”Anders Lindberg är en av de snällaste människor som finns.” Så inledde Carl Melin, en sorts samhällsdebattör med tidigare roller som bland annat kommunikationschef, på Twitter ett försvar av Aftonbladets politiske chefredaktör. Skälet var att Ebba Busch Thor (KD) i en debatt hade kritiserat påståenden från Aftonbladets ledarredaktion, vilket av medierna snabbt omvandlades till att hon attackerat Lindberg personligen, trots att han inte ens nämndes.

Några veckor senare, 23 januari, skriver Anders Lindberg själv på Twitter:
”Fattar att man kan ogilla vägtullar och klimatskatter även om jag tycker det är bra. Men MP vill absolut ingen illa, de vill rädda världen, gillar ekologisk mat och är i övrigt som folk är mest. Var kommer detta osannolika raseri ifrån?”

Hur har vi hamnat här och är det här vi ska vara? En politisk chefredaktör på en stor tidning som inte bör kritiseras, eftersom han är snäll? Ett politiskt parti som inte bör ogillas eftersom det ju tydligen inte vill någon illa?

Jag känner inte Anders Lindberg, och har aldrig ens träffat honom, men är helt öppen för att han är en fullt sympatisk person på många sätt. Det är inte alls omöjligt att han är en vänlig själ. Jag tror inte heller att särskilt många miljöpartister engagerar sig främst för att de vill andra människor illa.

För fram groteska resonemang

Detta handlar dock om makthavare som fattar beslut och har ett tämligen stort inflytande. Det är i stort sett irrelevant i vilken mån Anders Lindberg är snäll när han för fram de mest groteska resonemang, och inför valet exempelvis i månader talade om hur de borgerliga tillsammans med SD skulle återskapa Tredje riket. Det är svårt att bedöma vilket inflytande han faktiskt har, men om tiotusentals människor dagligen läser att en röst på något annat än vänsterpartier garanterat leder till krig och diktatur har det säkert en viss påverkan på ett antal väljare.

På samma sätt tror jag inte att miljöpartisters främsta drivkraft är att medvetet göra allting sämre. De har dock reell makt, eftersom de i vanlig ordning och som alltid oavhängigt valresultatet, regerar. Även om ”osannolikt raseri” för en själv nog inte är den sundaste reaktionen, är ilska eller frustration över deras beslut fullt rimligt. De ska kritiseras. Även om de som individer troligen inte vill någon illa, är vi många som tror att deras politik kommer att förstöra landet och därigenom skada människor. Det blir exempelvis ett problem på glesbygden när bilismen ska motarbetas, för att då inte tala om massinvandringens följder som alla dessa snälla människor till varje pris ska driva igenom.

På senare tid har Malena Ernmans dotter lyfts fram som en närmast messiansk figur. Det är enormt överdrivet och ett cyniskt utnyttjande, men i övrigt har jag ingenting emot henne eller ens vad hon står för. Jag har sett ett par intervjuer med henne och hon ger ett mycket sympatiskt intryck. Men, och det är poängen jag försökt föra fram i hela denna text, hennes trevliga framtoning betyder inte att det automatiskt blir objektivt sant att den globala uppvärmningen sker och att den skapats av människor. Det kan mycket väl vara så, men inte för att en ung aktivist ger ett gott intryck.

Jenny Bengtsson vill ha Stalin som sexdocka

Som sista exempel är kommunister ett mycket tydligt sådant. Där anses till och med deras otaliga misslyckanden och brutala historia vara mindre relevant just för att de ”egentligen vill någonting gott”. I går, 26 januari, hamnade jag i en liten diskussion, eller vad man nu ska kalla det, på Twitter med Jenny Bengtsson, facklig ledare och medlem av Vänsterpartiet. Hon lade upp en bild på en ung Josef Stalin, med en ekivok referens, i något som tydligen var ett skämt som jag borde förstått. Det gjorde jag inte, utan förbluffades över hur vänsterpartister kan komma undan med precis vad som helst utan att deras värdegrund eller lämplighet som regeringsunderlag ifrågasätts. Det väckte heller ingen större uppmärksamhet när Gudrun Schyman, återigen lite så där skämtsamt, i ett underhållningsprogram för några år sedan kunde leda en barnkör som sjöng ”Sången om Stalin”, ett verk från 1970-talets ”Knutna nävar”, som då definitivt inte var något skämt.

Min poäng är att detta är ett oroväckande sätt att bedöma åsikter och faktisk makt. Givetvis har fenomenet alltid funnits och charmerande personer lättare kunnat påverka andra, men med teve och internet lär det ha intensifierats. En aktivist har inte rätt för att den som person är sympatisk, lika lite som en person är sympatisk för att den har vissa åsikter.

Att bedöma sig själv är närmast omöjligt. Jag vill vara sympatisk, men besitter troligen också ett antal osympatiska drag. Det spelar ingen roll. Läs vad jag skriver och bemöt mina åsikter, helt oberoende av hur jag eventuellt framstår i övrigt. Jag kan ha alldeles fel, men även jag vill faktiskt gott, och är här endast för att dela mina tankar.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com