Man skämtade om att ett FNL-tåg hade gått förbi på Oxenstiernsgatan på 1960-talet, och att Public service helt enkelt hade anställt allihop. När jag arbetade där kändes det som om jag var den enda konservativa personen mot 5 000 vänstermänniskor, och det gällde att hålla tyst om sina åsikter – något jag hade väldigt svårt att göra. Det var också en av anledningarna till att jag kände att jag slog i glastaket och sedermera lämnade.
När jag började var det 1980-tal och finans- och banksektorn blommade, men på Sveriges Radio hade tiden stannat på 1968. Jag var mycket ung, och hade i början olika vikariat på det så kallade moderbolaget längst upp i Sveriges Radio-huset. Jag arbetade på informationsavdelningen och med att serva styrelse och ledning. Jag fick ofta rycka in på vikariat för personer som inte ville jobba med datorer på grund av risk för strålning, så där fanns en bra nisch för mig som omfamnade och älskade den nya tekniken.
Härifrån styrdes Mediesverige
En ung och mycket parant Harry Schein på promenad 1948. Foto: Wikipedia
Statsminister Olof Palmes nära vän Harry Schein var styrelseordförande, och kom och gick i korridorerna. Örjan Wallqvist var VD och en sommar vikarierade jag som hans privata sekreterare. Styrelsens konferensrum låg i ett jätterum i ena änden av korridoren med panoramafönster ut mot Gärdet åt ena hållet och Stockholm åt det andra. Härifrån styrdes Mediesverige.
Facket satt också med i styrelsen och hade en riktigt stark roll. SR/SVT hade anställningsstopp, eftersom få lämnade företaget och man kunde därför inte rekrytera. De som inte skötte sig hamnade i en pott som kallades ”de oanställningsbara”. Ibland, vid tillfälliga arbetstoppar, tog man personal därifrån – personer som i åratal hade uppburit lön utan prestation. Diffusa krämpor som allergi mot papper och pennor var vanliga. Som jag uppfattade det var det omöjligt att få sparken från SR/SVT om man hade fått en fast anställning, och det var därför vi som var unga bara kunde få vikariat.
Här kunde man leva hela sitt liv
Man fikade och lunchade och fikade igen. Någon stress uppfattade jag aldrig att någon hade. Det var en trevlig och gemytlig tillvaro. Ett helt våningsplan längst ner i SR-huset var vikt åt personalhälsovård. Här fanns läkare och sjuksköterskor för de anställda. Här fanns de så kallade Antabus-köerna, där de med alkoholproblem började sin dag.
I källaren fanns friskvård och motionscentral, med gympapass. Det fanns personalmatsalar och caféer. Känslan var att man kunde leva hela sitt yrkesliv inom SR, och de flesta anställda var medelålders och hade arbetat där sedan de var unga. Vi var ett fåtal i min generation, de flesta tillhörde 40-talistgenerationen.
Kulvertar till militära byggnader
Det är inte alla som vet det, men rent byggnadsmässigt hänger SVT, Berwaldhallen, Sveriges Radio och Garnisonen med Försvarets Radioanstalt (FRA) och Försvarets Forskningsanstalt (FoA) ihop. De binds ihop av kulvertar, som man når genom källaren på Radiohuset. När man rör sig mellan byggnaderna gör man det oftast genom kulvertarna, inte via Oxenstiernsgatan. Många anställda var krigsplacerade, även jag, och vid krig skulle man infinna sig nere i dessa kulvertar.
I dag, när jag tänker tillbaka, undrar jag om det är en slump att även amerikanska ambassaden ligger precis bredvid Berwaldhallen, och om det faktiskt finns underjordiska gångar dit också. Man pratar om vänstervridningen på Sverige Radio, men det fanns även en hel del amerikaner som sprang runt i huset, till exempel redaktionen på engelskspråkiga Radio Sweden.
Men att alla var vänster på SR/SVT var så att säga självklart. Man åkte på studiebesök till Cuba och flera kände Fidel Castro personligen. En av våra medarbetare hade till och med döpt om sig till Castro från ett vanligt son-namn, numera har han ett arabiskt namn. Det är till att vara opportunistisk.
Fidel Castro var mäkta populär på SVT/SR och man åkte i skytteltrafik till Kuba.
Foto: Marcelo Montecino/ Wikimedia Commons
”Sydafrikafrågan får inte ifrågasättas!”
En gång ifrågasatte jag faktiskt om det som hände i Sydafrika framställdes korrekt och hamnade i ett fruktansvärt gräl med min dåvarande chef.
– Sydafrikafrågan får bara inte ifrågasättas, vrålade han.
En annan gång ifrågasatte jag i fikarummet invandringen, jag glömmer aldrig den isande tystnad som bredde ut sig.
Jag minns ett tillfälle då man skulle flytta hela P3-redaktionen till ett annat våningsplan. Det var komplicerat eftersom vissa producenter hade boat in sig i sina arbetsrum, med egna mattor, fåtöljer, soffor och tusentals vinylskivor. Man kunde låsa dörrarna till sina arbetsrum, och städpersonalen klagade över att de inte fick komma in. Det ryktades att vissa radioprofiler faktiskt bodde i sina arbetsrum.
Nepotismen blomstrade
Nepotismen blomstrade och i den digra interna telefonkatalogen kunde man konstatera att många hade samma efternamn. När man rekryterade var det ofta någons barn eller släkting som togs in. Talesättet ”jag gick som barn i huset” användes bokstavligen, det vill säga att personens mamma eller pappa jobbade där.
Efter en tid på SVT fick jag erbjudande om ett fast jobb som assistent åt en radions kanalchefer. Jag skulle bland annat arbeta med att koordinera programmen och musikplanering. Jag var förstås överlycklig!
– Jaså han, då måste du hålla ihop benen, varnade en av de äldre kollegerna. Det stämde, min nya chef var konstant på mig, ibland ganska grova saker, såsom att tränga sig in i min hytt när vi reste med Finlandsfärjan och plötsligt ligga i min säng. Jag var 25 år och han var cirka 45, skäggig, flintskallig och med kulmage och alltså helt oattraktiv för mig. Jag minns fortfarande hans lukt och brukar tänka på det ibland, med vilken fräckhet och säkerhet han försökte ta för sig.
Ett slags tidig Metoo
Jag försökte parera och stå ut, men till slut gick det inte längre och jag tog tjänstledigt. Jag hade först pratat med kontorschefen, men det togs inte riktigt på allvar. Några år senare ringde samma kontorschef faktiskt hem till mig och bad om ursäkt. Då hade den höga chefen fått sparken från ett fint jobb på SVT för just sexuella trakasserier. Även Expressen skrev om detta, så det var ett slags tidig Metoo.
I början av 1990-talet kom jag tillbaka till P3-redaktionen. Nu var det ett helt nytt chefsgarnityr som tagit över och snabbt rensade ut de gamla profilerna. Dessvärre var det de duktigaste som fick gå enligt min mening. Gamla rutinerade radiopratare som Ulf Elfving och Niklas Levy (Spanarna) fick helt enkelt packa sina arbetssaker i pappkartonger och lämna, och in kom en helt ny generation som kom att skapa ”Det nya P3”. Henrik Schyffert, Cia Berg, Erik Haag, Sofia Eriksson, Martina Haag, Christian Luuk och Fredrik Lindström till exempel. Några av de gamla fanns dock kvar, till exempel Lotta Bromé, som den nya ledningen gjorde allt för att bli av med och vi fick smuggla in henne i Radiohuset. Hon fick sitta och smyga inne på vårt kontor. Efter en tid togs hon av någon anledning till nåder igen.
Klädkoden var strikt – man skulle klä ner sig
Klädkoden på SR/SVT var ett kapitel för sig, man klädde ner sig om man ville passa in. Undertecknad är en sann rebell och gick i dräkt, det var ju som sagt 1980-tal och vem ville gå runt i hippie-kläder?
– Ska du gå på begravning, frågade en känd musikproducent mig en gång när jag hade dräkt på mig.
Martin Timell var hur trevlig som helst, enligt skribenten. Foto: Frankie Foughantin/Wikimedia Commons
Ett tag jobbade jag som assistent till Martin Timell för ett radioprogram som hette Kaktusjakten. Han var faktiskt den sjystaste person jag jobbade med under hela min tid på Sveriges Radio. Hjälpte till att hämta lunchmackor och var allmänt omtänksam. Han var inte det minsta divig och definitivt inte kladdig på något sätt.
Bildningsnivån och det tekniska kunnandet bland programmedarbetarna var självklart väldigt hög, och produktionerna gjordes enormt gediget. Det var en fröjd att se de gamla ljudteknikerna i källaren arbeta, och hur organiserat de erfarna producenterna och programassistenterna satte ihop programmen. Min poäng är inte att det var fel att man gavs tid och resurser, min poäng är att situationen för dagens journalister är så vitt skild från hur det var då. Anställningstryggheten gjorde att de anställda kunde arbeta i lugn och ro utan rädsla för att bli av med jobbet.
Det var ett helt annat samhälle då. Drog man över budget, fick man helt enkelt äska mer. Behövde man någonstans att bo fanns hyresrätter att tillgå. Kontrasten mot dagens generation av medieanställda, med korta anställningskontrakt och ständig risk för uppsägning i kombination med höga lån för sina bostäder kunde inte vara större, och det är inte konstigt att journalisternas integritet fått stryka på foten. För oss som jobbar inom alternativmedier, det vill säga svensk konservativ press, är situationen förstås ännu tuffare.
På samma arbetsplats i 40-50 år
Jag slutade på Sveriges Radio i mitten på 1990-talet, men det lustiga är att när jag slår på SR nu, 25 år senare, är det fortfarande samma programmedarbetare som krediteras. De måste ha arbetat på samma arbetsplats i 40-50 år räknar jag snabbt ut och uppburit livstids försörjning av svenska folket.
Lite ödmjukhet vore därför på sin plats och respekt för oss som de i Public Service så nedlåtande kallar swish-journalister: ”You wouldn’t last one day.”
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Interessant indblik, Johanna Mörk . Jeg hører svensk radio, og noget af det er godt. Men P 1 og noget af P2 er så ideologisk, at det er skrattretande . Jeg tror ikke, der findes anden kur imod det, end at nedlægge det.
SR/SVT får det dobbelte af DR. Alligevel er det i Danmark, public service nedskæres. Det burde være i Sverige.
Extremt intressant artikel, ibland överträffar verkligheten dikten, mycket kände jag till sedan tidigare men att det var så illa hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. 😮
Hatten av för ditt avslöjande!
Tack söta Tyko. Ja, det är lite läskigt att avslöja, men kände att någon måste skriva om det här. Nu passade det ju bra här på Ingrid & Maria.
Hej Johanna, se gärna min kommentar nedan, jag var ju företagsläkare 1988-91 på SVT/SR så kanske du träffade mig på FHV där den gode syster Rut var klippan. Jag beskriver lite om SVT/SR, har samma uppfattning som du, i en föreläsning jag gav i maj i år, vid cirka 22.30 in i klippet
https://www.youtube.com/watch?v=E0f8oYwVeKo
beste hilsen
Dr Jackson
Hej Tomas Jackson. Tror att jag faktiskt minns att jag fick en spruta av något slag av syster Rut. Jag har lyssnat på din föreläsning nu. Intressant tanke att de ersatte den kommunistiska religionen med mångkulturen. Visst är det konstigt att det är så sällan man hör något om miljön inne på SVT/SR. Det är som en kompakt tystnad kring bolaget.
Hej Johanna, bra att Du gör en insats för civilisation och demokratin genom det du skrev.
Jag tror att det bör till en ökad transparens avseende vad som sker i Public Service tyckar-processer, vilka som jobbar där, vad har de för ideologier i public service bolag generellt i världen. SVT/SR har varit rena lekstugan för neurotiska komplexfyllda jubelidioter under decennier.
Kvaliteten på politiker-slabbedaskarna som suttit i förvaltningsstiftelsen, riksdagens politiker som utser styrelsen för SVT/SR, har ju varit så patetiskt mediokra att man blir livrädd.
Just nepotismen är ju en klar riskfaktor avseende förlust av demokratin eftersom det är enkelt att i allians i P.S.-företag bygga attityder genom att publicera sånt man gillar och vara repressiv mot det man inte gillar.
SVT/SR har haft huvudrollen i nedmonteringen av det lutherska Sverige, hade vi fått behålla gråsossarnas pragmatism/högerns känsla för traditioner och krav hade Sverige kunnat vara ett ENASTÅENDE LAND IDAG, sannolikt med bättre livskvalitet än Schweiz, där jag ofta är och konstaterar varje gång vilken tryggghet och materiell klass de har.
På 60-talet var 1 CHF = 1 SEK. Nu är det 1 CHF = cirka 9 SEK.
I stället är Sverige idag avskaffat som nation. Jag lovar, jag fattar det, och säkert några tusen till, men vi är ännu bara ett litet fåtal som förstår att Sverige finns inte längre – det är en illusion att tro så- det finns ett halvdant nobelpris, en enormt haltande ordningsmakt, en flagga som inte får hissas, julsånger får knappt sjungas, svenskar är stressade sömnlösa suicidala, gränserna läcker som såll, i praktiken obefintliga, några enstaka patrullbåtar, husen gator och bilar finns kvar men skolor brinner ner och upp, analfabetismen ökar, sjukvården fallerar etc etc.
De som inte fattat att Sverige icke existerar längre kommer garanterat fatta det om någon skulle börja dra nationen Sverige in på banan igen. Det kommer icke att gå. Det är politiskt omöjligt. Det är ett sluttande tämligen såphalt plan med föga friktion ner mot en grop fylld av anarki tills islam eller nazism tar över.
På grund av svenskarnas naivitet och kommunizt-idioternas perversa neurotiska socialistkomplex och mångkulturidioterna i olika häx-grader på SVT/SR kommer svenskarnas ångest att öka år från år tills något mer totalitärt tar över – och det blir ingen lutherdom – det kan jag lova. Sannolikt kommer då häxorna och clownerna på SVT/SR uppleva något de tidigare ej väntat sig. Men så är det när goda patriarkala ordningsstrukturer bryts ner och ersättes av ett animusbesatt primitivt matriarkat som i sin kollektiva skugga manar fram dödsgudinnan Kali där mannens ande ersätts av urmoderns blod och jord.
mvh
tj
Hej Tomas Jackson. När jag läser din sista kommentar om hur Public Service och vänstermänniskorna inte förstår vad som väntar dom tänker jag på de Iranier som stöttade revolutionen och som bittert fick ångra sig när Islamisterna kom in och tog över. Jag känner en sådan familj, de var unga, välutbildade och vänster i Teheran på 60-talet. De var nyttiga idioter och ångrar sig bittert idag.
Intressant. Men det blir dock lite svårtolkat…journalisterna var tryggare i att skriva utan att riskera att bli arbetslösa = BRA. Men samtidigt berättar du att de levde ett liv på en räksmörgås i åratal – på skattemedel! Liiiite provocerande. Vad är ditt budskap? Jag tycker stt det är intressant annars skulle jag inte ta mej tid att skriva detta.
Min poäng är att lite ödmjukhet från Public Service inför oss som jobbar inom alternativmedia skulle inte skada. Men detta står också mellan 40-talistgenerationen och dagens journalister inom MMS. Pendeln har helt enkelt svängt från det ena extrema till det andra. Det var inte bra då, och det är inte heller bra nu. Jag vill belysa att de kunde kosta på sig att ha en hög integritet, vilket jag tycker att många journalister saknar idag, av högst förståeliga skäl. Men visst jag håller med – artikeln blir lite ”å ena sidan” och ”å andra sidan”. Egentligen gäller det här ju hela samhället, att 40-talisterna gled runt på en räkmacka jämfört med oss som är mitt i arbetslivet idag. Just Sveriges Radio var nog ändå väldigt extremt, även för den tiden.
Känner igen mig från min tid på SVT och Utbildningsradion på 80 talet, mycket kaffedrickande och man kunde beställa hur mycket kontorsartiklar somhelst. På Utbildningsradion hade jag nästan inget att göra mer än att sitta av tiden, alla var snälla men sa upp mig pga tristess.
Jag var ju företagsläkare 1988-1991 vid SVT/SR i Stockholm. Det var en mycket speciell tid.
Här håller jag en föreläsning, nyligen maj 2018, om masshysteri/psykoser och kommer vid cirka 22.30 i klippet in på min tid som företagsläkare på bottenvåningen som skribenten beskriver. De var sannerligen totalt marinerade i kuylturmarxiztisk goja – i stort sett samtliga journalizter och personal, men det kom de väl inte ihåg när de sprang narkotikapåverkade nakna nere i kulverterna.
https://www.youtube.com/watch?v=E0f8oYwVeKo
Vi hade faktiskt patienter som sprang nakna och narkotikapåverkade nere i kulverterna – och de var JOURNALISTER.
Och de behöver inte oroa sig för jag har tystnadsplikt. Men fram bör det ty det illustrerar hur mycket vi kan lita på nyheterna som publiceras på det arbiträra skamlösa stället som sitter och suktar efter nyheter som passar deras egen sjuka betonggråa kommunizm så de kan oja sig och framställa sig själva som duktiga trots att de är sämre än djur.
Jag skriver det för jag anser det bör fram. SVT/SR var/är som en enda stor kommuniztisk skyddad verkstad.
Och jag känner dem som jobbar där fortfarande idag – nepotismen är enorm. En totalt hopplös institution som bygger upp en värld som det saknas täckning för i verkligheten – för våra skattepengar.
Vadå Tystnadsplikt ! Du måste ha fått det bakom foten för begås det brottsliga handlingar eller typ ett kön blir sexuellt trakasserad så är det informartionsplikt till en myndighet samt rapportera det till folket som betalar licens för skiten ! Kom igen nu och gör din PLIKT för det Svenska folket eller föredrar du att bli en Quisling .
Hej Stig, tack för en väldigt kul och spirituell kommentar 🙂
Jag tror jag förstår vad du menar men riktigt säker kan man aldrig vara såklart. Jag får intrycket du jobbar på SR eller så är du bara ”vanlig” journalist – en vanlig bolzjevik utanför Kreml på Gärdet. Skillnaden är dock att Kreml på Gärdet i Stockholm saknar reell makt och har numera bara inbillad makt. Den info jag fått nu om läget på SVT/SR är att ingen kan bestämma sig – från att ha varit total-bolzjeviker är de numera bara skuggor av sina forna beslut.
Quisling
mvh
tj
Lugna ner Dig och var glad för den information Du just tog del av. Det är väl såna som Du som får många att strunta i att berätta om saker som kan medföra att man själv blir måltavla.
Tack för mycket intressanta skräckbeskrivningar- från de ovan själupplevda ”SR Sovjet Radio ” ”SVT Sovjet TV ”vittnes utsagor inläggen.
Och som ger vid handen en ännu mera skrämmande klarare bild, om varför Sverige numera är en ” Extrem Totalitär Demokratur” samt på god väg mot en ( systemkollaps U- Land 2030 totalitär diktatur) genom de nyaste cenusur grundlagar som tack vare ej granskande köpta fake news MSM ( 7 kartellen partiet) vill införa.
Varför hatar vänstern crowdfunding, och vad gäller konflikten runt ”Swish-journalism”? Henrik Jönsson förklarar informationsinbördeskrigets frontlinje. https://www.youtube.com/watch?v=3tqgLkUNKy0