Jag har inga problem med att följa arbetsgivarens policys, regler, rutiner eller värdegrund. Inga alls, faktiskt. Jag separerar mina privata åsikter och tyckanden från det som förväntas av mig på arbetsplatsen. Om jag arbetar som servitris på en restaurang och ägaren beslutar att alla servitriser ska bära röda kläder så tar jag på mig röda kläder. Detta till trots att min runda kropp inte alls bär upp denna färg fördelaktigt. Jag kommer helt enkelt att se jovialisk ut … ganska lik Jultomten. Må så vara!
Nu arbetar jag i sjukvården och då talar vi om betydligt svårare ämnen än färgen på arbetskläder. Vad ”alla människors lika värde” betyder vet jag inte. Det bekymrar mig inte heller nämnvärt. Jag arbetar utifrån ett medicinskt etiskt patos som i stället slår fast att ”människovärdet är okränkbart”. Det innebär, enkelt förklarat, att det enda kriteriet som krävs för att du ska få vård på lika villkor är att du är människa. Homo Sapiens. Du kan vara filantrop eller massmördare – när du kommer till mig så får du vård för din åkomma. Det innebär självklart inte att en filantrop och en massmördare är lika värdefulla i samhället. Absolut inte. Men båda har rätt till vård på lika villkor. Och så ska det vara. Så måste det vara!
”Värdegrunden” dominerar landstingen
De senaste åren har ”värdegrunden” dominerat landstingen där sjukvården är placerad organisatoriskt. Om jag vill arbeta i landstinget så får jag buga mig för ”värdegrunden” som ser väldigt lika ut i alla landsting i Sverige eftersom de är politikerstyrda. På tapeten är bland annat hbtq-frågor. Vi går på utbildningar och föreläsningar och lär oss att vi inte ska fråga om en patient har en fru/make utan i stället fråga om patienten har en partner (även detta är ifrågasatt eftersom vissa är polyamorösa och kan bli kränkta av att antas bara ha en partner).
Vissa kvinnor ser ut som kvinnor men upplever sig vara män eller ”icke-binära”, eller som kvinnor på morgonen och som män till lunchen och blir kränkta av att kallas hon eller han. Vi pratar om det som kallas könsidentitet. Det är med andra ord inte helt enkelt att veta vad som är ett korrekt förhållningssätt.
Jag arbetar inom specialistvården, närmare bestämt inom psykiatrin. Det är mycket som ingår i vårt uppdrag förutom att förebygga psykisk ohälsa och vårda psykiskt sjuka. Mer än som kan beskrivas här och nu. Det som bland annat ingår är utredningar av könsdysfori och Socialstyrelsen är tydlig gällande medborgarnas rättigheter och sjukvårdens uppdrag. Återigen, närmare bestämt psykiatrins uppdrag.
Har patienter som ångrar sig
Jag förhåller mig till min tillsynsmyndighet som kan förväntas. Nu dock inte utan vånda. Jag träffar nämligen patienter som ångrar sin så kallade könskorrigering och deras livssituation är fylld av hat mot sjukvården och således också mot våra metoder i dessa utredningar. Kanske även mot vår värdegrund? Det enda jag kan erbjuda dessa individer är det svåra arbetet med acceptans. Forskning visar att få ångrar sig men också att det finns ett tabu mot denna ånger. Därför kan det antas att mörkertalet är stort.
Jag är ju också naturvetare vilket komplicerar min arbetssituation. Arbetar jag i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet i dessa frågor som ju faktiskt min tillsynsmyndighet Socialstyrelsen kräver? Jag vågar påstå att ingen av oss gör det, med reservation för att framtida forskning kan komma att skriva mig på näsan. Oavsett så bemöter jag patienter med könsdysfori exakt så som krävs av mig, det vill säga som om upplevelsen av könsidentitet dominerar framför det biologiska könet.
”Jag vill skrika rakt ut!”
Och vad händer? Jo, nu har jag en anställd med hög position hos mig som har genomgått en så kallad könskorrigering och nu ångrar sig. Allt ställs på ända! Total förvirring råder i mitt nu ångestfyllda tillstånd. Ska denna person verkligen få vara på en psykiatrisk vårdenhet? Kan vederbörande förhålla sig vårdetiskt korrekt? Hur ska jag förhålla mig? Det hjälper inte att jag har en värdegrund för den talar inte alls om hur vi ska agera i rådande situation. Och vad tusan är vårdetiskt korrekt? Egentligen?
Jag vill skrika rakt ut! Jag vill skrika att vi måste sluta hormonbehandla, skära av snoppar och sluta göra snippor till snoppar. Vi måste sluta säga till våra barn och ungdomar att de kan välja sitt kön. Om de tillhör den cirka 1 procent av jordens befolkning som faktiskt behöver göra ett könsbyte, så kommer det att visa sig. Vi ska inte mana på. Vi behöver en ny värdegrund. En ny värdegrund baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet där sunt förnuft ingår! Jag vill skrika! Men …
Birgitta Nord
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Dessa könsbyten kommer bli en framtida skandal när det framkommer att många tusen människor har fått sina liv förstörda och många av dessa offer kommer förmodligen ta livet av sig. Framtida människor kommer ojja sig ”Hur kunde det hända”?
Om man ångrar sitt könsbyte så det väl bara att göra ett nytt könsbyte. Sverige kommer vara ledande i könsbyten. Ett bra sätt att öka Sveriges bnp. (ironi).
Värdegrunder är skrivbordskonstruktioner som ständigt kommer i konflikt med verkligheten. De bygger på trosartiklar, antaganden och en felöversättning av FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna som hårdexploaterats i Sverige i syfte att exkludera och försöka komma åt invandringskritiker och nationalister.
Vad beträffar sjukvården så måste vi få en gränsdragningsdebatt som avgör vilka icke medicinskt motiverade ingrepp och operationer som ska finansieras av det offentliga och vilka som ska finansieras privat. Verkligheten kommer förmodligen att tvinga fram en sådan diskussion.