Det kanske är precis så här det är att vara otrogen. Jag vet faktiskt inte. Jag har helt enkelt inte ställts inför just den sortens problem. Men jag skulle kunna tänka mig att otroheten fungerar på precis samma sätt – du träffar någon, du lever ett slags dubbelliv under några år, du bestämmer dig trots allt detta smygande och abrovinschande för att stanna kvar hos familjen (av bekvämlighetsskäl till viss del, men kanske också för att familjen behöver dig) tills verkligheten en dag hinner ifatt.

Det har nu gått precis en vecka sedan Borås Tidnings Niclas Sennerteg ringde upp mig. Det är ingen överdrift att påstå att mitt liv inte varit som det brukar sedan dess. Ändå känner jag mig egendomligt fri. Jag kan göra precis vad jag vill nu – behöver inte längre vakta min tunga, varken när jag pratar eller sjunger. Sedan var det ju det här med skrivandet. Det var skrivandet som slutligen blåste iväg mig med full kraft, en bra bit bort från ett stort antal vänner, skivbolaget som jag själv till på köpet var med och drev, samarbetspartnern på ett alldeles nyutgivet album, distributören och, förmodar jag i alla fall, de flesta musikerna. Mer om allt detta senare. Först måste jag ge en bakgrund, en ganska lång sådan.

Nya moderaterna får mig att koka av ilska

2014 – det drar ihop sig till val. Fredrik Reinfeldt har varit Sveriges statsminister i åtta år. Snart ska han ta sitt pick och pack och överge sin partiledarpost hos ”Nya moderaterna”, ett epitet som på den tiden fick mig att koka av ilska av en anledning. I dag får samma benämning mig att koka av ilska av en helt annan anledning, men det kan göra det samma. Jag tror det har något med öppna armar och öppna hjärtan att göra.

Ilskan mot dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt var en av de saker som fick Klas Qvist att börja vakna upp politiskt. Bild: Magnus Fröderberg/Wikimedia Commons

Jag har själv svårt att exakt dra mig till minnes var jag befann mig politiskt 2014. Jag har röstat lite hur som helst sedan 1985, då jag var 19 år och förstagångsväljare. Mitt liv har mest rört sig om musik, spelande så väl som lyssnande. Politik har egentligen aldrig intresserat mig speciellt mycket.

En sak kan jag i alla fall konstatera och det är att ingen av partiledarna i den så kallade Sjuklövern förtjänar min röst. Det finns däremot en ung herre som härjar strax utanför Sjuklöverns fält av allmän acceptans, en partiledare som bättre än någon av de övriga tycks kunna dela upp befolkningen i två läger. Hans blotta närvaro skär som en nyslipad köttkniv tvärs igenom familjer och andra relationer människor emellan. Hans sätt att uttrycka sig – den milda Blekingedialekten, rösten, allt tycks ha väldigt lite med politik att göra. Ändå är det han levererar för det mesta att betrakta som brännhett stoff rent politiskt. Hans namn är Jimmie Åkesson.

Hur kan Åkesson vara så lugn?

Varför är Åkesson alltid så himla lugn? När Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, Stefan Löfven och de andra kastar pennor, papper och Gud vet allt på varandra under valdebatterna, är han bara lugn och saklig. Han borde vara allt annat än det. Störande av mötesfriheten var ju mer regel än undantag för SD under det här valåret, i alla fall som jag minns det. Dessutom har jag alltid tenderat att känna viss sympati för underdogs.

Det är nu cirka två veckor kvar till valet. Jag har hittat något som visar sig vara en pamflett från SD på hallmattan framför brevinkastet. Min första instinkt var egentligen att låta den gå direkt i soporna, men nu läser jag den i stället. Jag kommer fram till att jag håller med om en hel del som nämns i pamfletten, kanske inte allt, men tillräckligt mycket för att jag ska bestämma mig, mer eller mindre där och då, för att rösta på SD i riksdag, kommun och landsting. Jag smyger iväg en blåsig höstdag till Stora torget i Borås och poströstar och går sedan därifrån på lite lätt darrande ben, samtidigt som jag känner mig som en obstinat punkare. Om jag bara visste. Det är tur att man inte kan se in i framtiden.

Ta bara det som händer omedelbart efter valet: Jimmie Åkesson tar time out på grund av utmattning, Decemberöverenskommelsen, en regering med sossar och miljöpartister tillsätts och våra sinnen attackeras dagligen av Stefan Löfven, Annie Lööf, Gustav Fridolin, Åsa Romson och så förstås, den främsta av dem alla, kulturministern som säkerligen fick en och annan någorlunda vaken individ att vilja gå i landsflykt, högintelligensens obestridda superdrottning, Alice Bah Kuhnke. Jag vill minnas att jag drömde ovanligt mycket mardrömmar i den här vevan.

Fortsättning följer…

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com