”Vi har varit naiva” har vi från politiskt håll hört ett antal gånger, när framför allt konsekvenser av asylinvandringen har blivit lite väl påtagliga. Det är ett tämligen fegt sätt att friskriva sig ansvar, men i vår kultur finns en hel del naivitet, som på sätt och vis också är en god egenskap. Vi förväntar oss att en person talar sanning, och kan inte riktigt hantera om någon helt obekymrat levererar lögn efter lögn.

En offentlig person som helt enkelt inte verkar dra någon gräns mellan lögn och verklighet är Fatemeh Khavari, som fungerar som en sorts talesperson för Afghanrörelsen. När medierna för ett par år sedan lyfte fram henne, framställdes hon som en stark tjej och det var både roligt och lämpligt att hon var kvinna, i ett sammanhang som nästan enbart handlar om män. Där borde det kanske ha stannat.

I stället lyftes hon fram av en rörelse som behövde en galjonsfigur och blev även en maskot för Vänsterpartiet. Det flexibla förhållandet till sanningen blev omgående tydligt, i en kamp för en sak som redan från början byggde på lögner om ursprungsland och ålder. En av få inom traditionella medier, kanske den ende, som överhuvudtaget ställde en kritisk fråga var Janne Josefsson. I en intervju som uppmärksammades bland kritiskt inställda människor frågade han om det verkligen var så att alla som utvisades till Afghanistan dödades, och replikväxlingen följde ett vid det här laget typiskt mönster:

Den ”psykiska” döden

Josefsson: Jag måste fråga om det här som du sagt, och även andra säger: Att skulle de här skickas tillbaka så skickas de till döden?

– Säkert till döden, säger Fatemeh Khavari.

Josefsson: Säkert till döden – hur många av dem som har sänts tillbaka har dött?

– Ska jag ge dig statistik?

Josefsson: Ja, eftersom du säger att det är säkert att de kommer att dö.

– Jamen, är döden bara fysisk? Som jag ser det är det inte bara fysiskt, det är psykiskt också.

Josefsson: Så det är inte döden i den bemärkelsen att de dör?

– Alla dör psykiskt. Alla, alla, det spelar ingen roll. Alla dör psykiskt.

Att det ”inte spelar någon roll” ska visa sig vara talande för hela inställningen. När Samhällsnytt samma år frågar om hennes ålder trasslar Khavari in sig i en förklaring som går ut på att hon inte minns, och bemöter frågan om hur man kan glömma bort sin födelsedag på sedvanligt vis:

– Jag kan glömma bort vad jag vill!

Vissa ser lögnaren som vinnaren

Det finns beskrivningar om hur man ser på lögnen i olika kulturer, där det till exempel berättas om hur man i vissa regioner ser lögnaren som en vinnare, eftersom denne lyckats lura någon, och förloraren är den som trott på lögnen. Denna syn kontrasteras då mot hur man ser på beteendet i exempelvis norra Europa, där det är oerhört skamligt att ertappas med en lögn och lögnaren förlorar allt förtroende.

I fallet Khavari behöver det inte alls förhålla sig på detta sätt. Det är fullt möjligt att hon under sin första tid i Sverige försökte vara ärlig, men att svenskarnas villighet att acceptera vad som helst undan för undan skapade ett beteende där det var mer framgångsrikt att ljuga. Det är nämligen så många reaktioner fortfarande ser ut. På sociala medier, främst Twitter, utgörs opinionsbildningen för en specialström av afghanska män huvudsakligen av att skambelägga Sverige som ett omänskligt land. Ibland sker det genom irrelevanta argument, men minst lika ofta genom lögner, där afghanska män inte bara dör så fort de landar i Kabul, utan också svälter och fryser ihjäl i Sverige. När lögnerna berör enskilda fall blir de än lättare att avslöja, som när Migrationsverket nyligen fick gå ut för att påpeka att ett påstått självmord på ett förvar helt enkelt inte hade inträffat. I det fallet avlägsnades faktiskt tweeten, men vanligen ligger de lögnaktiga berättelserna kvar, just för att det ”inte spelar någon roll”.

Det stora problemet är egentligen inte lögnerna, utan att så många svenskar gör allt för att tro på dem och försvara dem. Vad som än skrivs på Khavaris konto besvaras det alltid av ett antal svenska konton, av allt att döma verkliga personer, med hjärtan och försäkranden om hur de skäms över sitt usla land.

Ord som vilseleder

Faktum är att hela afghanfrågan rullar vidare på detta sätt. För några år sedan började uppenbarligen berättelser spridas i Afghanistan, Iran och Pakistan om det rikare landet där man kunde bosätta sig om man ljög om ålder och ursprung. Sverige inte bara godtog dessa berättelser, utan skapade snällt till och med begreppet ”ensamkommande flyktingbarn”, för att vilseleda eventuellt skeptiska medborgare. Ingen verkade ifrågasätta hur det kunde finnas länder där endast manliga 17-åringar for illa och att de därför måste bo i just Sverige. För övrigt åkte Fatemeh Khavari med resten av familjen till Sverige efter att just en sådan ”17-årig” bror, i folkmun kallade ”ankarbarn”, fått uppehållstillstånd här.

Långsamt började den verkliga bilden av gruppen framträda, men svenskarna som hela tiden velat tro på varje lögn anpassade parallellt sin retorik. När en titt på gruppen visade att det inte riktigt handlade om barn, kom fantastiska berättelser om att dessa män såg äldre ut än de var på grund av allt från klimat till mat. När det inte längre gick att använda det som förklaring till hur vissa av dessa män visade alla tecken på att vara flera år äldre än de uppgav, hjälpte svenskarna snabbt till med förklaringen att alla väl skulle ljuga i samma situation. När aktivisterna använde argumentet att deras skyddslingar inte ens hade varit i Afghanistan, och därför inte kunde utvisas dit, kompletterades historien med att de nog inte hade det så roligt där heller, åtminstone inte män som identifierade sig som 17-åringar. Att de vid ankomst till Sverige inte uppvisar identitetshandlingar förklaras också bort på de mest fantastiska sätt.

Något av ett rekord i denna hjälpsamhet inträffade när Amir Nabizadeh, rörelsens frontfigur innan Khavari av medierna gavs denna roll, kände sig tillräckligt bekväm med hur fräckheten premierades att han skickade en hälsning från sin semester hos föräldrarna i Iran. När meddelandet sågs utanför den vanliga kretsen, verkade han inte alls förberedd på frågor om hur han som stackars ensamkommande flyktingbarn kunde semestra i ett land han alltså sökt asyl från, så snart permanent uppehållstillstånd beviljats. Då ryckte ett antal svenska damer in för att ge förklaringar som att han kanske var hotad till livet några månader tidigare, men inte nu, samt ställa motfrågan om han inte borde få resa vart han vill.

Det stora problemet kommer alltså inte utifrån, utan finns hos oss själva. När godhet definieras efter hur gärna man accepterar lögner, och hur intensivt man försvarar sådana, har vi så att säga förlorat på förhand.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com