2015-2018 – De följande åren ser i korta drag ut som följer: Jag går upp när klockan ringer 05.15 varje morgon måndag-fredag, tar buss till jobbet, jobbar hela dagen och när fritiden tar vid umgås jag med flickvän och kompisar, spelar live ibland och jobbar i studion både med egna och andras grejer. Jag är numera också en av delägarna i Paraply Records, ett lokalt litet skivbolag som mest ger ut musik med Borås-förankring. En av medarbetarna, tillika min kanske bäste vän vid tiden heter Peter Holmstedt, en försynt, rätt så kort liten farbror som är lika hopplöst förälskad i musik som jag. Vi gillar ofta samma grejer – Crosby, Stills, Nash & Young, America, Bread, Jackson Browne och så vidare, även om min smak ofta lutar mer åt den brittiska musiken och hans åt den amerikanska.

Crosby, Stills, Nash & Young på scen 1970. Bild: Wikimedia Commons

Holmstedt hjälper till med allt. Han är oerhört initiativrik när det gäller att få klart saker, oftast före deadline. Han är lyhörd för andras åsikter, är bra på att hitta vägar till kompromisser och han frågar ofta: ”Men om vi gör så här?”

Holmstedt och jag pratar sällan eller aldrig politik. Jag förstår att han befinner sig ganska långt åt vänster, åtminstone i vissa frågor, vilket egentligen inte betyder ett skvatt för mig. Alla får ha precis vilka åsikter de vill för min del, så länge jag tillåts ha mina åsikter. Ett svin är alltid ett svin. Vänster eller höger spelar egentligen ingen roll.

”Trump är genuint ond”

När Donald Trump vinner USA-valet 2016 och tillträder kort därpå, är Holmstedts åsikt som alla andras: ”Trump är genuint ond.” Själv är jag inte alls lika övertygad om att han verkligen är det. Excentrisk? Jodå. Kaxig? Visst. Men så vitt jag vet är inte amerikanerna, ens under Trump, hårt hållna vad yttrandefriheten beträffar. Om du dras med åsikter som sticker i ögonen på makthavare, är det ju inte i USA som i Kina till exempel – ett land som alla tycks vurma för just nu. Om du är riktigt utfreakad i USA kanske du till och med får vara med i en talkshow. Därför, när folk breder ut sig exempelvis i det påstått ”neutrala” Sveriges Radios Studio Ett, och mer än en gång mestadels oemotsagda, refererar till ”Trumps regim”, då anser jag det vara ett felaktigt påstående. Ordet regim används lämpligast när ett lands styresmän, inte nödvändigtvis folkvalda, inför hårdare censurlagar och förbjuder demonstrationer med mera. Trump är folkvald och demonstrerat, det har folk gjort glatt och obehindrat som det verkar i alla fall, även efter 2016.

Ingrid&Conrad blev en av Klas poddfavoriter under hans politiska uppvaknande. Bild: Skärmdump Youtube

Själv överger jag sakta men säkert mainstream-medierna och går i allt högre grad över till alternativpoddar – Ingrid & Conrad, Radio Realism (före detta Radio Länsman, senare Verklighetschecken), Aron Flams Dekonstruktiv Kritik, Motgift, ibland Radio Regeringen samt Amerikanska Nyhetsanalyser, i synnerhet vid tiden för Trumps installation i Vita Huset. Genom dessa poddar kastas jag rakt in i ett nytt Sverige, ett Sverige som jag knappt vågar tro existerar. Jag hör för första gången talas om personer som Julia Caesar, Mona Walter, Eddie Omar, Nina Drakfors, Fabian Fjälling, Lilou & John, Bernt Herlitz med flera, människor vars ställningstaganden får konsekvenser som gör mig både rädd och förbannad.

Jag gapskrattar när Bechir Rabani ger sig ut och gör de idylliska journalistreservaten osäkra och bland annat hävdar på sin breda helsingborgska och med illa dold ironi: ”Det måste vara första gången på tio år som dom ser en blatte i det här området”. Jag blir lika chockad och bestört som alla andra när Rabani plötsligt, och som det verkar till en början åtminstone, mystiskt går bort i december 2017.

Jag hör riktiga pistolskott för första gången

Jag läser och lyssnar på reportage om gruppvåldtäkter, stenkastning mot blåljuspersonal i no go-zonerna och en höstkväll när jag precis kommit innanför dörren hemma på Hässleholmen i Borås, mitt i den no go-zon jag själv råkar bo i, hör jag för första gången i mitt 50-åriga liv ljudet av riktiga pistolskott alldeles i närheten av hyreshuset. Jag utgår även i skrivande stund ifrån att människorna och händelserna inte är fake news. Jag låter intrycken göra outplånliga spår i minnesbanken och jag blir arg så det svartnar.

Samtidigt som allt det här pågår, blir jag klar med två album, dubbel-CDn ”Second Thoughts 2017 och ”III” (eller som jag själv ibland kallar den ”Den Romerska Trean”) 2018. En kväll på vårvintern 2017, strax efter att ”Second Thoughts” kommit ut, ser jag plötsligt ett epostmeddelande som nästan får mig att tappa hakan. Först tror jag att jag ser fel, men efter ett ögonblick fattar jag att det jag ser verkligen stämmer. Det är från Mikael Ramel.

Redan som liten hörde jag och imponerades av Ramels debutalbum från 1972, ”Till Dej”, en skiva som både text-, arrangemangs- och ljudmässigt spöar det mesta som gavs ut i Sverige vid den tiden – inga rallarsvingar från stalinistlägret, inga ostämda gitarrer, bara för det mesta väldigt väl genomförd svensk postpsykedelia, kryddad av högst personlig lyrik. Ramel har senare berättat för mig att det mesta av skivan spelades in i hans hemmastudio under några intensiva år precis i början av 1970-talet.

Ramel hade fått ett ex av ”Second Thoughts” i brevlådan och trodde först att det var ett skämt. Som avsändare angavs nämligen endast Hemifrån. Hemifrån är namnet på Holmstedts agentur.

Samarbetet med Mikael Ramel

Efter ytterligare lite mejlande fram och åter, bestämmer vi att Ramel ska komma ner till Borås och lägga ny sång på tio av ”Second Thoughts” 23 spår. Han har redan skrivit ett flertal svenska texter som åtminstone i vissa fall är att betrakta som rena översättningar. I andra fall har han låtit associationerna löpa fritt.

Mikael Ramel på scen 2017. Bild: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Fredagen 18 januari 2019 ges CDn ”I Huvet På Varann” med Mikael Ramel och Klas Qvist ut. På kvällen håller vi releaseparty på ett fullsatt Utbult Borneby, Kulturhusets bistro i Borås.

Dagarna dessförinnan satt jag och Mikael i ett kök i centrala Borås och övade på varsin akustisk gitarr. Det var fantastiskt roligt och det kändes som om låtarna började leva sitt eget liv. Innan dess hade jobbet mest bestått av att spela in och mixa låtar som egentligen redan var färdiga, eftersom de ju redan fanns ute i engelska versioner, ingen särskilt rolig process om någon frågar mig.

Mellan repen gjorde vi press – lät oss intervjuas av tidningar och radio. Veckan därpå blev det ännu mer av samma sak, men den här gången gjorde vi även stopp i skivaffärer i Örebro, Nynäshamn och slutligen Stockholm där vi spelade akustiskt, signerade skivomslag och snackade med folk.

Mitt i allt det här lägger jag märke till en sak som får en spröd liten varningsklocka att plinga till i mitt medvetande. Jag söker en dag på Klas Qvist och Mikael Ramel på Youtube, mest på kul. Bland det första som kommer upp är mitt sommarprogram för Ingrid och Conrad 2017. Jag vet att jag tänker: ”Undrar just om någon mer än jag ser detta.” Så här i efterhand kan till och med jag hålla med om att det är den mest blåögda undran som någonsin färdats genom universum. Man står bara sig själv närmast, you know.

Fortsättning följer…

Läs det ett av Klas krönika HÄR

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com