Den senaste gången, men definitivt inte den första, jag såg fenomenet var troligen när Stefan Löfven (S) ryckte ut för att försvara Annie Lööf (C) 19 januari i år. Om Lööf, traditionellt sett en ideologisk motståndare, visade han sig ha en hel del att säga, som till Aftonbladet:

– Det är bedrövligt. Det finns uppenbarligen en rädsla för starka kvinnor.

Med sedvanlig finess och analysförmåga utvecklade han resonemanget:

– Jag har så förbannat svårt att förstå vad det är som gör att man använder det här språket överhuvudtaget, och framför allt mot kvinnor. Det är något här, en rädsla för starka kvinnor uppenbarligen.

Stefan Löfven drar en lans för Annie Lööf och ”starka kvinnor”. Foto: Bengt Nyman/Wikimedia Commons

Jag blev nästan förstummad, om jag nu inte hade varit tillräckligt luttrad och van vid just Löfvens kapacitet. Annie Lööf är en politiker, en makthavare och en partiledare med en lön på strax över 100 000 kronor i månaden. Inte en stackars kvinna som Löfven måste hjälpa genom mörka gränder. Under den groteska teater som utspelade sig under regeringsbildningen, eller vad man nu ska kalla de där eviga rundorna, såg Lööf till att ha en mycket framträdande roll och gjorde sig sannolikt avskydd av stora delar av övriga politiker och befolkningen i stort. För att hon spelade fult, hycklade, förstörde processen och ljög, något som knappast heller skulle passera obemärkt om det kom från en man.

”Groteska mängder hat”

Vi är inte rädda för Annie Lööf för att hon skulle vara ”en stark kvinna”, utan för att hennes maktlystnad verkar sakna gränser och hon spelar ett mycket destruktivt spel. Jag känner inte mycket mer sympati för Jan Björklund, men han har åtminstone synts mindre. Givetvis får Lööf också stöd från Veronica Palm (S), som aldrig ger ett särskilt skärpt intryck, vilket inte heller har med kön att göra. På Twitter skriver hon 19 januari:

”Lööf får groteska mängder mer hat än Björklund.  Det beror inte på något annat än att hon är just en hon, att det fortfarande provocerar att en kvinna har makt och tar plats. Det beror på ynkliga män och manssamhället.”

Nej. Det beror på hur hon agerade under hösten, och ingenting annat. Denna taktik är så oerhört ful. Ska ingen kvinna kunna kritiseras utan att kritikern omedelbart stämplas som ”ynklig man”, i sig ett tämligen sexistiskt uttryck? Tankegången, eller snarare retoriken, är ju också så oerhört lätt att motbevisa. Ebba Busch Thor (KD) är av allt att döma inte bara kvinna, utan säkerligen en lika stark person som Lööf. Personligen känner jag större förtroende och sympati för henne, och jag känner betydligt mindre sympati för (mannen) Björklund än (kvinnan) Busch Thor.

Jag har svårt att tänka mig en princip som är mer nedsättande för kvinnliga makthavare än att deras kön används som försvar vid olika kriser. Mona Sahlin betalade svart för tjänster, struntade i att betala räkningar och tv-avgift, använde regeringskortet för privata inköp, undlät att betala skatt för eget företag, samlar på sig 98 obetalda parkeringsböter, hade mängder av skulder hos kronofogden och fick körförbud för bilen. Hon avgick som Socialdemokraternas partiledare 2011, efter dåliga valresultat och strategiska misstag. Eller, förlåt, jag menar förstås för att hon var kvinna, vilket skrämmer ynkliga män.

Kvinnoförnedrande förklaring

Förklaringen är feg, men framför allt kvinnoförnedrande. Skulle inte kvinnor kunna begå samma oegentligheter som män? Bör de inte kritiseras eller avskedas av samma skäl, utan att det omedelbart ska hänvisas till kön?

Skribenten gillar Marine Le Pen. Bild: Wikimedia Commons

Jag älskar starka kvinnor. Att jag hyser sympati för Marine Le Pen (RN) är ingen hemlighet, vilket förstås beror på politisk hållning, men även på hennes uppenbara intelligens och av allt att döma sympatiska personlighet. Det finns inte heller en chans i världen att president Emmanuel Macron skulle försvara henne, när hon kritiseras, med att hon ju är en stackars kvinna man ska behandla varsamt.

En annan fantastisk kvinnlig politiker var Margaret Thatcher, och där kan vi sannerligen tala om en ”stark kvinna” som nog skrämde fler än ”ynkliga män”. Hon behöll makten från 1979 till 1990 och blev därmed Storbritanniens längst regerande premiärminister under 1900-talet. Nästan samtliga av hennes ministrar genom åren var män, men de kunde genom sin manlighet knappast dominera Margaret Thatcher. När hon till slut avsattes av de egna såg hon det som förräderi, men aldrig hörde jag att det skulle ha haft med hennes kön att göra. Så vitt jag vet påstod hon själv heller aldrig något sådant.

Det finns många fler exempel, även bland dem vars politik vi kanske ogillar. Angela Merkel (CDU) må vara avskydd i breda kretsar för sin asylpolitik, men ingen kan förneka att hon är en intelligent och fullt kompetent person. Det krävs en viss skicklighet för att behålla makten i över 13 år, men det är inte heller vem som helst som blir doktor i kvantkemi.

Jag känner ett visst förakt mot personer som Annie Lööf och Veronica Palm, men det är inte mycket större än det som gäller Fredrik Reinfeldt eller Jan Björklund, som alla är mycket mindre människor och politiker än Margaret Thatcher eller Marine Le Pen.

På denna sida är Ingrid Carlqvist min redaktör, och därmed chef. Det händer att vi har olika uppfattningar om hur saker ska läggas upp, men använder jag då en manlig härskarteknik för att få igenom mina åsikter? Skulle Ingrid då vika sig som en stackars kvinna? Inte gärna, va?

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com