Kulturen i Västvärlden har befunnit sig i en nedåtgående spiral så länge nu att många kanske har glömt vad poängen med kvalitativ kultur överhuvudtaget är. Själva begreppet har vridits och vantolkats så mycket vid det här laget att ordet kultur i sig kommit att betyda något pretentiöst, tråkigt pekpinneskräp som de flesta av oss kan vara utan. Låt er inte luras! Riktig kultur är viktig för alla civilisationer, den är utvecklande, utmanande, spännande, nytänkande och givetvis också underhållande. Kultur 2018 är i bästa fall endast det senaste, i värsta fall en ursäkt för att predika politiskt korrekta budskap och trycka ner dem i halsen på mottagaren.

Filmaffisch för Gökboet (1975). Foto: Flickr

Nu säger du kanske att ”det har alltid varit så här”, framförallt Hollywood har alltid varit ett kommersialismens inferno, i total avsaknad av själ. Men det stämmer inte. Betänk den tidsperiod som kommit att bli känd som ”The New Hollywood Era”, alltså åren 1966–1982. Bland de banbrytande filmer som gjordes under dessa år hittar vi Vem är rädd för Virginia Woolf, Bonnie & Clyde, Mandomsprovet, Little Big Man, French Connection I och II, A Clockwork Orange, Gudfadern I och II, Chinatown, Hajen, Gökboet, Alla presidentens män, Midnight Cowboy, Rocky, Taxi Driver, Stjärnornas krig och Rymdimperiet slår tillbaka, Deer Hunter, Världsrymden anfaller, Alien, Apocalypse Now, Indiana Jones och den försvunna skatten, E.T. och många, många fler.

Fanns det emellanåt politiska budskap i dessa filmer? Absolut. Pekade en del av dem på samtida samhällsproblem? Tveklöst. Men filmerna var inte slavar under sina budskap, och de var inte fegt insmickrande och svansviftande inför det som då utgjorde etablissemanget. Visst kan en del New Hollywood-filmer uppfattas som vänsteranstrukna, men då är det viktigt att komma ihåg en sak – på 1960- och -70-talen var vänstern fortfarande att betrakta som dissidenter, i opposition mot konservativa krafter. I dag är rollerna ombytta. Vänstern utgör etablissemanget, och de tillåter i princip ingen opposition. Vi ska återkomma till hur det tar sig uttryck.

Världshistoriens otäckaste filmer

New Hollywood var också en period under vilken världshistoriens otäckaste, psykologiskt mest mångbottnade skräckfilmer skapades, filmer som fortfarande håller trots (eller kanske tack vare) att man på den tiden inte kunde förlita sig på specialeffekter genererade av datorer. Rosemary’s Baby, Night of the Living Dead, Exorcisten, Carrie, Omen, Halloween och The Shining är bland de mest minnesvärda. Samtliga utom Rosemary’s Baby har utsatts för nyinspelningar och fått efterföljare på både teve och film, senast nu i helgen hade en elfte (!) variant på Halloween-temat, med den tappra hjältinnan Laurie Strode spelad av Jamie Lee Curtis, premiär till mycket fina biljettförsäljningsresultat. Och här närmar vi oss ett av de största problemen med dagens Hollywood – det görs knappt några originalfilmer längre. Nästan allt som släpps är nyinspelningar och så kallade franchise-filmer, alltså filmer som bygger på figurer och historier som publiken redan är bekanta med genom till exempel serietidningar och böcker.

Viljan att ta risker är obefintlig. En film som Exorcisten, med sitt chockerande grova språk, våldsamma sexuella innehåll, skrämmande bildspråk och djupt provocerande frågeställningar om Gud, ondska, skuld och oskuld, tro, kontroll, styrka och svaghet, hade aldrig kunnat göras i dag, inte en chans. Visserligen grymtades det lite från katolska kyrkans håll när filmen släpptes 1973, och den totalförbjöds bland annat på Irland med hänvisning till att den var ”satanisk”, men det är blott en viskning mot vad som skulle hända om man gav ut en sådan film i dag. Det kan mycket väl hända att katolska kyrkan, som mesat till sig en hel del sedan 1973, hade hållit en lägre profil, men tänk alla andra grupper som skulle bli kränkta! Feminister, barnrättsorganisationer, ensamstående mammor skulle känna sig utpekade, föreningar för folk som utsatts för övergrepp skulle gå i taket, pensionärer skulle bli förbannade för att prästen är så svag, greker skulle bli rasande för att den andre prästen är grek, folk som bor i Washington D.C. skulle bli superarga för att deras stad framställs på ett ofördelaktigt sätt … Framförallt – man skulle aldrig göra en film som är så infernaliskt otäck i dag, för det är inte meningen att man ska bli berörd på djupet längre. Det ska vara lagom otäckt, roligt, spännande, romantiskt, du ska helst ha glömt vad du såg en halvtimme efteråt, inte gå runt och tänka på det i flera år som jag gjorde med Exorcisten.

Detta handlar framförallt om två saker:

1. Vinstmaximering. I USA strävar filmbolagen alltid efter att få en så kallad PG13-rating, alltså att filmen är tillåten från 13 år. Man har räknat ut att det är dessa filmer som har potential att spela in mest pengar, då de kan marknadsföras som attraktiva för både yngre och äldre biobesökare. De får innehålla lite lagom våld och pangpang, kanske något milt hångel, men inget riktigt skrämmande och givetvis ingen nakenhet eller explicita sexscener.
2. Man vill undvika att stöta sig med någon grupp. Det är inte lätt i dessa tider, när enbenta, rödhåriga dvärgar tycks hålla sig med egna intresseorganisationer som högljutt kräver att just de ska framställas på det ena eller andra sättet. Resultatet av dessa två faktorer är uppenbart för var och en: 90-95 procent av det som lämnar Hollywood är så slätstruket att det framkallar akut narkolepsi.

Skådespelaren George Clooney i samtal med Barack Obama om tillståndet i Sudan. Clooney är känd för sin aktivism, och när han vann en Oscar för filmen Syriana 2006 höll han vad som allmänt anses vara galans mest pretentiösa tal någonsin, vilket inte säger lite. Foto: Pete Souza/Vita huset

Publiken är inte med på noterna

Och vad värre är – en hel del av det som ges ut har som enda synbara existensberättigande att fungera som ren propaganda för vänsterinriktade, globalistiska, anti-nationalistiska, ”mångfaldsbejakande” budskap. Tittar man på valfri prisgala, Golden Globes eller Oscarsgalan till exempel, så blir det också tydligt att vänsterkändisarna i Hollywood drabbats av total hybris och tror att det är deras uppgift att stå och predika politiska budskap i samband med att de delar ut eller tar emot pris. Publiken verkar dock inte riktigt vara med på noterna, både antalet biobesök och tittarsiffrorna för dessa prisgalor har minskat drastiskt de senaste åren.

Frispråkige James Woods blev nyligen avstängd från Twitter, då han ansågs ha försökt påverka det kommande mellanårsvalet i USA. Han släpptes dock in igen efter våldsamma protester. Foto: Twitter

YouTube-profilen Paul Joseph Watson konstaterar i ett klipp att det är lika illa att vara konservativ i Hollywood i dag som det var att vara gay i Hollywood på 1950-talet. I samma klipp får vi via Fox News veta att konservativa i Hollywood bildat ett ”underjordiskt nätverk” (!), Friends of Abe kallar de sig med hänvisning till den legendariske republikanske presidenten Abraham Lincoln. Den frispråkige konservative skådespelaren James Woods, med drygt 1,8 miljoner följare på Twitter, konstaterar att han troligen aldrig kommer att få några roller i Hollywood igen.

Ett av de mer påfrestande utslagen av Hollywoodkändisarnas hybris och världsfrånvända attityd är alltså deras behov av att från sina höga hästar predika politiska budskap om saker de har absolut noll koll på. Inte sällan gäller det etnicitet, genus eller mångkultur. Två helt färska exempel på detta är skådespelerskorna Kiera Knightley och Kristen Bell, som båda fick sina genombrott i Disneyfilmer, vilket inte hindrar dem från att gå till attack mot Disneys påstått sunkiga kvinnosyn.

– Är det inte skumt att prinsen kysser Snövit utan hennes tillstånd? ska Bell ha frågat sina döttrar vid sagoläsningen på kvällen.

Knightley för sin del berättar stolt för Ellen De Generes i dennas talkshow att hennes dotter minsann inte får se vare sig Den lilla sjöjungfrun eller Askungen, på grund av påstått kvinnoförtryckande innehåll.

Konsten ska provocera och oroa

Det hade varit skrattretande om det inte vore så allvarligt. Dessa PK-kändisar har dels missförstått vad deras eget yrke går ut på, dels vad kulturen som helhet har för uppgift. Konstens uppgift är inte att mästra och uppfostra. Konstnärens är inte att komma med pekpinnar och hötta med fingret mot dem vars åsikter han inte delar. Framförallt ska kulturen utmana på olika sätt, inte stryka medhårs. Att sitta i olika teveprogram och stå på prisgalor och rapa upp samma konsensusbudskap gång på gång som om det vore modigt och utmanande är bara … dumt. Och det står givetvis var och en fritt att vara hur dum och obildad man vill, problemet är att offentliga personer och populärkultur har stort inflytande på samhället och därmed riskerar att fördumma och infantilisera många andra, vilket redan har hänt i Västvärlden.

Visst kan det finnas konst som endast är vacker att se på, men konsten har djupast sett en uppgift att provocera, oroa, skapa nytänkande och utmana konsensus. Och det går inte om man ska vara alla till lags. Fritiof Nilsson Piraten sa en gång att ”skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, och det får man tugga i sig som kulturarbetare. En som verkligen har tagit detta ad notam, och man behöver inte gilla hans konst för att försvara honom rent principiellt, är konstnären Dan Park. Nyligen ställdes han än en gång inför rätta för hets mot folkgrupp, senast 2014 avtjänade han sex månader i fängelse för detta brott. Den här gången handlade det om ”kränkande bilder” Park gjort, föreställande bland andra artisten Adam Tensta och riksdagspolitikern Momodou Jallow (V). I en intervju med tidningen Nyheter Idag sammanfattar Park ganska väl det tankefel som ofta sker kring vad som egentligen utgör en utsatt grupp och därmed inte bör utsättas för kritik och satir:

Dan Park ställer ut på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö 2014. Foto: Ingrid Carlqvist

NI: Många av dina bilder har ju ett som man måste kalla satiriskt innehåll. Många har som argument att satir ska sparka uppåt, och menar då att din satir inte sparkar uppåt, utan sparkar nedåt, på minoriteter och så. Vad säger du till dem som menar det?

– Det stämmer ju inte, jag sparkar ju uppåt. Vadå minoriteter, Afrosvenskarnas Riksförbund är väl ingen minoritet, den antirasistiska rörelsen är väl ingen minoritet, de följer ju normen i Sverige. Det är att sparka uppåt. Folk tycker synd om dem och de är allmänt gullade med, de har ju hela makten bakom sig. Att göra något mot Nordiska motståndsrörelsen, eller nazister överlag, det är att sparka nedåt. De är hatade av samhället, de förföljs av samhället, säger Dan Park.

Det vore tacknämligt om fler tog åt sig detta budskap. Kulturen är inte betjänt av att öppna dörrar slås in. För att samhället ska utvecklas i en positiv riktning krävs att fler vågar påpeka att kejsaren är naken, att fler vågar gå mot strömmen, att fler är beredda att inte bara roa utan också oroa med sin konst. Vive la Différence!

FOTNOT: Dom mot Dan Park faller i Malmö tingsrätt 5 november.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Maria Celander

See author's posts