. Året var 1961. Jag minns hur tröttande det var att åka så långt i den folkvagn vi då hade. Vilken tur att det inte var vinter. Vår bil hade nämligen ingen elektrisk uppvärmning.

Det var vanligt att man hyrde en sommarstuga i någon annan del av Sverige. Det utgjorde en kontrast, särskilt till de moderna förorterna utanför Stockholm. Det var också ganska vanligt att man reste iväg för att besöka släktingar och vänner i andra delar av Sverige. Med bilen hade vi fått en helt annan frihet och andra möjligheter än tidigare generationer.

Det var dyrt att ta flyget. Därför var det vanligt att familjer reste ner genom Europa i bil. År 1964 reste vi från Jakobsberg utanför Stockholm och ända ner till Rimini i Italien. Nu hade vi en Ford Taunus 17 M station, en betydligt rymligare bil än den som vi tidigare hade. Bagageutrymmet var beläget bakom baksätet. Framsätet var en hel bänk, ganska ovanligt även på den tiden.

Tog fyra dagar att bila till Rimini

Hotellövernattningar var för dyra för vår familj bestående av fem personer, så det fick bli tält. Första dagen körde vi ner till Danmark och där övernattade vi hos min morbrors familj. Sedan blev det två övernattningar i Tyskland och en i Schweiz. Det tog oss alltså fyra dagar att köra ner till Rimini hemifrån Jakobsberg. Jag har klarat mig från att tälta i modern tid, jag blir matt vid blotta tanken. Campingplatserna hade varierande standard. Den i särklass finaste campingplatsen var den i Schweiz. Jag minns att den hette Camping Lido och jag har för mig att den låg strax utanför Luzern.

På Camping Lido utanför schweiziska Luzern åt Gudmundur sitt livs godaste pommes frites!

Det var den sommaren som jag fick smak för pommes frites. Det serverades till var och varannan måltid under bilresan. Pommes frites var inte alls lika vanligt i Sverige då som det är nu. Kycklingen med pommes frites som vi åt på ovan nämnda Camping Lido är den godaste jag har ätit och vi åt den alltid de gånger vi återvände till denna campingplats.

Så kom vi fram till Rimini. Det hade ännu inte blivit en så utpräglad turiststad som det senare blev. Vi bodde på Hotell Anabella i ett ganska rymligt hotellrum där vi sov alla fem. Vi hade eget badrum vilket verkligen inte var någon självklarhet på den tiden. Ofta fanns ett badrum i hotellkorridoren som gästerna fick dela på. Vi hade helpension, maten var bra, men jag var rätt trött på spagetti vid hemkomsten. Vi var de mest långväga gästerna på hotellet och det var ont om nordiska turister i Rimini dåförtiden, så vi uppfattades nog som ganska exotiska. Det var ingen självklarhet att italienarna kunde engelska, så man fick vackert ta till gester och de få italienska ord man kunde.

”Alfredo stor bandito”

Dagarna tillbringades mest på badstranden och mitt tydligaste minne därifrån är glassförsäljarna. Jag minns särskilt en glassförsäljare (honom träffade vi dock vid vårt andra besök i Rimini 1967) som hade lärt sig tvenne fraser på svenska ”Hej svejs i lingonskogen” samt ”Alfredo stor bandito”. Mitt på dagen tog vi förstås siesta. På kvällen satt vi på någon uteservering, sådana var ovanliga i Sverige då. Vi smakade också något som hette pizza.

Rimini kallas ibland Lilla Venedig. Foto: Pixabay/pohjakroon.

Vi kom att bila ner till Rimini två gånger till, nämligen 1967 och 1972. Staden förändrades en hel del under dessa år och sista gången vi var där var Rimini i högre grad en turiststad och skandinaverna var nu ganska många. 1964 var italiensk musik det man oftast hörde från de många jukeboxarna, men med tiden spelades det mer engelsk och amerikansk populärmusik, den italienska fick dock aldrig helt stryka på foten.

De tre gånger vi var i Rimini bodde vi på hotell som drevs av samma familj. De tog alltid mycket vänligt emot oss och de kom ut på trappan när vi anlände. Med tiden blev maten på hotellen också något mer turistanpassad.

I en Ford Taunus 17 M fick tre vuxna och fyra barn rum – utan säkerhetsbälten. Foto: Wikipedia.

Jag måste skriva några ord om en resa som vi gjorde sommaren 1965. Då reste vi bara till Schweiz. Min faster och hennes man följde med oss vilket innebar att vi var fyra vuxna och tre barn i vår Ford Taunus 17 M! Det blir tre fram och fyra i bilens baksäte och ingen hade säkerhetsbälte.

Jag är tacksam för att jag har fått resa i Europa innan avstånden så att säga krympte och mycket blev strömlinjeformat.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com