Skåningar är inte som andra svenskar. Vi bryr oss inte särskilt mycket om vad de håller på med i Stockholm. Till skillnad från göteborgarna som är helt besatta av att hävda att de är ”Sveriges framsida” och lider av svårartat lillebrorskomplex, så rycker vi skåningar på axlarna åt de dumheter de sysslar med i huvudstaden. Vi är, så att säga, oss själva nock.

Jimmie Åkesson och Louise Erixon i Blekingedräkten vid riksmötet 2010. Foto: Wikipedia.

Det skånska folkkynnet beror till stor del på vår danska historia. Precis som danskarna kallar vi en spade för en spade och vi är inte särskilt ängsliga över hur det vi säger ska tas emot i kungliga huvudstaden. Det är således ingen slump att Sverigedemokraternas framgångar började i Skåne och att det är här de första kommuner som till dels styrs av SD finns. Som Jimmie Åkesson (född i Skåne) sa nyligen till Expressen:

– Vi brukar säga att vi ligger ungefär en mandatperiod före i utvecklingen.

Åkesson fick medhåll av Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman:

– Vi här nere tar ut svängarna lite mer. Vi är benägna att sticka fram hakan lite mer och känner oss kanske inte så bundna alltid av centrala direktiv eller beslut.

– Vi är nog lite mer danska. Tittar man över sundet och följer dansk samhällsutveckling och dansk politik så inser man att danskarna är väl också lite så där att de tar ut svängarna lite mer. Danskarna tycker ju att vi är väldigt politiskt korrekta i Sverige.

Staffanstorps starke man, moderaten Christian Sonesson, gick ett steg längre när det gäller hur långt före Skåne ligger:

– En eller två [mandatperioder] skulle jag säga. Det är klart, tittar man på politiska trender så har det visat sig vara så.

Sven-Olle Olsson kunde ha visat vägen

Den som verkligen var tidigt ute var centerpartisten Sven-Olle Olsson i Sjöbo. När socialdemokraterna flera gånger motionerat om att ta emot flyktingar i kommunen ordnade han en folkomröstning i samband med valet 1988. Nej-sidan vann med förkrossande 64,5 procent mot ja-sidans 31, trots att medierna redan då propagerade ivrigt för ”mångkultur”.

Men i stället för att låta Sjöbo visa vägen, vilket kunde ha satt stopp för den massinvandring Sverige sedan dess har drabbats av, valde stockholmarna att skrika ”rasister” åt skåningarna. Det talades om vår ”bruna historia”, om nazism och fascism som en farsot i Skåne under Andra världskriget och vi utmålades rent allmänt som en fara för Sverige och för all världens flyktingar. Tänk om de i stället hade förstått att Sven-Olle Olsson förutsåg framtiden med sina klassiska ord:

I vårt [svenskarnas] handlingsmönster ingår att diskutera, argumentera, debattera eller till och med demonstrera. Men vi ersätter aldrig detta vare sig med våldshandlingar, med vapenhot eller med mord. Det är dock ett handlingsmönster som finns i en hel del länder. Vad får er att tro att dessa människor över en natt byter karaktär?

Det ska en skåning till att våga säga det fullständigt uppenbara, men ack så förbjudna. För en skåning står pall även när stockholmarna skriker rasist och försöker mobba ut oss. Som Edvard Persson sjöng: ”Så låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå!”

Men det finns också något annat än det danska arvet som gör skåningarna så annorlunda – blodsminnen av hur besluten i Stockholm drabbade våra förfäder. Inte för att vi lär oss något av det i skolan, men det lever kvar i våra väsen som en sund misstänksamhet mot huvudstadens alla påbud: De är inte alla gånger välmenta.

Jag befarar inte att Stockholm i dag ska spetsa skåningarna på pålar (en utstuderat grym metod som användes för att banka patriotismen ur skåningarna), men den som är utan historia blir lätt lurad och bedragen. Det är därför jag menar att såväl skåningar som övriga svenskar emellanåt bör påminnas om hur försvenskningen av Skåne gick till.

Snapphanar spetsades på pålar

En av de främsta skånska historieskrivarna hette Uno Röndahl (1924-2011), en polis från Kristianstad som likt en detektiv grävde fram Skånelands bortglömda historia. Med all önskvärd tydlighet visade han att det som i svenska historieböcker kallas en fredlig övergång från Danmark till Sverige i själva verket var etnisk rensning, massmord, deportering och ett enormt förtryck.

Skåneland utan förskoning av Uno Röndahl.

Uno Röndahls första bok Skåneland utan förskoning utkom 1981. I den citerar han ett fasansfullt stycke ur Artur Lundkvists bok Snapphanens liv och död, om snapphanen Lars öde:

”Knektarna kommer och hämtar honom, men lossar inte hans fjättrar utan bär bort honom emellan sig, en trupp står uppställd med musköter i händerna, en trumslagare står beredd med en stor trumma hängande ner mot knäna. En påle av ek ligger där färdig, spetsad vass, med barken bortskalad i hela dess längd, nära intill har ett hål grävts i marken, med en hög rödaktig jord uppkastad bredvid.

Trumman börja dåna, dovt och långsamt, Lars läggs ner på marken vilande på magen, flera karlar griper tag i honom och håller honom hårt, hans kläder fläks upp, ett knivsnitt görs vid nedersta ryggkotan och där förs den spetsiga pålen in under huden, skjuts uppåt med korta stötar, försiktigt för att pålen varken ska tränga för djupt i kroppen eller komma ut igen genom huden.

Trumman dunkar, en fruktansvärd spänning skakar den utsträckta kroppen, men karlarna håller den nere, tryckt mot marken, Lars känner smärtan som en eldflamma upp genom kroppen, han omsluts av ett rödflammande mörker, biter samman tänderna så hårt att han hör dem krasa sönder, men han hör inget skrik från sig själv, bara sjunker i ett djup och allt blir mörker.

Han vaknar till igen när han hänger upprest på pålen, hans fötter är fastspikade, hans armar bakåtböjda och fastsurrade, en galge är rest uppöver honom och en repsnara omsluter hans hals, men så löst sittande att han inte genom huvudrörelser kan strypas. Smärtan är som en rasande eld i hans kropp, som om lågor förtärde hans kött i oavbrutna angrepp, han har munnen full av blod.”

Uppenbara likheter med det som händer i dag

Snapphanen från 1934 av konstnären Axel Ebbe avbildar snapphanen Lille Mads. Statyn står i Hembygdsparken i Hässleholm. Foto: Wikipedia.

Vad hade då Lars och de andra snapphanarna gjort? De försvarade det land som ockuperats av främmande makt, och de ville tillbaka till sin rättmätige danske kung. Bröt de mot lagen? Nej, inte ens det. Vid freden i Roskilde hade nämligen Sverige lovat att skånelänningarna skulle få fortsätta lyda under dansk lag. I Roskildefredens 9 artikel står ordagrant att de skulle få ”blifva vidh deres vanlige rätt, lagd och gamble privilegier och frijheder oturberade och obehindrade”.

Svenskarna praktiserade dessutom omvänd bevisföring. Envar som anklagades för att vara snapphane (de skånska motståndsmännen) fick dödas. I Göingehäraderna utfärdade svenskarna skottpengar på motståndsmännen och var och en som infångade en snapphane, död eller levande, fick tio riksdaler och därtill motståndsmannens egendom. Som Uno Röndahl skriver betydde detta förstås att vem som helst kunde göra sig av med en ovän och få betalt av svenskarna genom att hävda att den han dödat varit snapphane.

Den behandling Stockholm i dag utsätter etniska svenskar för har uppenbara likheter med det som drabbade Skåne efter 1658. De lovade att vi svenskar skulle vara i fortsatt kraftfull majoritet och att svensk lag skulle gälla. Allt skulle vara som vanligt, vi skulle bliva vid vår vanliga rätt och våra gamla privilegier och friheter skulle vara orörda. I själva verket är det precis tvärtom – främlingarna går före i bostadskön, får våra skattepengar i bidrag för att själva slippa arbeta och får tand- och sjukvård för en spottstyver medan många av oss inte ens har råd att gå till tandläkaren.

När vi protesterar mot hur de behandlar oss spikas vi upp på symboliska pålar där våra rykten och goda namn tas ifrån oss. Och den moderna versionen av skottpengar på oss som protesterar mot folkutbytet är de miljontals skattekronor som läggs på organisationer som vigt sina liv åt att hänga ut svenskar som skriver av sig sin förtvivlan i sociala medier, och därefter dra dem inför rätta för hets mot folkgrupp. Eller Allmänna arvsfonden som tar miljarder kronor från döda svenskar och delar ut till övriga etniciteters föreningar.

Häng med på vårt upprorståg!

Så därför, kära svenska landsmän, bli inte sura och ilskna när jag påminner om den etniska rensningen av Skåne. Lär er i stället något av vår historia så att vi kan hjälpas åt att stoppa den etniska rensning av svenskar som faktiskt pågår i vårt eget land i detta nu. Efter valet 2018 ville komikerna Filip och Fredrik gräva loss Skåne – för att så många av oss röstade på Sverigedemokraterna. Fredrik Wikingsson förklarade för Aftonbladet:

– Det finns hundratals teorier om varför Skåne ser ut som det gör nu. Jag älskar Skåne på massa plan, så det är med sorg i hjärtat jag känner att Skåne inte tycks lära sig.

Just det, Wikingsson – vi skåningar tänker aldrig låta makten ”lära oss” vad vi ska tycka och tänka. Vi går vår egen väg i stolt förvissning om att vi har rätt och att vår kamp för vårt eget folk kommer att sprida sig till resten av riket. Vi är upproriska både av naturen och erfarenheten, vi kommer aldrig att vika ner oss.

Ni andra svenskar är varmt välkomna att hänga med på vårt upprorståg! Börja med att lyssna på denna intervju med Uno Röndahl.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Ingrid Carlqvist

See author's posts