Påskmys i all ära, men den unge Klas Qvist föredrog att stanna hemma och lyssna på musik framför att hänga med familjen på skidsemester i Norge. Bild: Pxhere

Påskmys i all ära, men den unge Klas Qvist föredrog att stanna hemma och lyssna på musik framför att hänga med familjen på skidsemester i Norge. Bild: Pxhere

Krönika: Magin i det man måste kämpa för

Det är inte det att han är bakåtsträvande, menar Klas Qvist, men en del saker var helt enkelt mer mytiska och magiska på den tiden de var mer svåruppnåeliga. Innan Itunes, Spotify och Youtube fick man kämpa för att komma åt musiken och var lyssning blev en högtidsstund. Och artisterna själv förvandlades till ett slags övermänskliga gudar när man inte visste varenda liten detalj om dem.

Den egyptisk-amerikanske skådespelaren Rami Malek. Bild: Wikimedia Commons

Årets Oscar för bästa manliga huvudroll gick till Rami Malek för hans insatser i Bohemian Rhapsody, spelfilmen om Queen-sångaren Freddie Mercurys liv och karriär. Och, jodå, även jag var och såg filmen för ungefär en vecka sedan. Ramis nästintill kusligt porträttlika version av Mercury är svårslagen, i synnerhet vad de vokala insatserna beträffar. Sedan har jag, som den något fanatiske nörd jag en gång för alla är, lite svårt för de uppenbara felaktigheter i kronologin som emellanåt förekommer, men det blir också min enda invändning för i dag.

Nu beger vi oss nämligen raskt över till våren 1975, mitt andra skolår för övrigt. Det lackar mot påsk och mina föräldrar och min bror ska snart ge sig iväg till Norge för lite skidåkning under långhelgen. Jag får dock stanna hemma, något jag egentligen inte har något emot, snarare tvärtom. En ung flicka som stod familjen nära och som passat mig och brorsan många gånger under de här åren, kommer hem till oss på skärtorsdagen och så är det problemet ur världen.

Jag var för övrigt inget svårpassat barn. Mina enda intressen var redan då, antingen pianospel eller spisande framför stereon. Man fick använda milt våld för att förmå mig att gå ut, om det så bara var för att gå ner till byns påskeld och titta på fyrverkerierna en stund. En inte alltför tråkig detalj i sammanhanget, åtminstone ur barnflickans synvinkel sett, var alla dem av hennes tonårskompisar som, förmodligen under lite hemlighetsmakeri, tycktes välla in under påskhelgen med förbjudna drycker och snacks för ett helt kompani. Ingen kom dock till skada och jag sitter ju fortfarande här som ni märker, med moralkompass och allt någorlunda intakt.

Där låg plattan plötsligt på skivtallriken

Sedan var det ju det här med Queen: Jag hade vid något tillfälle där hemma nämnt att jag var nyfiken på Sheer Heart Attack, Queens då relativt nyutkomna album, och precis när resten av familjen tog farväl och gick ut till bilen, då låg plötsligt plattan på skivtallriken som ett slags present och kanske också som en subtil påminnelse: ”Hitta inte på några dumheter medan vi är borta, Klas. Glad påsk på dej!”

Mina minnen från resten av påskhelgen är rätt så vaga, men så mycket kan jag säga, att varje gång jag hör låtarna på Sheer Heart Attack, från den inledande ”Brighton Rock”, via ”Killer Queen”, ”Now I’m Here” och ”She Makes Me”, fram till den avslutande ”In The Lap Of The Gods … Revisited”, då kommer allt tillbaka – lukter, smaker, kanske även avlägsna ekon av sådant som folk sa medan musiken dånade från stereon för gissningsvis femtioelfte gången.

Klas Qvist var helt trollbunden av Queen och deras förmåga att ständigt överraska musikaliskt. Bild: Wikimedia Commons

Det som Queen levererade under de här åren var helt nytt och fullständigt magiskt för mig. Vanligtvis när du lyssnar på en skiva dröjer det inte länge innan du hunnit skaffa dig en ungefärlig uppfattning om vad som komma skall. Det jag upptäckte hos Queen och så småningom även hos 10CC och The Beatles (när jag väl började göra djupdykningar i The Beatles samlade produktion vill säga), var att man sällan eller aldrig hade den blekaste aning om vad som skulle hända under de närmaste 35-40 minuterna, en LP-skivas speltid. På ett album som Sheer Heart Attack var Freddie Mercurys röst och Brian Mays gitarr de enda tydliga bevisen på att det var just Queen man lyssnade på. Gruppens kast mellan musikstilarna är i det närmaste halsbrytande. Ena stunden bjöds man på en förhistorisk form av dödsmetall, säkert ett decennium innan Slayer och Metallica lät tala om sig. Ett ögonblick senare lät Queen mest som ett slags engelskt varieté-kapell med Mays gitarr utbytt mot ukelele och med avsiktligt dåligt inspelad sång som vore den uppfångad med trattar direkt från estraden. Men det skulle komma mer.

Cirka åtta månader efter den beryktade påskhelgen, var det nya grejer på gång. Någon, jag minns nu inte vem, pratade om att Queen tydligen var på väg ut med något nytt. Aah, tänkte jag, bäst att lyssna på Discorama på lördag. Där kommer det säkert något.

Om detta var på en torsdag, då passerade två dagar under vilka jag vandrade i något slags halvdvala. I skolan hade min inlärningsförmåga kraftigt naggats i kanten, för att inte säga upphört helt och hållet. Det enda intressanta i mitt liv just då var nämligen: Hur kan Queens nya singel låta?

Kan man verkligen göra så här?

På med radion följande lördag och där kom den verkligen en bit in i programmet, låten som skulle komma att toppa den engelska singellistan i säkert en månad, låten som med sina sex minuter, i alla fall nästan kvalificerade sig som världens längsta singel (The Beatles ”Hey Jude” är bland ett fåtal singlar som är längre), låten som skulle återvända till försäljningslistorna flera gånger under de närmaste 30 åren – ”Bohemian Rhapsody”!

Mina enda tankar under skivans gång var: Men vad gör de nu? Hur gör de? Kan man verkligen göra så här?

I dag hade låten förmodligen varit helt omöjlig som hit, om den ens getts ut. De tvära kasten mellan mjuk, pianoackompanjerad stämsång, opera och heavy metal fick helt säkert radioproducenterna att slita sitt hår redan 1975. I dagens radioklimat hade Olle garanterat motats i grind.

Den ende som vågade sticka ut hakan och spela ”Bohemian Rhapsody” i engelsk radio innan den blev en hit, var den legendariske diskjockeyn Kenny Everett. Han älskade låten och, eftersom han var en av Englands mest inflytelserika radiopersonligheter, tillika en mycket egensinnig sådan, var det ingen som kliade sig i huvudet, än mindre lyfte ett finger när han lät skivan snurra åtminstone ett dussintal gånger två dagar i rad.

När “I Want to Break Free” släpptes 1984 hade Mercurys sexuella läggning blivit mer uttalad. Bild: Skärmdump från Youtube

Och resten är historia, precis som den omtalade filmen antyder. ”Bohemian Rhapsody” markerar en kreativ höjdpunkt i Queens karriär. Noteras bör även att detta hände innan, långt innan Freddie Mercury hunnit förvandlas till ett slags certifierad gay-ikon.

Hur överträffar man förresten en låt som ”Bohemian Rhapsody? Svaret är att det inte går. Queen förblev visserligen ett mycket framgångsrikt band, men med tiden blev deras musik, åtminstone om någon frågar mig, bitvis ointressant, ”Another One Bites The Dust”, ”Radio Ga Ga” och ”I Want To Break Free” i all ära. Det var först mot slutet, när Mercurys hälsa började vackla och alla inblandade visste att det hela snart skulle vara över, som bandet började ta musikaliska risker igen, ungefär som för att säga: Vi har ändå inget att förlora.

En del av magin har försvunnit

Avslutningsvis några ord om musikens tillgänglighet då och nu; känslan av att en artist tillhör en elit som ägnar sig åt saker som är större än livet självt infinner sig inte lika ofta nuförtiden – nu när musiken tycks komma ur alla tänkbara vinklar och vrår, nu när vi inte behöver slita nämnvärt för att få tag i en ny låt. 1975 fick man antingen vänta vid radion tills man stupade på den där låten, eller också, först förvissa sig om att det fanns pengar, därefter bege sig med föräldrarna till skivaffären för att inhandla det åtrådda objektet och sedan tillbaka hem igen, i mitt fall en resväg på sammanlagt drygt en timme. Under hemresan satt min bror och jag i baksätet och läste det nyinköpta albumets liner notes, det vill säga listan över musiker, producenter och inspelningsplatser med mera. Allt detta plus den flodvåg av intryck som träffade en när man äntligen kom innanför dörren och kunde lyssna på plattan, bidrog till magin.

Missförstå mig rätt: Jag ogillar inte per automatik att musik är lättåtkomlig. Jag tycker också om att kunna leta reda på vad som helst när som helst på dygnet. Det var något man bara kunde drömma om för 40 år sedan. Jag minns att en kompis och jag satt på pojkrummet och fantiserade om att ha ett slags pipeline till Sveriges Radios grammofonarkiv. Fråga mig inte hur vi hade tänkt oss att kunna botanisera och hitta bland alla arkivets plattor. Den återkommande punchlinen ur Lorry ”tänkte inte på det” hade väl sällan varit mer passande än just då. Om vi bara hade vetat vad som komma skulle.


Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #58 Platinasponsorer: Blom-Man, Ingrid - Lyssnar med största glädje kram från Ingrid f 1960, Björn - Sölvesborg, Bengtsfors - det börjar ljusna!, Glenn – Bra jobb, Monica - Fantastiskt tjejer, Övriga: David, Mikael, Stöd & Stipendier, Lennart, Mikael, Björn, Magdalena, Kenth, Katrin, Teodor, Lars, Sven, Ola, Carl, Örjan – Tack!, Per - fattigpensionnär ca: 11000 mån inkl bostadsttillägg, Martin, Sebastian - Bra artikel om Elin o psykvården, kämpa på, Margita - Gåva/Trogen lyssnare, Eeva - Bra jobbat, Johnny, Britt, Rikard - Du är ett föredöme.. Bäst, Margareta – Gåva, Hans - Bidrag Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #58 Platinasponsorer: Blom-Man, Ingrid - Lyssnar med största glädje kram från Ingrid f 1960, Björn - Sölvesborg, Bengtsfors - det börjar ljusna!, Glenn – Bra jobb, Monica - Fantastiskt tjejer, Övriga: David, Mikael, Stöd & Stipendier, Lennart, Mikael, Björn, Magdalena, Kenth, Katrin, Teodor, Lars, Sven, Ola, Carl, Örjan – Tack!, Per - fattigpensionnär ca: 11000 mån inkl bostadsttillägg, Martin, Sebastian - Bra artikel om Elin o psykvården, kämpa på, Margita - Gåva/Trogen lyssnare, Eeva - Bra jobbat, Johnny, Britt, Rikard - Du är ett föredöme.. Bäst, Margareta – Gåva, Hans - Bidrag Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #58 Platinasponsorer: Blom-Man, Ingrid - Lyssnar med största glädje kram från Ingrid f 1960, Björn - Sölvesborg, Bengtsfors - det börjar ljusna!, Glenn – Bra jobb, Monica - Fantastiskt tjejer, Övriga: David, Mikael, Stöd & Stipendier, Lennart, Mikael, Björn, Magdalena, Kenth, Katrin, Teodor, Lars, Sven, Ola, Carl, Örjan – Tack!, Per - fattigpensionnär ca: 11000 mån inkl bostadsttillägg, Martin, Sebastian - Bra artikel om Elin o psykvården, kämpa på, Margita - Gåva/Trogen lyssnare, Eeva - Bra jobbat, Johnny, Britt, Rikard - Du är ett föredöme.. Bäst, Margareta – Gåva, Hans - Bidrag Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #58 Platinasponsorer: Blom-Man, Ingrid - Lyssnar med största glädje kram från Ingrid f 1960, Björn - Sölvesborg, Bengtsfors - det börjar ljusna!, Glenn – Bra jobb, Monica - Fantastiskt tjejer, Övriga: David, Mikael, Stöd & Stipendier, Lennart, Mikael, Björn, Magdalena, Kenth, Katrin, Teodor, Lars, Sven, Ola, Carl, Örjan – Tack!, Per - fattigpensionnär ca: 11000 mån inkl bostadsttillägg, Martin, Sebastian - Bra artikel om Elin o psykvården, kämpa på, Margita - Gåva/Trogen lyssnare, Eeva - Bra jobbat, Johnny, Britt, Rikard - Du är ett föredöme.. Bäst, Margareta – Gåva, Hans - Bidrag