Likheterna mellan den konstnärlige ledaren Jean-Claude Arnault och musikproducenten Billy Butt är många.

• Arnault kallades Kulturprofilen, Butt kallades Nöjesprofilen.
• Anklagelserna mot dem fördes fram i medierna och ledde först efter uppmärksamheten där till polisanmälningar.
• Brotten hade ägt rum flera år innan de polisanmäldes.
• Båda var välkända och framgångsrika män, kända som flickjägare.
• Båda hade medierna emot sig.
• Båda dömdes utan några andra bevis än kvinnornas anklagelser och väninnors stödberättelser.
• Båda ansågs för gamla och fula för att kunna få sex med unga kvinnor.

Billy Butt stod på höjden av sin karriär som musikproducent och skivbolagsdirektör när han anklagades för att ha våldtagit ett antal unga kvinnor som hade det gemensamt att de själva hade tagit kontakt med den i musikbranschen så mäktige Butt. 1994 dömdes han mot sitt nekande för nio fall av våldtäkt och ett våldtäktsförsök till fyra års fängelse. Hovrätten skärpte straffet till fem år och därmed var Butts karriär och rykte som bortblåst.

Bara Jan Malmsjö ställde upp

Alla de som solat sig i hans kändisglans tog handen ifrån honom. Bara några få som artisten Jan Malmsjö ställde upp. Malmsjö kallade i en intervju med Kvällsposten (som då hette iDAG) domarna för justitiemord, och krävde sedan flera gånger att han skulle få resning. 24 år senare sitter Billy Butt och skriver på sin elfte resningsansökan. Hur obefintliga chanserna än är så tänker han aldrig ge sig.

– Jag och min advokat har skaffat fram helt makalösa bevis för att tjejerna ljög. Den här gången måste jag få upprättelse, säger Billy Butt till Ingrid&Maria.

När han läste domen mot Jean-Claude Arnault och följde rapporteringen om den, kom alla minnena tillbaka.

– Det första jag reagerar på är att domaren i intervjuer påstår att han och de andra domarna inte har påverkats alls av debatten. Det är en ren lögn! Alla påverkas vi av debatten som pågår i medierna. Jag dömdes på grund av debatten och likadant är det med Arnault.

Vem kan berätta med flest detaljer?

Billy Butt.

Butt har också funderat en hel del över hur både tingsrätten och hovrätten resonerat kring den anklagande kvinnans trovärdighet. I båda domarna hyllas hennes berättelser som detaljrika och trovärdiga, medan Arnaults berättelse karaktäriseras som ”knapphändig”.

– Jag känner så väl igen detta. Under mina rättegångar sa jag heller inte mycket. Jag bekräftade att allt det tjejerna berättade var sant, fram till det att de påstod att jag våldtog dem. Eftersom jag var gift och hade barn ville jag inte sitta och avslöja sexuella detaljer om vad vi hade gjort – jag hade ju varit otrogen. Det enda jag kunde säga var att jag inte hade våldtagit dem utan att de frivilligt hade gått med på att ha sex med mig.

Billy Butts resonemang låter i mina öron helt rimligt. Anklagande kvinnor har en enorm fördel mot gifta män de påstår har våldtagit dem. För det första är kvinnor betydligt mer vana vid att delge andra detaljer ur sitt sexliv – alla som har varit på en tjejmiddag vet att sexsnack är en stor del av tillställningen och att detaljerna är frikostiga. För det andra har kvinnor mycket lättare att inta rollen som offer, medan de flesta män nästan är mer rädda för att framstå som offer än som förövare. För det tredje hämmas männen av skammen gentemot fru och barn.

Vi vet också att domstolarna anförde som bevis mot Billy Butt att han hade ett ”sådant särpräglat utseende” att det var otroligt att unga kvinnor frivilligt skulle gå i säng med honom. Jag är rätt säker på att Svea hovrätt anser detsamma om Jean-Claude Arnault, och visar därmed att de inte begriper ett enda dugg om hur kvinnor väljer män. Om en man är rik, mäktig och känd så spelar hans utseende ingen roll för de flesta kvinnor, eftersom kvinnor vill gifta upp sig. Det gör en deal: Om jag får dina pengar så får du min skönhet och ungdom.

Ljög om tunnelbanan, ändå trovärdig

Det är alltså inte det minsta märkligt att kvinnans berättelse om nätterna hemma hos Jean-Claude Arnault innehåller betydligt fler detaljer än hans. Och trots att Högsta domstolen i princip har bannlyst domar som väljer vem av parterna som är mest trovärdig, så ser man hela tiden sådana formuleringar från såväl tingsrätter som hovrätter.

Det Arnault och hans försvarsadvokat Björn Hurtig koncentrerade sig på var saker som kunde motbevisa kvinnans historia, exempelvis att hon påstod att hon tvingats tillbringa natten hos Arnault eftersom tunnelbanan hade slutat gå och hon inte ansåg sig ha råd med en taxi.

I hovrätten överlämnade Arnault därför skriftlig bevisning om att tunnelbanetågen gick hela natten mellan 2 och 3 december 2011. Men detta imponerade inte på hovrätten som skriver:

”Jean-Claude Arnault har i hovrätten åberopat skriftlig bevisning som visar att tunnelbanan gick från Östermalmstorg hela natten mellan den 2 och 3 december 2011. Försvararen har gjort gällande att målsäganden har ändrat sina uppgifter i den här delen och att det genom nämnda bevisning går att visa att hennes uppgifter inte stämmer. Hovrätten konstaterar att målsäganden tidigare berättat att tunnelbanan slutat gå och att hon därför inte kunde ta sig hem då hon inte tyckte det var värt att ta en taxi. I hovrätten har hon berättat att hon gick till tunnelbanespärrarna, tittade på skyltarna och konstaterade att tunnelbanan inte gick men att hon inte minns vad det stod på skyltarna. Enligt hovrättens mening har inte målsäganden ändrat sina uppgifter på ett sådant sätt som innebär att hennes uppgifter inte är tillförlitliga. Inte heller påverkar det trovärdigheten av den berättelse hon har lämnat. Hovrättens slutsats är med beaktande av vad som nämnts ovan att målsägandens uppgifter är tillförlitliga.”

Vem vill försvara våldtäktsanklagade?

De skriver alltså att hon har sagt att tunnelbanan slutat gå och det har hon sagt hela tiden så därför är det trovärdigt även om SL bekräftar att tågen gick hela natten! Vad är detta för slags rättsskipning?

Den ende som har försökt skipa rättvisa i målet är advokat Björn Hurtig, som för att bistå sin klient på bästa möjliga vis lyssnat igenom förhören från tingsrätten två gånger. Onödigt, skriver hovrätten och drar ner hans advokaträkning med 12 000 kronor. Sitta där och försöka utarbeta bästa möjliga försvar för sin klient, vad är det för dumheter?

Jag tvivlar inte en sekund på att både Billy Butt och Jean-Claude Arnault utnyttjade sin makt och sitt kändisskap för att få ligga med unga, snygga kvinnor. Lika lite tvivlar jag på att många kvinnor sökte sig till dem och erbjöd sex för att få fördelar som dessa mäktiga män kunde ge dem. Det stora problemet synes mig vara att domstolens ledamöter tycker det är obehagligt att höra talas om sexuella äventyr, och därför tar den enklaste möjliga utvägen – kvinnor är offer och män är förövare.

Än värre med samtyckeslagen

Tyvärr finns det inga tecken på att den här trenden ska avklinga. Den nya samtyckeslagen kommer tvärtom att göra att ännu fler sexäventyr hamnar i våra domstolar. Frågan är hur många försvarsadvokater som i framtiden vill företräda de anklagade männen – smutsen riskerar att kleta av sig på dem.

Men Billy Butt tänker hur som helst aldrig ge upp sin kamp för upprättelse.

– I februari hoppas jag kunna lämna in min elfte resningsansökan. Den här gången kommer de inte att kunna neka mig.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com