Månad efter månad fick vi veta att fyra partier ”gick till val som Alliansen”, samtidigt som man noggrant slingrade sig förbi upprepade frågor om hur en majoritet skulle bildas. Den främsta taktiken från de nuvarande regeringspartierna blev att försöka provocera fram en splittring kring ett eventuellt stöd från SD. Valet skapade sedan ungefär den bild man kunde vänta sig, vilket gav upphov till olika språkliga finurligheter för att hantera verkligheten.

För att komma runt problemet med stöd från SD, påpekade ett par borgerliga partiledare att det i kammaren fanns ”en icke-socialistisk majoritet”, där det viktiga var att det där stödpartiet inte nämndes vid namn. Under tiden har inte minst socialdemokrater dagligen framställt ett mandats övervikt de kan luta sig mot som en stor och avgörande seger. I deras matematik finns inte heller den gula stapeln i mitten, det fält som gör att inget av de två blocken får majoritet.

Ser ni vem som helt saknas i dessa kalkyler? Medborgaren, väljaren.

Vi släpps inte in i ringdansen

Dessa politiker dansar för oss, med varandra, utan att vi släpps in ringen. Före valet kunde detta möjligen ursäktas av att det inte fanns något resultat att förhålla sig till. Att det nu föreligger ett sådant ett gör hela spelet än mer sorgligt. Vi kan alla se hur mandatfördelningen ser ut, och plocka bland de olika staplarna, för att inom några minuter besluta hur man bäst går vidare.

Det handlar dock inte längre om oss, om det någonsin gjorde det. Varken Stefan Löfven eller Ulf Kristersson utstrålar någon vilja att ta ansvar, men fortsätter enligt någon sorts teatermanus. Den rimligaste analysen av Kristerssons agerande är inte att han försöker bli statsminister, utan att det för hans arv och ställning är viktigt att åtminstone se ut att göra sitt yttersta, vilket i sin tur kan göra att han får sitta kvar som partiledare. I veckor ska vi få presskonferenser och olika samtalsrundor, bara för att spelet måste spelas i alla sina delar. Först när allt detta är avklarat, efter den tid det tar, får vi ett scenario som borde kunnat skapas för ett antal veckor sedan.

Centerpartiet fick i valet inte mer än 8,6 procent, men för partiledare Annie Lööf är väljarstödet närmast irrelevant, eftersom hon själv kan få en eftertraktad ministerpost i olika konstellationer. Ett stöd från Centerpartiet för Stefan Löfven skulle sannolikt göra många av de egna väljarna besvikna, men de spelar ingen som helst roll förrän om ytterligare fyra år. Den mest ogenerade partiledaren nu är sannolikt Jan Björklund, vars parti knappt tog sig över riksdagsspärren. För att förklara varför det är viktigare att stänga ute SD än Socialdemokraterna, hänvisar han till att han har lovat sina adopterade barn att inte ge SD något inflytande, vad nu de har med regeringsbildningen att göra. Det har nu gått över en månad sedan valet, men samtliga partiledare tar ut en väl tilltagen lön precis som vanligt, trots att de inte gör någonting för landet som skattebetalarna ska kompensera.

Retas och luras på ett kamratligt sätt

Det är förstås inte bara regeringsbildningen som uppvisar detta totala ointresse för väljarna och landet. Precis som för fyra år sedan skulle valet till talman, där partipolitik egentligen inte alls ska spela in, göras så omständligt som möjligt, men denna gång påverkade det dessutom utgången. Det blev så viktigt att det tredje största partiet inte fick den tredje placeringen, att ”icke-socialisterna” rentav släppte fram en andre vice ordförande som gick med i det som då kallades Vänsterpartiet kommunisterna. Det blir endast begripligt om man betraktar hela riksdagen som en bubbla, vissa skulle säga sandlåda, där alla spelarna känner varandra och tycker det är roligt att på ett kamratligt sätt retas och luras. De träffar ju varandra oftare än de träffar den vanlige väljaren, och har mer gemensamt med andra riksdagsledamöter än med människor som inte har tillbringat hela livet i politiken.

Etablissemanget brukar lite pedantiskt påpeka att det inte är odemokratiskt att utesluta SD från inflytande. Det är alldeles riktigt, men det gör någonting med den parlamentariska demokratin när så mycket energi ägnas åt att hålla ett enda parti utanför att hela politiken grundas på detta avståndstagande. SD och deras väljare kan inte kräva att ingå i en regering eller delta i förhandlingar, men det är demokratiskt tveksamt att låta väljarna veta att deras röst under inga omständigheter ska respekteras. När Alliansen eller De rödgröna sitter i opposition kan deras väljare trösta sig med att de kan få makten vid ett kommande val, men till över en miljon sverigedemokratiska väljare säger man att de aldrig ska få någonting att säga till om. Direkt barnslig och sannolikt också kontraproduktiv blev hanteringen av riksdagens utskott, där SD inte fick en enda ordförandepost, vilket alla andra partier fick.

Vad är det för figurer som styr?

Förstår de inblandade hur detta ser ut utifrån? Att vecka efter vecka beskåda hur de som egentligen ska vara folkets valda representanter helt fokuserar på sig själva och det inre spelet? På sätt och vis är det kanske bra att vi får se dessa figurer dansa och ljuga, eftersom den auktoritetsbundne svensken kan behöva påminnas om vad det är för figurer som styr över oss.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com