Trenden har varit tydlig nu under ett antal år: Ju mer politisk korrekthet och grötmyndigt pekpinnande Hollywood ägnar sig åt, desto mer tröttnar publiken. En genomgång i Washington Post visar att Oscarsgalans tittarsiffror sjunkit stadigt 2015-2018, och förra årets tittarsiffra (i USA) på drygt 26 miljoner är den sämsta sedan analysföretaget Nielsen började mäta galan 1974. Tidningen slänger fram den smått desperata tesen att de dåliga tittarsiffrorna beror på att folk inte sett de nominerade filmerna … men då måste man ju fråga sig vad det i så fall kan bero på? Och även om årets gala, som fått mycket ”gratisreklam” genom olika kontroverser och tjafs, såg en liten uppgång, så är tittarsiffran på drygt 29 miljoner trots det den näst sämsta genom tiderna.
Komikern Kevin Hart. Bild: Eva Rinaldi/Wikimedia Commons
Årets prisgala föregicks bland annat av ett ganska segdraget bråk kring den svarte komikern Kevin Hart, som i december presenterades som galans konferencier. Knappt hade nyheten blivit offentlig, förrän det dök upp gamla tweets från 2009-2011, där Hart raljerade över och drev med homosexuella. Och här blev offerhierarkin i PK-världen mycket tydlig: hbtq-personers ”rätt” att slippa bli förargade trumfade uppenbarligen Kevin Harts automatiska offerstatus som rasifierad. Inte heller hjälpte det att hans vän, den lesbiska komikern Ellen De Generes, ryckte ut till hans försvar – då pekades i stället hon ut som en ”förrädare” i hbtq-gruppen. Efter att han först vägrat be om ursäkt, och sedan ändå gjort det, hoppade Kevin Hart till sist av programledarrollen.
Inför söndagens gala var det alltså högst oklart vem som skulle ta på sig det prestigefyllda uppdraget, och svaret blev – ingen och alla. I stället för att som brukligt ha en värd som agerar spindel i nätet, lät man prisutdelarna prata lite mer än vanligt och så att säga föra handlingen framåt. Och flera av dem kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att gripa tillfället och säga något syrligt om exempelvis president Trump. Skådespelaren Javier Bardem, som delade ut pris för bästa utländska film, utbrast:
– Det finns inga gränser eller murar som kan stänga ute uppfinningsrikedom eller talang.
Nu äntligen får Trump vad han tål
I svenska mainstream-journalisters värld är de vänstervridna och världsfrånvända Hollywoodkändisarnas aversion ett säkert tecken på att Trump kommer att förlora valet 2020. Exempelvis skriver Jonna Sima andtrutet i Aftonbladet, efter att hon först med illa dold skadeglädje konstaterat att presidenten veckan före Oscarsgalan fick den tveksamma äran att tilldelas två priser på kalkongalan Golden Raspberry Awards:
”Men frågan är om inte den massiva kritik som riktades mot Donald Trump och hans politik av de riktiga filmstjärnorna på Oscarsgalan i natt sved värst för presidentens känsliga ego. Regissören Spike Lee, som vann priset för bästa manus för den politiska filmen ”BlacKkKlansman”, tog upp Trumps agerande efter den högerextrema marschen i Charlottesville och manade till motstånd.
– Presidentvalet 2020 är runt hörnet – vi måste göra det moraliska valet mellan kärlek och hat, sa Spike Lee.
Det fick presidenten att i vanlig ordning slänga sig över Twitter i självförsvar.
Showbusiness verkar alltid vara det som engagerar Donald Trump mest. Även nu när hela hans politiska karriär kan stå på spel.”
Ja. Nu tror ju inte jag att en samling bortskämda Hollywoodtyper kommer att få Trumps anhängare på ”bättre tankar”, snarare tvärtom. Åsynen av dessa självgoda översittare kan få vem som helst att sträcka sig efter MAGA-kepsen, om inte annat så i ren trots. Och jag tror inte att Donald Trump ligger sömnlös över Spike Lees tal, där han alltså ännu en gång tuggar om slaveriet, folkmord på indianer och vikten av att befinna sig på ”rätt sida av historien”. För egen del tycker jag att Trumps reaktion på Twitter var ganska rimlig och sansad.
https://twitter.com/realDonaldTrump/status/1100000030319169537
Som en parentes kan nämnas att flera twittrare la upp bilder på när Spike Lee och Donald Trump umgås och har trevligt på olika fester, så Lee har tydligen inte alltid tyckt att Trump representerar ”hat”.
Remember when Spike Lee loved his friend Donald Trump; pic.twitter.com/DOVxoqNeTa
— MARK SIMONE (@MarkSimoneNY) February 25, 2019
Svart polis infiltrerade KKK
Men hursomhelst, Lee fick alltså pris för bästa manus efter förlaga, för den semi-biografiska filmen BlacKkKlansman, om en svart polis som under det tidiga 1970-talet lyckades med den osannolika bedriften att infiltrera Ku Klux Klan. Och även om Lee blev snuvad på priset för bästa regi, det gick till den mexikanske regissören Alfonso Cuarón som också knep statyn för bästa foto och utländska film, så tänker jag någonstans att med tanke på kvällens utfall borde väl Spike Lee åtminstone vara lite nöjd. Om vi går på att etnicitet är det enda viktiga alltså, inte filmernas kvalitet. Oscarsgalan 2019 påminde om rena mångfaldsfesten i Globen, vilket amerikanska mainstream-medier som till exempel CNN och nyhetsbyrån Reuters gick fullständigt upp i atomer av lycka över.
Mångfaldigt prisade mexikanska filmen Roma. Bild: Netflix
Tydligast blir det om vi tittar på filmerna som nominerades för bästa film, i år hela åtta stycken. BlacKkKlansman har vi redan nämnt. Green Book, som tog hem priset, handlar om en svart musiker och hans vite chaufför på turné i 1960-talets USA. Black Panther är en Marvel Comics-historia om det fiktiva afrikanska riket Wakanda, där superhjälten och tillika kungen Black Panther bor. Bohemian Rhapsody handlar om rockgruppen Queen och dess homosexuelle sångare Freddie Mercury, som avled i aids 1991. The Favourite handlar om den brittiska drottningen Anne och hennes hov av lesbiska älskarinnor. Och Roma handlar om regissören Alfonso Cuaróns mamma, med indianskt påbrå, och hennes vardag som inneboende hembiträde i Mexico City. Återstår två filmer alltså av åtta som handlar om vita, heterosexuella amerikaner av anglosaxiskt ursprung – musikfilmen A Star is Born med Lady Gaga och Bradley Cooper, och den politiska satiren Vice, med Christian Bale i rollen som före detta vicepresidenten Dick Cheney.
Vad gäller skådespelarpriserna så gick båda priserna för bästa biroll till svarta skådespelare, Mahershala Ali för Green Book och Regina King för If Beale Street Could Talk. Bästa manliga huvudroll gick till Bohemian Rhapsodys Rami Malek, som är av egyptisk härkomst, och bästa kvinnliga huvudroll gick något otippat till den brittiska skådisen Olivia Colman för hbtq-bejakande The Favourite. Strejta vitingar göre sig icke besvär, kan man konstatera.
Detta är naturligtvis inte alls någon tillfällighet. Jag skrev redan i höstas om hur Hollywoods törst efter vinstmaximering har resulterat i kreativ koma och dessutom har dess stjärnor sedan länge tappat greppet om vad deras arbetsuppgift egentligen är, och börjat inbilla sig att det ankommer på dem att predika olika politiska budskap för publiken. Och som jag konstaterade redan då, så är det inget fel med konst som innehåller politiska budskap – problemet uppstår när det blir dess enda raison d’être. När budskapet som förmedlas gång på gång är detsamma, då har man klivit över tröskeln in i propagandans land.
LÄS MER: Därför är alla nya filmer så mördande tråkiga
Lyssna på Stephen King
Man bör lyssna på farbror Steve. Bild: Wikimedia Commons
Författaren Stephen King skrev 2000 en bok om författarskap vid namn Att skriva, som sedan dess blivit en hörnpelare i mången undervisning om kreativt skrivande. I ett kapitel behandlar han hur man lämpligen hanterar saker som symbolik och teman. Det är inget fel i att ta med dessa saker i berättelsen, menar King, men man får aldrig för en sekund låta dem överskugga densamma:
”Jag tänker avrunda denna lilla predikan med ett varningens ord – att börja med frågorna och de tematiska problemen är en utmärkt garanti för att åstadkomma en dålig bok. Bra romaner börjar alltid med själva berättelsen och övergår först därefter till temat; de börjar nästan aldrig med temat för att sedan ge sig in i berättelsen.”
I ett annat kapitel skriver han om vådan av att försöka anpassa sig till vad man tror att publiken vill ha, att imitera och kopiera för att tjäna pengar. Att exempelvis ge sig till att skriva en bok ”i John Grishams anda”, för John Grishams böcker säljer ju bra, är undantagslöst en dålig idé och kommer att genomskådas av publiken.
Hollywood bör ta till sig Stephen Kings kloka ord. Att göra film på film med den enda tanken att ”nu ska vi berätta om svarta”, eller ”nu ska vi tjäna pengar på fler superhjältehistorier” är recept på katastrof. Lyckligtvis har nöjesindustrin genom historien visat sig vara ganska självreglerande. Bara titta på vad som hände med skivbranschen. När köpte du en cd-skiva senast?
Nuvarande ordning är inte hållbar i längden, och förhoppningsvis har galenskaperna nu blivit så uppenbara och löjeväckande att filmbranschens totala krasch och efterföljande pånyttfödelse närmar sig.
https://youtu.be/xVx-zvCjUZU
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Jag beundrar ditt iskalla nervsystem som orkar titta dig igenom denna ström av förolämpningar. Jag skulle få hjärtfel
Jag är inte så känslig som du Calle. Gör en låda vetja! 😉
att hollywood är en propagandacentral är inget nytt.
redan på 30-talet översvämmades hollywood av marxistiska
filmkonstnärer från tyskland.
och på den vägen är det.
Precis som jag skriver, ab, så visst har det funnits politiska budskap tidigare, utan tvekan. Men jag tycker nog ändå att det har gått totalt överstyr nu faktiskt. Nu är inte det politiska budskapet en del av handlingen, det ÄR handlingen.
precis!
kulturmarxismen har försåtligt förgiftat västvärlden under väldigt lång tid.
det verkar som om vi just nu upplever kulmen på vansinnet.