Jag minns i alla fall en del saker som vore det i går. Det räcker att höra en låt från 1977 för att jag återigen ska känna dofterna – mammas hemlagade pommes frites, lädret och gummit från de nyinköpta stövlarna eller varför inte det ständiga tobaksmoln man var tvungen att tränga igenom var gång man ville pappa något.

Jag gick i fjärde klass och skulle börja femman det här året. På historielektionerna fick vi bland annat lära oss om vikingatiden. Det var under en av dessa lektioner som vår fröken, en entusiastisk ung dam som jag inte träffat sedan dess, räknade upp namnen på de olika tidsåldrarna för oss. 1977 var nutid. En viktig fråga är ju i så fall hur länge 1977 är att betrakta som nutid. Var går gränsen? Det är trots allt 41 år sedan nu. Något att fundera lite ytterligare över när decemberregnet smattrar mot fönstren där hemma.

En av mina skolkamrater vi den här tiden var en kvicktänkt kille som vi kallade för Joe. Vi hade smeknamn, mestadels anglo-amerikanska sådana, alla utom jag vill säga. Jag kallades nämligen för Kålle, ett namn som, trots den totala frånvaron av anglosaxisk kaxighet, passade mig utmärkt.

Kommunism var ett ord som låg och mullrade

Tillbaka till denne Joe. Han tycktes ägna all sin fritid åt att läsa romaner och faktaböcker. Jag förstår inte hur han annars skulle ha kunnat strö alla referenser omkring sig som han gjorde. Det var via honom som jag först hörde om George Orwells ”1984” och Agatha Christies ”Tio små negerpojkar”, böcker som jag så småningom själv läste.

Ordet kommunism var än så länge något som låg och mullrade lite på avstånd. Min vän Joe skulle snart ändra på det, åtminstone bildligt talat. Jag sa som det var till denna faktamaskin till skolkamrat, att jag inte riktigt visste vad kommunism var, inte annat än att jag tyckte att det verkade ganska farligt. Jag förstod att det hade något med Sovjet att göra.

Kommunism? Det rasslade liksom till i Joes inre. Den förhistoriska sökmotorn jobbade på och snart kom svaret.

– Så här ligger det till, Klas. Tänk dig att du samlat på dig en herrans massa grammofonskivor. Du, eller kanske snarare dina föräldrar, har betalt dem. Ingen har alltså stulit plattorna. Allt är i sin ordning. Men så en dag kommer någon, en representant från staten, och knackar på hemma hos dig. Det finns ingenting du kan göra för att hindra honom från att ta en ganska stor mängd av dina plattor.

Staten kommer och tar dina plattor

Huga, tänkte jag. Joe visste hur han skulle få mig intresserad. Han kände till mitt vid det här laget närmast fanatiska musikintresse och vi hade redan lånat plattor av varandra som vi tog hem och spelade in på kassettband. Han fortsatte och jag spetsade öronen ytterligare:

– Staten kommer alltså hem och tar plattor ifrån dig, helt enkelt för att det finns människor som inte har lika många grammofonskivor som du. Det är viktigt att allting är så ”rättvist” som möjligt i ett kommunistiskt samhälle, förstår du. Det är det som är själva kommunismen och du kan göra väldigt lite åt det. Om du försöker, exempelvis genom att visa något slags missnöje över det inträffade, kan du råka illa ut, i värsta fall hamna i fängelse eller dö. Det är kommunism i ett nötskal. Det är det som pågår i Sovjet för närvarande och på andra ställen i världen också, Kina inte minst.

Oj, tänkte jag med 11-åringens aningslöshet, tur att kommunism inte finns i Sverige. Det vore ju fruktansvärt om något sådant hände här. Jag är då sannerligen inte kommunist.

Brevet till Joe

Käre Joe!

Jag har allt tänkt en del på det du sa den där dagen i plugget 1977. De första åren log jag en aning åt det hela. Det kunde ju inte hända här. Sedan, när jag satte mig in lite bättre i vad som stod på, inte allt för långt från lilla Sverige (och för den delen även i lilla Sverige), mattades mitt leende av. Det där mullrandet kanske inte var så avlägset när allt kom omkring.

Nu har jag slutat le. Det har visserligen inte stått någon utanför min dörr och velat ha halva CD-samlingen eller några av mina musikinstrument, inte än i alla fall. Men dina ord är ändå fullt applicerbara på det som händer runt om oss nu, 2018. Det räcker att tänka på det du sa om missnöjesyttringarna och konsekvenserna. Listan kan göras hur lång som helst. Alla har visserligen inte hamnat i fängelse (inte alla, inte än), men det räcker att tänka på den brittiske yttrandefrihetsaktivisten Tommy Robinson för att en stark känsla av obehag ska infinna sig. Andra –exempelvis Ingrid och Maria som driver den här sidan, kanadensarna Jordan Peterson, Lindsay Shepherd och ytterligare ett bra gäng med samhällskritiker, ingen nämnd, ingen glömd, överensstämmer allt för väl med den relativt korta och enkla beskrivning du gav.

Det skulle vara intressant att veta vad du anser om dagsläget. Är dina iakttagelser fortfarande lika skarpa? Det skulle inte förvåna mig om så vore fallet. Jag vet att du lever och har hälsan. Det är mest jag som inte hört av mig på bra många år. Jag tror det är hög tid att göra det nu, om inte annat så för att tacka dig för den tidiga varningen. Du hade helt rätt, alldeles för rätt, gamle vän.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Klas Qvist

See author's posts