Det är en gammal och tämligen spridd uppfattning att det inte spelar någon roll vad man röstar på, vanligen med grundtanken att det ändå är eliter som styr och att folkets representanter endast är marionetter. Även den som inte nödvändigtvis ansluter sig till den bilden får med jämna mellanrum mer konkreta exempel på när lappar i valurnor inte verkar ha någon större betydelse. Sverige fick ett mycket tydligt sådant 18 januari. I vanlig ordning var den absolut främste kandidaten vi till slut kunde skaka fram Stefan Löfven, så han ska helt enkelt behålla statsministerposten, och när vi ändå är där kan ju lika gärna Miljöpartiet delta i landets styre, precis som alltid.

Den mest tragikomiska aspekten är förstås att ingenting av detta har med väljarnas röster att göra. Runt 100 000 väljare hade lämnat Socialdemokraterna sedan 2014. För det redan lilla Miljöpartiet var siffran 143 000 förlorade väljare, vilket gjorde att partiet landade på ett stöd av 286 000 personer, och som bekant var mycket nära att helt åka ur riksdagen. De både partierna stöds nu tillsammans inte ens av en tredjedel av befolkningen. Det visade sig inte spela någon som helst roll. En särskilt intressant aspekt är att det i SDs fall inte bara var ointressant att partiet vann en bra bit över 300 000 nya väljare, utan hur fantastiskt viktigt det blev att just dessa röster skulle förbli irrelevanta. Vi minns krumbukterna och hur hela politiken kom att rotera kring detta matematiska problem.

Här vill jag själv säga att jag ”har varit naiv”. Inför valet trodde jag att röster och skiftande stöd skulle ha relevans för landets politiska ledning, men nu kan jag inte komma på ett enda resultat som egentligen gjorde någon skillnad. Vänsterpartiets? Nej, de kommer att ha ungefär samma inflytande som vanligt på vänsterregeringen. Kanske Centerpartiets, som ju lyckades göra sig till någon sorts huvudaktör? Nej, Annie Lööf skulle ha en post alldeles oavsett om partiet fick nio eller fem procent. Inledningsvis gjordes en stor affär av att Alliansen hade ett mandats undervikt, men vad skulle ytterligare några röster på Moderaterna ha gjort?

Hur man än röstar bestämmer MP

Jimmie Åkesson sade en gång, angående att beskriva svensk demokrati för utländska medier och politiker, att det var svårt att förklara att oavsett hur man röstar blir det Miljöpartiet som bestämmer. Många tyckte säkert att det var en grov överdrift, men vad fick vi återigen se 18 januari? Jodå, de ska in ännu en gång, och då tror jag inte att ens socialdemokrater tycker att det är särskilt roligt att ha med dem att göra. Hur är det möjligt att en person som exempelvis Maria Ferm (MP) alltid är en oerhört mycket mer inflytelserik aktör än, säg, Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson? Hur kan Gustav Fridolin ha makt? Varför frågar någon Jan Björklund om hans oro inför ett eventuellt närmande mellan KD och SD? Hur kan han ens vara partiledare och vad är det för människor, om än ytterst få, som trots allt röstar på hans parti?

”Annie Lööfs groteska och självförhärligande presskonferenser” imponerar inte på skribenten. Foto: Centerpartiet/Wikimedia Commons

Jag har fått frågan om vad Stefan Löfvens mål och planering har varit. Det ärliga svaret är nog att jag inte har en aning. Han är en av få politiker som inte konstant lyser av maktbegär, men kanske bedrar skenet. När han först nämndes som ny partiledare framhölls som hans viktigaste egenskap att han är en ”god förhandlare”. Jag var skeptisk, men det har säkert också en del att göra med att han kommer från socialdemokratin, vars företrädare sällan imponerar. Det finns nu en hel del som tyder på att han faktiskt verkligen är en skicklig taktiker. Att i månader stå ut med Alliansens små piruetter, och Annie Lööfs groteska och självförhärligande presskonferenser, för att 131 dagar senare plocka upp spiran och äpplet på nytt är imponerande. Det är, i sin tur, ingenting jämfört med hur mästerligt han löste situationen efter förra valet. Få politiker i liknande länder skulle kunna se till att oppositionen frivilligt gav upp all opposition under en hel mandatperiod.

Har Löfven dolt sin skicklighet?

Utvecklingen gör att en spännande tanke uppstår. Tänk om vi inte har att göra med mäktiga sällskap som använder sin position för att föra fram Annie Lööf, utan styrs av en utomordentligt begåvad Löfven som helt enkelt varit ovanligt duktig på att dölja sina eventuella skickligheter? Jag tror inte att han kommer att ge vare sig L, C eller ens MP särskilt mycket. Festligt nog är jag inte alltför provocerad av just detta utfall. Desto värre är att dessa politiska figurer tyckte att de gott kunde dansa runt i flera månader, när en dator kunde ha plockat några scenarier på en sekund. Därefter kunde de ha kastat tärning eller pil om saken, eftersom det ju aldrig handlade om folk eller framtid. Vill de tramsa vidare med någon sorts konstellation där i runda slängar fem partier ska ha någonting att säga, får de väl göra det, främst för att jag inte tror att det gynnar de inblandade krafterna.

Jag vill ju fortfarande tro att folkets vilja kan spela en roll och att vi har en möjlighet att påverka framtiden. I så fall tror jag att även denna lösning kan göra att vi, förvisso oändligt långsamt, närmar oss den där vändningen vi vill se. MP hänger kvar på sin tråd och det är svårt att se hur Liberalerna ska behålla någon roll i svensk politik. Moderaterna och Kristersson har gjort sig meningslösa, samtidigt som ännu fler någon gång måste tröttna på även Stefan Löfven. Oavsett tidpunkt och oavsett väg, vägrar jag se någonting annat än att en nationell vändning kommer. Jag är hellre än naiv drömmare än en defaitist.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com