När vi hör talas om någon eller hör någon tala skapar vi automatiskt en bild av hur personen ser ut. Det gjorde jag när vi nåddes av nyheten att en flygning hade störts för att en aktivist ville protestera mot en utvisning till Afghanistan, och tragiskt nog motsvarade 21-åriga Elin Ersson nästan exakt den bild mina fördomar skapat.
Elin Ersson rördes till tårar över sin egen godhet då hon tillfälligt lyckades stoppa utvisningen av en afghansk kvinnomisshandlare. Foto: YouTube
Trots att hon inte kände den utvisade, eller ens visste vem det var, lyckades hon pressa fram tårar. Det skulle visa sig att den utvisade var en 52-årig man som bland annat dömts för misshandel, men det spelar ju ingen roll, eftersom hela aktionen egentligen handlade om Elin Ersson. Då blir det också begripligt varför hennes film från evenemanget, som givetvis glatt delades i sociala och andra medier, framför allt visar hennes eget ansikte. Det är möjligt att hon blev så rörd av sin egen godhet att det faktiskt framkallade tårar, men de skulle ju ha varit meningslösa om de inte fångades på film.
Till Dagens Nyheter sade hon senare bland annat:
– Jag hade ingen information om honom tidigare och har inte tagit reda på något efteråt. Det var honom som människa som jag försökte hjälpa, och inte fokusera på vad han tidigare hade gjort i sitt liv.
Det handlade om hennes tårar
Och hur menar du att du hjälpte honom? Återigen måste man ha i åtanke att aktionen handlade om Elin Ersson, hennes ansikte och tårar, eftersom inte ens hon kan tro att en avbruten flygresa direkt omvandlas till permanent uppehållstillstånd. Så sent som den 24 november deltog hon i ännu en asylmanifestation, vilket vi vet eftersom hon förstås berättar om det på Facebook, själva syftet med att göra någonting.
I går såg en liknande figur till att uppmärksammas av medierna för någonting som var än mer meningslöst än Erssons upptåg på planet. 24-åriga Josefin Meissner, som bor på Södermalm, sa sig ha upprörts över en varning för ficktjuvar som ropades ut i tunnelbanan. Hon hävdar att något slags rasism fanns i meddelandet, men i det som medier återgivit syns ingen rasism, såvida de inte strök den rasistiska delen för att inte sprida rasism.
Att just Josefin engagerade sig i utropet är lika lite en slump som när en muslimsk aktivist, med ett mångårigt intresse för kränkningar, lyckas angripas av en svensk man med ett medelstort träkors. Josefin är juriststudent och säger sig arbeta med sociala medier för Flyktinggruppernas Riksråd (FARR). Enligt Expressen, som förstås lyfter fram ”händelsen”, håller hon nu på att samla in vittnesmål om det kränkande meddelandet för att sedan kunna polisanmäla det. Hon berättar också:
– Jag hoppas att SL och MTR tar tag i det och reder ut varför sådana meddelanden läses ut och att de tar frågor om rasism och diskriminering på allvar.
Vi vet alltså inte vad som sades, bakgrunden till det eller vad SL (Storstockholms Lokaltrafik) och MTR (tågbolaget) förväntas göra, men vi vet nu vem Josefin Meissner är, vilket i vanlig ordning var det viktiga.
Destruktiva människor
I USA, varifrån hela klustret med idéer och uttryck på detta område kommer, kallas dessa människor för ”Social Justice Warriors”, ett uttryck som förstås inte betyder att de på något sätt kämpar för social rättvisa. I stället handlar det om att posera, och helst kring någon grupp som godhetsaposteln ifråga menar behöver just deras stöd. Som ett exempel bland tusentals kan nämnas den amerikanska unga kvinna som började skälla ut en taxichaufför för att denne hade en hawaiiansk docka hängande från backspegeln, vilket aktivisten förvandlade till något slags rasism, som givetvis skulle filmas och spridas på sociala medier.
Ja, så löjligt är det ofta, men eftersom dessa människor faktiskt påverkar diskussionen kring avgörande frågor hör de sannolikt till de mest destruktiva för det västerländska samhället. Invandringsfrågan har ingen naturlig koppling till rasism, men sammanblandningen har gjorts tillräckligt ofta för att göra att rasism helt har kommit att handla om just invandringsfrågan. Det amerikanska inflytandet är så tydligt att de så kallade ”antirasisternas” agerande blir absurt och direkt löjeväckande. För att kunna kopiera de tankegångar om rasism och diskriminering som uttrycks i USA, ger man för enkelhetens skull Sverige en kolonial historia och roll i den transatlantiska slavhandeln.
Ras är för dessa människor fortfarande det viktigaste, men frågor kring kön och sexuell läggning kommer inte långt efter. Är det ingen som tycker att det är märkligt att varje organisation, yrkesgrupp och politiker förväntas delta i Pride-tåget, som plötsligt har kommit att omfatta hela samhället? Att varje tillfrågad partiledare glatt ställer sig på en scen för att vifta med regnbågsflaggor? Det gör de för att de är personer utan ryggrad eller egen identitet, och de vill lika lite vara ”homofober” som ”rasister”. På samma sätt är det med all säkerhet ganska få människor som varken vill se sig som kvinnor eller män, men ändå fylls nu nyhetstexter med ”hen” och det ännu löjligare ”en”.
Vi ligger illa till
Det är alltså tämligen extrema och små grupperingar som har kommit att sätta agendan i ödesfrågor. Västvärlden ligger rätt illa till om personer utan rätt att uppehålla sig i ett land inte kan utvisas för att en 21-åring vill filma sig själv, eller man i kollektivtrafiken inte kan varna för stöldligor för att en ung asylaktivist ser ett tillfälle att glittra.
Att de får inflytande beror förstås inte på att de har rätt, eller ens någon poäng, utan för att många tror att de trots allt vill något gott. Den som kritiserar en sådan person kan ha hur rätt som helst, men för många blir slutintrycket ändå att den ene är god och den andre ond. Kanske håller dock någonting på att hända. Tunnelbanans Josefin fick genom medierna de aktuella företagen att göra avbön och tala om ”värdegrund”, men Elins lilla aktion i planet kom att kritiseras av många och hon är nu åtalad. Håller kanske godhetsapostlarnas hegemoni på att brytas?
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Efter att ha läst denna krönika och Egor Putilovs artikel om ”idiokrati” samt Erik Askestads skildring från årets Bokmässa i Göteborg på Katerina Magasin så inser jag att vi är på väg ner i ett slukhål av andligt mörker. Allt är bara yta och förpackning, infantilisering och posering. Detta döljs nödtorftigt av potemkinkulisser, bakom dessa kulisser finns i stort sett ingenting. Askestad konstaterar att Kultursverige i stort sett upphört att existera. Bokmässan kryllade av själlösa zombies som mest var upptagna av hur SD/populism skulle bekämpas och hur man till varje pris ska slå vakt om sin maktposition. Hans skildring av hur han attackeras av Alexandra Pascalidou när han är på väg att lämna Bokmässan säger väl det mesta om det mentala och intellektuella tillståndet i dagens Sverige. Ett land i djupaste förfall där kulturmarxism och postmodernism tycks ha nått vägs ände. Ett sammanbrott måste komma, det är oundvikligt. Frågan är bara vad som kommer efteråt.
Ett annat roligt talande epitet, samt beskrivande definition av dessa som känner sig ”Von Oben utvalda” är patetiska hycklande (Godhets – Knarkare)