Klas Qvists gode vän Gudmundur Bragason tipsade om att föra dagbok över de tumultartade händelserna. Bild: Privat

Sent på lördagskvällen 26 januari, alltså för bara lite drygt två veckor sedan, är jag hemma i Borås igen efter några hektiska dygn med radiointervjuer, korta akustiska spelningar och skivsigneringar tillsammans med Mikael Ramel i Örebro, Nynäshamn och Stockholm. Med på resan var även Peter Holmstedt, en av mina närmaste vänner tillika delägare tillsammans med mig och två andra i det lokala skivbolaget Paraply Records i Borås. Det är högst egendomligt hur extrem dåtid och extrem nutid kan flätas samman. Mitt liv såg helt annorlunda ut för två veckor sedan. Bara fyra dagar efter hemkomsten skulle det bli åka av. Det ni får se här nedan är väl att beskriva som ett slags dagbok. Tur att jag förde anteckningar, ett klokt tips från min vän Gudmundur Bragason när helvetet satte igång. Annars är jag rädd för att jag inte hade kunnat återge en del viktiga detaljer. Mina minnen är ibland nämligen väldigt vaga.

Onsdagen 30 januari. Jag är som vanligt på jobbet. Det ringer på min mobil på förmiddagen. En röst i andra ändan presenterar sig som Niclas Sennerteg på Borås Tidning. ”Grattis till framgångarna med Ramel-plattan”, säger han efter de inledande artighetsfraserna och fortsätter: ”Du Klas, jag har ju sett ditt namn på Ingrid Carlqvists sajt. Jag ska göra en artikel om detta och undrar om du vill svara på några frågor. Jag har blivit tipsad av en person och jag måste tyvärr göra detta.”

Jag svarar att jag egentligen inte vill det, eftersom jag vet vad som komma skall. Men jag ändrar mig. Jag kan lika gärna svara på frågorna. Spelar ingen roll hur jag än vänder mig. Sedan kommer allt farande, frågor i stil med:

• Vad tycker du om judar?
• Varför betraktar du människor som Fabian Fjälling och Ingrid Carlqvist som hjältar?
• Varför har du vänt dig just till Ingrid&Maria med dina krönikor? Hade du inte kunnat vända dig till andra sidor?

Jag lyckas hålla mig någorlunda lugn, även om jag självklart inte får sagt allt jag skulle vilja ha sagt. Och till vilken nytta förresten? Bara det faktum att Sennerteg (och angivaren också för den delen), väljer just detta tillfälle att publicera artikeln, bara dagar efter miniturnén, det luktar planlagd manöver lång väg. Tilläggas bör att Sennerteg tackar mig för all bra musik innan han lägger på luren och gör slarvsylta av den lilla tillstymmelse till karriär som jag eventuellt är i besittning av. En av tidningens prenumeranter, min mamma, får dessutom sitt liv ordentligt tilltygat, men det bjuder han säkert bara på. Mamma är otröstlig de närmaste dagarna.

Vaga minnen av resten av dagen

Resten av dagen har jag bara väldigt vaga minnen av. Jag ringer min flickvän och sätter in henne i det uppkomna läget. Hon blir förstås chockad, men vi konstaterar helt enkelt att ”nu får vi bara hålla ihop, vad som än händer”. Jag minns att jag pratar med Gudmundur och hans fru Anki minst ett par gånger. I det här läget vet jag ännu inte exakt när artikeln ska publiceras. Sennerteg säger att det kan ta allt mellan en dag och en vecka. Så här i efterhand tolkar jag detta som ett milt försök till psykologisk terror. Jag går och lägger mig och sover oroligt den natten.

Torsdagen 31 januari. Artikeln publiceras. Peter Holmstedt ringer på morgonen och är helt förkrossad:

”Vad tänkte du när du gjorde det där sommarprogrammet och skrev för den där sidan? Har du över huvud taget nån koll? Carlqvist är ju både antisemit och förintelseförnekare!” Jag försöker säga att hon inte är det, men han bara avbryter och säger: ”Det är hon!”

Jag minns att jag mumlar något i stil med: ”Det ska bli intressant att se vilka som är ens riktiga vänner de här närmaste dagarna och vilka som inte är det”. Holmstedt bara avbryter: ”Det handlar inte om det. Du får ju kallt räkna med att ingen vill samarbeta med dig nu – Paraply, Mikael Ramel, Border (distributören) och …” Holmstedt nämner namnen på i princip alla i min bekantskapskrets och fortsätter: ”Du har ju valt sida i och med det här.”

Innan vi lägger på, säger Holmstedt något i stil med: ”Ja, vi får se vart det här hamnar. Vi får ha ett krismöte någon gång efter helgen.”

Vart detta hamnar? Under de följande dagarna skulle inte Holmstedt precis komma att ägna sig åt någon skademinimering, snarare tvärtom, om någon frågar mig. Man kan vara medlöpare även till tidningarna om man vill … Och det är han. Min roll i samarbetet med Ramel gör Holmstedt sitt bästa för att minimera. I en kommande artikel är det plötsligt inte längre jag utan Ramel som står för arrangemangen.

Att skilja på sak och person

Blir under återstoden av dagen uppringd till väldigt stor del av människor som trots att de långt ifrån alltid delar mina politiska åsikter, än mindre tycker att idén att skriva artiklar för Ingrid&Maria är särskilt bra, ändå visar sitt deltagande. Men det är ju precis så det ska vara. Man måste kunna skilja på sak och person.

Fredagen 1 februari: Ny artikel i BT. Den här gången handlar det mest om vad ärkenazisten Klas Qvists samröre med Ingrid Carlqvist får för konsekvenser för Holmstedt & C:o. Det skrivs om ”riktigt bajsbruna åsikter”.

Jag går till jobbet, men jag håller mig mest inne på mitt rum. Dagens BT ligger garanterat ute i matsalen eller i fikarummet. Jag får dock besök under dagen, bland andra av en gammal vän och före detta arbetskamrat. Vi snackar en lång stund. Han är rosenrasande på drevet och pratar lite löst om att gå ut på Facebook och bråka. Han berättar att det nämligen inte är så trevligt där just nu. Holmstedt, eller som min kompis benämner honom, Vänsterns svar på Bert Karlsson, håller hov.

Är Peter Holmstedt vänsterns svar på Bert Karlsson? Bild: Wikimedia Commons

Vänsterns Bert ringer för övrigt en gång till. Det blir ett frostigt samtal. Trots det får jag hela bilden klar för mig via tidningsartikeln senare på dagen, att nu har Paraply definitivt brutit, så förmodligen även Ramel, även om hans kommentarer känns betydligt mer nyanserade. Han vill i alla fall låta det sjunka in, ett tecken på att han besitter ett visst mått av intelligens.

Några andra av mina arbetskamrater tittar in under dagen. Det är stundtals riktigt trevligt, men när jag tar på mig jackan för att lämna jobbet blir jag plötsligt riktigt rädd. Jag måste in på ICA och handla, en inte allt för uppmuntrande tanke, eftersom jag är på löpet.

Jag kommer så småningom hem, med fulla matkassar och allt. Pratar senare på kvällen med en gammal kompis som jag inte hört ifrån på länge. Han är också rasande på drevet! Jag som trodde att jag var så gott som ensam. Vet förstås att det inte stämmer, men ensamhet är ju som bekant även ett sinnestillstånd.

Vuxensandlådan på Facebook

Lördagen 2 februari: Vaknar förhållandevis tidigt, går upp, gör kaffe och börjar skriva ett sista engelskspråkigt inlägg på Citizen Ks Facebooksida. Citizen K är det namn jag använt under de 15 senaste åren när jag gjort egen musik. Eftersom jag själv varken har eller vet hur man använder Facebook, har jag alltid låtit mina artiklar gå via Holmstedt, ett faktum som plötsligt känns både obehagligt och väldigt konstigt. Jag ska alltså sitta här och skriva ett sista inlägg och mejla till den person i världen som jag just nu tycker allra minst om. Men det gör jag. De som bedriver vuxensandlåda på Facebook får sina fiskar varma. Eftersom det stora flertalet av lektanterna och farbröderna är jämnåriga med undertecknad (minst), får de stå ut med att bli jämförda med sina presumtiva barnbarn.

För övrigt händer det inte så värst mycket den här dagen, förutom att Lena Kvist, damen bakom fredagens artikel, tillika BTs kulturchef, slår till med en krönika, där idén med att låta överskottet från Ramel-plattan gå till vänstertidskriften Expo dryftas för första gången. Holmstedt och de andra, som vid det här laget acklimatiserat sig väl i rollen som duktiga medlöpare, bestämmer senare samma dag att detta är en lysande idé.

Jag pratar med en arbetskamrat, med Gudmundur och Anki och med mamma. Hon förblir bedrövad.

Söndagen 3 februari: Jag är med i BT igen, för fjärde dagen i rad! Det måste vara mitt personbästa. Det är genom den här artikeln (inte via något samtal från Holmstedt och paraplyarna) som jag får veta att ”nu blir det Expo”. Jag tänker: Om jag hade skrivit något för en sida som drevs av en person som roar sig med att släppa ut minkar så att de kan äta upp varandra och andra djur, bli påkörda och kvadda det lokala ekosystemet, då hade alla hållit käften och trallat vidare.

Känner mig annars i rätt så bra form den här dagen. Min livskamrat är äntligen på väg tillbaka till Borås efter en helg med syskon och mamma i Göteborg. Jag går omkring och småplockar, laddar tvättmaskinen och lagar mat. Märker även till min stora glädje att jag kan lyssna på musik igen utan att komma i obalans, ett klart sundhetstecken.

Tycker nästan synd om Holmstedt

Måndagen 4 februari: Ny arbetsvecka. Får ett mejl från Holmstedt där han bland annat skriver att han postat mitt ”försvarstal” på Citizen Ks hemsida. Han frågar om han ska mejla över alla kommentarer som följer på mitt inlägg, men jag avböjer. Det bryr han sig emellertid inte om utan börjar i stället mejla över kommentarer, bland annat från en kille som jag känner. Han var ute för en trafikolycka som liten vilket gav honom en hjärnskada som till exempel gör att han sväljer hela Qvist-gate med hull och hår. Jag är alltså fullfjädrad antisemit nu. Väldigt superhumanitärt av Holmstedt att tillskansa sig några gratispoäng via människor som kanske inte riktigt är med i matchen. Men så hämtar ju vänstern sin näring ur offermentalitetens stinkande källa.

Johan Andersson ringde upp och ställde obekväma frågor om Expo.

Får reda på att Johan Andersson planerar att ringa upp Holmstedt för Feministinspektionens räkning. Jag skrattar högt. Det är första gången under de här dagarna som jag känner ”riktigt” stor tacksamhet över att inte befinna mig i Holmstedts kläder. Jag tycker nästan synd om honom. Han vet ju inte vad det innebär. Det vet jag. Har ju lyssnat en hel del på Granskning Sverige i mina dagar.

Tisdagen 5 februari: Får höra resultatet av Johan Anderssons snack med Peter Holmstedt. Holmstedts yttrande om att man inte ska tro på skriverier blir i sammanhanget till absurd humor. Jag tycker han låter trött. Han har nog haft det lite jobbigt de senaste dagarna – det tar på krafterna att vara Borås svar på Robin Hood. Pratar även med min mamma. Hon verkar bättre och när jag föreslår att hon borde säga upp sin BT-prenumeration, då skrattar hon och säger:

”Ja, det kanske är något att fundera på.”

Epilog

En dryg vecka har nu passerat sedan Niclas Sennerteg och Lena Kvist kickade igång sitt lilla inkvisitionsprojekt. Några personer som jag trodde var mina vänner, däribland Peter Holmstedt och Paraplys två andra delägare Joakim Lövgren och Åke Strömberg, Mikael Ramel, ett flertal musiker och distributören Border music, har alla tagit avstånd från mig. Andra, däribland min mamma, min flickvän, Gudmundur och Anki Bragason, Ingrid Carlqvist, Maria Celander, Johan Andersson, Fabian Fjälling, Julia Caesar, Lilou&John, några musikervänner och ett otal andra, har på olika sätt bevisat att de helhjärtat står bakom mig.

En kväll när jag är på väg hem till min flickvän i centrala Borås och knappt hunnit utanför min egen port, hörs en röst:

– Det är mycket slask idag, Klas.

Jag stannar och mumlar lite reserverat. Det är en ung kille som jag har sprungit ihop med, både hemma på Hässleholmen och på stan. Nu var det ett bra tag sedan vi sågs. Jag har faktiskt tänkt en del på honom under de här dagarna, till och med gått igenom lite i mitt huvud vad jag ska säga till honom i fall vi springer ihop. Sist vi sågs var han engagerad i SSU och var riktigt duktig på att presentera sina åsikter. Nu avbryts jag i mina funderingar.

– Jag har hört att du har hamnat i tråkigheter, att du har skrivit en artikel för någon sajt.

– Ja, det stämmer, svarar jag. Och inte bara en artikel.

– Jag tycker det var både bra och modigt av dig.

– Tycker du? Jag menar, sist vi sågs var du väl sosse, inte sant?

– Det stämmer, men jag har lämnat sossarna. Jag fick spelet på dem.

– Vadå? Har du gått över till SD?

– Ja, det har jag. Jag tycker du har gjort en insats för mig och många andra.

Vi skakar hand och önskar varandra lycka till. Just där och då känner jag mig nästan euforisk. Om jag någonsin stått vid en skampåle, så är den helt borta nu. De som ville se mig fastsurrad har tydligen inte lyckats med sina föresatser. Det är mycket möjligt, rentav troligt att jag kommer att genomgå perioder av sorg, ilska och besvikelse på grund av det inträffade, men just där och då känner jag mig egendomligt fri. Jag kan göra precis vad jag vill nu. Jag behöver inte längre vakta min tunga, varken när jag pratar, skriver eller sjunger. Det känns på det hela taget underbart!

Läs del ett av Klas Qvists krönika HÄR

Läs del två av Klas Qvists krönika HÄR

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com