Anders Klarström var Sverigedemokraternas första riktiga partiledare, efter en kortare tid med kollektivt ledarskap för det nya partiet. Han efterträddes av Mikael Jansson 1995. I sin bok Prima Victoria går Klarström igenom sin tid som partiledare och får på egen hand beskriva allt som hände. Flera alternativmedier har skrivit goda recensioner av Prima Victoria, som nästan sålt slut på första upplagan. Klarström tillbakavisar med emfas mycket av det som systemmedierna framställer som SDs historia. Enligt min mening finns det ett korn av sanning i medietjafset, men det är en annan sak. Och bara ett korn.
Enligt författaren är ”SDs bruna historia” i dag så viktig för fackförbundens internutbildningar att de har svårt att hinna med något om arbetarrörelsens egna ståndpunkter. Nutidens Sverigedemokrater vet ofta inte vad de ska tro, många är ängsliga och andra viker snabbt undan när motståndare går till verbalt angrepp. Vissa sverigedemokrater har till och med tagit avstånd från allt SD gjorde innan Jimmie Åkesson valdes till partiledare 2005 och tror att de på så sätt svurit sig fria från socialdemokraters och liberalers brunsmetning.
Boken inleds med en personlig sammanfattning, präglad av författarens musikaliska verksamhet innan politiken tog överhanden. Om man kan kalla den musikalisk, eftersom konserterna ofta slutade i ett kaos där både publikens hörselorgan och popgruppens instrument blev lidande. När stämningen var på topp brändes gitarrer upp medan trummor slogs sönder till publikens jubel. Saker och ting var helt enkelt annorlunda på 1980-talet. Punken fick etablissemanget att gå i taket av glädje, dels kunde borgarna under kristallkronorna med champagnen i högsta hugg förfasa sig, dels kunde vänstern odla sin sedvanliga fäbless för allt dekadent. Men skinheads och deras musik hotade båda dessa gruppers trångsynta navelskåderi och tarvlighet.
Klarströms järngäng var tåliga
När undertecknad på 1990-talet träffade Klarström och hans partiledning på kajen i Marstrand visste jag först inte vilka de var. De såg ut som vilka som helst men jag slogs av en detalj i gruppens klädsel – genomgående svarta kängor. Andra gången jag såg honom var när jag av någon anledning hade ringt till partiets telefonsvarare och fick höra att det samma kväll skulle vara demonstration på Gustav Adolfs torg i Göteborg, där jag bodde. Det var kallt, mörkt och regnigt. I stort sett ingen ur allmänheten var på plats. Men Klarströms järngäng innanför polisens avspärrning bestod av säkert 200 personer, och där var stämningen god. Många hade uniformsliknande klädsel med svarta jackor, militäriska svarta byxor och svarta kepsmössor av samma snitt som man ser i filmer med den amerikanska armén. Prydliga, starka och uppenbart tåliga grabbar. Några visade norska flaggan.
Klassiska Dr Martens-kängor, favoriter bland punkare och skinheads. Foto: Wikimedia Commons
En liten grupp tonåringar ur skrikvänstern gav hals från säkert avstånd på andra sidan kanalen, men när ett par av de svartklädda lugnt ställde upp ett stativ med en systemkamera och riktade den långa linsen mot skrikhalsarna hände någonting roligt – de små greps av skräck och sprang så fort benen bar dem. När Klarström sedan började tala var stämningen verkligen på topp. Anders Klarström var en härlig talare! Han åkallade stormaktstidens kungar och vikingatidens hjältar. Han avlade osande eder om de styrandes uselhet och om Sveriges strålande framtid. Lycklig och hoppfull kunde jag återvända till mitt relativt händelselösa familjeliv. Det fanns ju trots allt folk som kunde stå pall för lite tryck och som dessutom gjorde något!
Boken om SDs historia beskriver ett parti som var sorglöst, ungdomligt, mustigt, oförskräckt och rättframt – präglat av ett 1980-tal som var raka motsatsen till nutidens ängsliga, navelskådande ungdomsgeneration. Sverigedemokraterna var en del av skinheadskulturen och i boken finns gott om textsnuttar som skulle passa bra för Stefan Löfven att slänga i ansiktet på Jimmie Åkesson. Därför avvaktade Klarström med bokens utgivning till efter valdagen 2018.
När eliten fjärmade sig från nationen
De ungdomar som anammade skinheadskulturen upplevde utanförskap i ett samhälle som förändrades snabbt. Eliten fjärmade sig från den nation de levde i och absorberades av sina internationella åtaganden. Under Klarströms ledning hölls partiet ihop och klarade sig undan de utbrytningar och sektstrider som drabbade extremistpartier på både höger- och vänsterkanten. Detta genom att det var högt i tak, vilket självklart hade sitt pris. Senare generationer av Sverigedemokrater har kritiserat Klarström eftersom hans inkluderande medlemspolitik gav fienden, det vill säga massmedierna, många öppningar till dålig publicitet. Samtidigt är det få som frågar sig om någon annan strategi hade ändrat mediernas attityd. Är nutidens stegvisa normalisering av massmedierna verkligen ett resultat av Åkessons nolltolerans? Eller beror den på att sociala medier och alternativmedier har minskat journalisternas handlingsutrymme för att ljuga? Eller beror anpassningen helt enkelt på att de gamla medierna trots allt vill behålla sina nationellt sinnade läsare, som blir allt fler?
Under tiden före internet hade mediekoncernerna ett närmast hundraprocentigt informationsmonopol. Ingen vet hur mycket förmånligare SD hade presenterats om man dåförtiden hade lagt sig vinn om en mjukare framtoning. Vad som är helt säkert är att de unga partimännen hade skoj tillsammans. Läsaren av Prima Victoria får ta del av tilliten, kamratskapet och pionjärandan i ett ungt parti – en stämning som nutidens avlönade Sverigedemokrater knappast får uppleva. Kontoret liknade verkligen en bunker och partiledningen tvingades ofta ta snabba beslut. Ibland med gatstenar vinande runt öronen eller ställda inför polisens nyckfullhet under en demonstrationsmarsch – och det var inte alltid det blev rätt.
Den uteblivna striden om SDs historia
Prima Victoria är latin för den första segern och de 500 sidorna skildrar ett stycke svensk nutidshistoria som få känner till. Detta är alltså första gången någon av de dåvarande ledarna överhuvudtaget går i svaromål mot 30 års ensidiga beskrivningar av deras tid i det då nygrundade partiet. Vem kunde i början av 1990-talet ana att SD skulle bli ett stort parti? Folk var nöjda med välfärden och med den etablerade politiken. Vad hade SD att erbjuda som kunde höja deras livskvalitet? Allmänheten fick aldrig någon sannfärdig bild av verkligheten och hade små möjligheter att självständigt bedöma vilka som var the good guys.
Det var en tid när svenska nationalister blev mördade på öppen gata utan att någon ställdes till svars. Särskilt anmärkningsvärt var det när en ung man, Mikael Krusell, 1991 sköts till döds bakifrån av en polisman. Ingen ställdes till svars för vare sig detta eller för det organiserade vänstervåldet. Terrorangreppen mot Sverigedemokraterna fick sällan något som helst rättsligt efterspel. Vänstern och den så kallade mångkulturen gick hand i hand i ett svenskhat som bara hade börjat.
De etablerade partierna på 1980-talet basunerade ut att de skulle ta debatten mot Sverigedemokraterna. Invandrarminister Leif Blomberg hade ett särskilt ansvar inom regeringen att ta itu med det ökade motståndet mot invandringen och det var Sverigedemokraterna och Anders Klarström han skulle ta debatten med. Men socialdemokratins påstådda debattvilja var en illusion, ett utspel utan förankring i verkligheten. Under de allra första åren fick emellertid SD vara med i debatter i teve och radio, där partiet, oftast Anders Klarström, mötte sådana vi i dag kallar godhetsprofeter. Dessa debatter gick inte särskilt bra för de sistnämnda och efterhand bestämde sig tv-producenterna för att byta strategi och i stället tillämpa cirkusdirektörens devis om största möjliga tystnad.
Demonstrationer och vänstervåld
När medierna stängde partiet ute från debatten blev svaret att koncentrera sig på demonstrationsverksamheten. Hur demonstrationerna gick till, vilka som var där och vad motståndarna gjorde beskrivs ingående. Även polisens arbete recenseras. Vissa polisbefäl beskrivs som rättrådiga och handlingskraftiga mot vänsterns kravaller och väpnade stormningsförsök. Det framgår också hur illa det gick när polisen och Säpo misslyckades. Demonstrationerna gav alltid SD medieuppmärksamhet, varumärket spreds. I boken publiceras färgbilder av tal från demonstrationer jämte faksimiler ur dagstidningar. Den våldsamhet som präglade politiken på 1980-talet sätter dagens ganska futtiga händelser i perspektiv.
Klarström erkänner i boken flera misstag och tar också upp några svåra personkonflikter. Att vara partiledare är säkert ganska krävande generellt, men att i 20-årsåldern bli partiledare för ett parti som hatas av så många är definitivt ingenting han rekommenderar. Med små resurser har Klarström lyckats skriva en läsvärd bok, som kastar ljus över en tid och ett parti som hittills bara skildrats av sina motståndare. Det är en välgärning att den har kommit i tryck och jag rekommenderar alla som vill få perspektiv på Sverigedemokraterna att läsa den.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
brun historia?
vem har bestämt att det skulle vara något dåligt?
man måste vara medveten om att större delen av 1900-talets officiella historieskrivning är ett falsarium.
denna historieskrivning detta falsarium har under hela vår levnad varit ett verktyg för att göra oss illa.
allt precis allt ont som gjorts mot oss har motiverats med detta falsarium.
socialism, drakoniska skatter, feminism, invandring…..ja, precis allt.
Ja nu har de visat vad de själva går för när de får vara ifred vid makten, utan bruna historier. Och jag vet inte vilken svensk som egentligen är nöjd med deras olika tilltag förutom de själva…
Är det inte alltid så att alla partier – är bäst före datum, dom första 15 åren, sedan dom premiär gjorde debut som folkvalda till riksdagen.
Sedan så tas alltid nya partier över av inre fiender köpta (FN kommunister, globalister???? bank kartell monopol maffian Eco Fascister ) så som alla andra idag ”menlösa förolämpning av intelligens? Svenska demokratur 7 klöver partier redan blivit .⌛
Nu har jag inte läst Klarströms bok så jag har ingen aning om i vilken utsträckning han tar upp den aspekt som jag vill lyfta fram. Den bild som Lundström lyfter fram i sin recension är enbart en sida av 90-talets SD. Den andra sidan kunde man se när man besökte allmänna möten, medlemsmöten och årsmöten. Där såg det helt annorlunda ut än vid gatudemonstrationerna. Helt normala människor i varierande ålder som var djupt bekymrade över landets utveckling. Det som slog mig när jag blev medlem i början av 90-talet var den stora variationen i medlemmarnas bakgrund. De kom från alla möjliga håll och kanter och hade en väldigt skiftande bakgrund. Det är naturligtvis inget som motståndarna varit intresserade av att lyfta fram. Men är självfallet inte mindre sant för det.
Som nämns i recensionen begicks det många misstag i partiets ungdom men något annat hade väl varit konstigt med tanke på att SD i princip startade från noll . Alla som ville hjälpa till välkomnades utan bakgrundskontroll. Brist på organisatorisk och politisk erfarenhet lade hämsko på partiets utveckling. Samtidigt som man motarbetades på alla plan där nästan vilka metoder som helst var tillåtna. Att partiet i denna miljö lyckades överleva och reorganisera sig och utvecklas till vad det är idag får närmast betraktas som ett under. De svårigheter och de hinder som övervanns på vägen var enorma och många.