När jag var 7 år och gick i första klass var det en pojke i klassen som mobbades svårt. Anledningen var att han var rödhårig, hade glasögon och var lite tjock. Dessutom var hans mamma frånskild och de bodde hos hans mormor. Varje rast jagades han gråtande hem av de andra pojkarna i klassen. I en klunga sprang de efter honom och slog honom om de fick tag på honom. Jag var själv en ganska blyg liten flicka, men en dag valde jag att springa tillsammans med honom, och sedan stanna mellan honom och klungan och mota bort dem medan han fick chans att springa hem. Jag minns att jag skrek till mobben att de skulle sluta och i stället blev jag själv slagen. Jag kan i dag inte förstå hur i herrans namn jag vågade, men det är en av de saker i mitt liv som jag faktiskt är mest stolt över att jag gjort.
Resultatet blev att även jag blev mobbad, vilket pågick en tid. Men sen vände det och jag blev i stället bästa vän med flickan som var ledare i klassen. Joakim, som den mobbade pojken hette, blev också accepterad till slut, och faktiskt något av en ledare i klassen ända upp till högstadiet. Han var duktig i skolan och blev med tiden både smal och snygg.
Jag har alltid hatat opportunism, mobbning och mobbmentalitet. Jag vet inte riktigt varför, men det sitter i ryggmärgen på mig. Inte för att jag är någon hjälte eller speciellt populär person själv, men jag måste säga att jag alltid gått min egen väg och försökt tänka själv.
Den mobbade flickans revansch
När jag gick på gymnasiet hände det igen, en flicka var mobbad i skolan. Hon var faktiskt judinna, mycket intelligent och vår konservativa skolas enda punkare. När vi andra var brunbrända och posha var hon bleksminkad och svartklädd med färgat kort hår. Vissa elever spottade faktiskt på henne, och ingen ville dela bänk med henne eller vara vän. Vi blev bänkkamrater och bra vänner trots våra olikheter. Hon tog mig med in till Stockholm och visade mig en helt ny värld med vänner som i dag är mycket framgångsrika inom musikbranschen. Även min väninna är i dag en mycket framgångsrik person inom den svenska kultursfären. Så kan det gå.
Typiskt för mobbare är att de inte inser vad de gör förrän långt senare.
I dag, många år senare, ställer jag mig på Ingrid Carlqvists sida, en av Sveriges mest uthängda och bespottade kvinnor. Rätt ska vara rätt och jag ser samma mekanismer i dag som när hela mobben piskjagade en liten rödhårig kille med glasögon eller spottade på min punkkompis på den chica överklasskolan.
Ingrid Carlqvist håller tal i Pretoria, Sydafrika. Bild: Victor Mosten
Jag är inte dum, jag förstår att det är ett slags socialt och yrkesmässigt högriskprojekt att jobba med Carlqvist, men jag har följt Ingrids podd i flera år och vad jag kan se är hon varken antisemit, främlingsfientlig, rasist eller högerextrem. Däremot en rasande duktig journalist, som inte kan låta bli att granska makten och våga ifrågasätta vedertagna sanningar, vilket hennes tidigare journalistvänner slutade med för flera decennier sedan. Den känns helt enkelt väldigt orätt det hon nu utsätts för och jag känner igen mekanismerna som mobbare, opportunister och medlöpare alltid följer. Sedan, flera år senare, sitter de och gråter ut för att de varit med och mobbat någon. Vi har sett det förut och kommer att se det igen.
Så till de journalister som läser detta vill jag säga en sak: Besinna er. Försök tänka själva och våga gå emot flocken lite grand. Ni kommer vara stolta över er själva den dagen Ingrid Carlqvist får upprättelse.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Grymt, Johanna! Det där stärkte även lilla mig, må du tro. :-)——–Klas
Tack Klas, vad glad jag blir 🙂
Jag visste inte att vi skulle vara tvungna att försvara oss och räkna upp allt vi inte är.
Mobbad är man för övrigt bara när man inte har någon på sin sida – Ingrid är invecklad i en konflikt och ensam är hon sannerligen inte. Och att hon skulle behöva någon upprättelse är en annan sak jag inte håller med om.
Min uppfattning är att detta inte är någon vanlig konflikt, utan att Ingrid och flera andra tidiga dissidenter är systematiskt förtalade och bestraffade av MMS och att detta är vår tids häxprocesser. Man skulle ha trott att det borde ha gått över, nu när verkligheten hunnit i kapp och de fått rätt i mycket av det de påtalade för många år sedan, men för de tidiga dissidenterna tar det visst aldrig slut. De förlorar sin möjlighet till försörjning och alla som har med dom att göra skall också straffas. Klas Qvist till exempel har blivit av med sitt skivkontrakt bara genom att skriva på denna sajt (!) och Navid Modiri kritiseras hårt för att ha haft med Ingrid i sin podd. Ingrid har kallats högerextrem i Expressen, Kulturveckan och Borås tidning de senaste veckorna. Varför inte bemöta anklagelserna på egen plattform när man har den möjligheten. Denna artikel var helt mitt eget initiativ, och skrevs rakt från hjärtat. Jag är så djupt ledsen av att se någon behandlas så här. Visst har Ingrid många på sin sida, men många av dom sitter i samma båt. I mars skall hon upp i rättegång för någon teknikalitet kring podden Ingrid och Conrad. Det är helt enkelt tufft och hon har mycket starka krafter mot sig, vilket har varit tydligt de senaste veckorna, i en kamp som ingen vet utgången av.
Nej ingen vet utgången av kampen. Men om målet är att vinna så tror jag att ömkan för dem som ställer upp med namn och karriär på den egna sidan är helt fel recept.