En vanlig dag på Twitter besvarar någon Markus ett meddelande från någon Lollo:

”En CP-skada är inget mentalt handikapp […] Men du har ingen rätt att förminska CP-skadade även om du har en dotter som är det.”

Vad hade då kvinnan ifråga skrivit? I själva verket kommenterade hon ledarskribenten Anders Lindbergs försvar av en afghansk man som ”fattig”, när denne beklagade sig över minskat försörjningsstöd då andra insättningar gjordes på kontot:

”Fattig? Du, jag har en 21-årig dotter med en CP-skada som inte ens får försörjningsstöd utan endast 1 050 kronor i månaden i aktivitetsstöd. Hon är superfattig och har inga pengar att swisha för restaurangbesök…”

Vad vi definitivt inte såg i hennes meddelande var någon som helst referens till ”mentalt handikapp”. Det var alldeles uppenbart att Markus avslöjade sin egen koppling, eftersom den var helt gripen ur luften.

Är vänstern besatt av etnicitet?

Jag nämner denna ordinära ordväxling, därför att jag direkt påmindes om hur varje inlägg eller debatt om invandring omedelbart ska kopplas till rasism. Vi föreställer oss ofta att etiketten ”rasist” används medvetet för att tysta all diskussion och kritik, men jag tror att reflexen också kan vara alldeles uppriktig, och då visa avsändarens egen upptagenhet vid andra personers utseende och etnicitet.

Så fort denne vänstermänniska, för fenomenet är särskilt vanligt från vänster, hör någonting om invandring ser de framför sig en stereotyp, vars enda egenskap är någon sorts utomeuropeiskt utseende. Därifrån är steget tydligen kort till att tro att även meningsmotståndaren har samma fixering, och därför måste attackeras på just denna grund.

Det berömda rasistkortet

Ett ännu tydligare exempel ser vi i samband med islamkritik. Trots att det här handlar om en ideologi, där utövaren kan ha vilken etnicitet som helst, dras det berömda ”rasistkortet”, eftersom den västerländske försvararen i sitt sinne får en bild av hur utövaren ser ut. Endast då blir det begripligt varför kritik mot liberalism, kommunism eller sverigedemokrater anses vara fullt legitim och odramatisk, medan debatt om islam direkt kan avfärdas som rasism. På samma sätt uppfattas det som helt naturligt att det finns vissa krav vid en anställning, eller ett önskvärt beteende under en anställningsintervju, samtidigt som en viss grupp inte ens ska behöva hälsa på ett här vedertaget sätt.

Saken blir inte bättre av att nyvänstern och dess självutnämnda ”antirasister” nu är de som talar mest om ras, och menar att man måste dela upp människor på det sättet för att se orättvisor. I dag är en av de största synderna man kan begå att se sig som ”färgblind”, och därför inte bedömer varje människa man möter utefter dennes etnicitet, vilket på något sätt innebär att man förnekar andra gruppers utsatthet. Tankegången genomsyrar både stort och smått i dagens Sverige, från Rättviseförmedlingens noggranna registrering av aktörers rastillhörighet till beröm av Stefan Löfven för att han utnämnde ett antal ministrar, däribland Mehmet Kaplan, som var utlandsfödda.

”Behandlat dem som djur”

Själv möter jag människor av olika etniciteter varje dag, vilket inte alls känns särskilt dramatiskt, och denna mer avslappnade inställning gör det ibland svårt att förstå vad dylika vänstermänniskor talar om. När jag vid något tillfälle riktade kritik mot företrädare för identitetsvänstern som verkade helt fixerade vid sin egen ras, hudfärg eller etnicitet, fick jag svaret att de absolut skulle framhålla sin egen etnicitet och automatiska offerställning, eftersom ”vi har ju behandlat dem som djur”. I verkligheten hade individerna ifråga aldrig varit slavar, och jag aldrig slavägare, men denna vänsters kollektivisering omfattar inte bara alla individer av vissa etniciteter, utan sträcker sig dessutom över århundraden.

Vid ett annat tillfälle försökte jag förklara för en vänstermänniska varför det skämtades om kvinnliga aktivisters relation till afghanska män, där han förstås såg ”rasism”. Jag föreslog då att man möjligen kan tala om ”åldersrasism” i så fall, eftersom måltavlan är afghanrörelsens äldre kvinnor, men det flög över huvudet på vänstermänniskan som då övergick till att tala om synen på svarta män i 1800-talets amerikanska sydstater. För en normal människa ett obegripligt hopp, men troligen logiskt för den som delar in människor i offerkategorier i enlighet med deras etnicitet.

Går till attack mot etniciteten

Minst lika avslöjande som detta behov av att i alla möjliga sammanhang föra in ras och rasism som motargument, är det som ofta sker när någon ur de grupper som nyvänstern ser som sina egna skyddslingar råkar ha en för dem oacceptabel åsikt. Då går man direkt till attack mot just etniciteten, eftersom den i alla lägen utgör grunden för ens ställningstaganden. Ett exempel inträffade när en SD-motståndare råkade se en kampanjfilm från partiet och direkt undrade ”Vet hon asiaten att hon deltar i en film för SD”, varpå den från Sydkorea adopterade kvinnan svarade ”Ja, hon asiaten vet det lika väl som övriga tjejer från SDU”.

Alltså, bästa vänstermänniskor, att ni delar in människor efter etnicitet, betyder inte att vi andra gör det. Argumentera gärna för massiv asylinvandring eller vikten av att låta islam få en allt större plats, men kasta inte er egen osäkerhet och komplex på oss andra. Vem vet, en dag kanske ni rentav hittar ett argument som möter något av våra?

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com