Till att börja med handlar det om utgångspunkten. De som kallar sig allt ifrån ”medmänniskor” till ”humanister”, eller det än mer långsökta ”antirasister”, talar endast om hur många människor som tas in i Sverige. Därför kunde Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg (bilden ovan) på Twitter skriva någonting som han själv såg som så fint och begåvat att han länge hade det som ”fastnålad tweet” överst i sitt flöde:
”Det finns en märklig ton i debatten just nu att folk ska skämmas över att Sverige räddade 163 000 människor i fjol. Hur bisarrt är inte det?”
Redan i sak är ovanstående passage direkt felaktig, eftersom siffran avser antalet asylsökande, varav en del nekas uppehållstillstånd, medan andra tillkommer genom exempelvis anhöriginvandring. Han skulle med lätthet i stället kunnat använda antalet uppehållstillstånd, också över 100 000, men nu var ju inte tweetens syfte att klargöra någonting annat än att Lindberg själv tillhör det goda laget. Lika felaktig är förstås tanken att alla som söker asyl befinner sig i omedelbar livsfara och därmed ”räddas” av att få bo i Sverige.
Det stora problemet med figurer av Anders Lindbergs snitt är alltså inte förvirringen kring siffror eller asylskäl, utan att man stirrar sig helt blind på inflödet till Sverige. Även under 2015, det rekordår som Lindberg poserar kring, beräknades mellan 50 och 60 miljoner människor befinna sig på flykt. Ännu fler befann sig i djup fattigdom. 2015 innebar också ett rekord för antalet ”ensamkommande”, vilket innebar att 35 000 afghanska män utan asylskäl av Sverige prioriterades framför alla de människor i världen som inte har möjlighet att resa till en annan kontinent.
Asylvurmarna vill inte hjälpa
Hur är detta möjligt? Det blir begripligt först om man inser att asylvurmare inte främst vill hjälpa världens nödställda, utan maximera siffran gällande asylsökande till Sverige. I ett mer rationellt resonemang, på något annat område, skulle man förstås först titta på behovet och utifrån det fastställa vad som bör göras. Att dessa aktivister bemöter argumentet att hjälp behövs och blir effektivare i närområdet med att ”man kan göra både och”, visar att de varken vill eller kan tillämpa logik.
Vi fick ett konkret exempel på fixeringen vid inflödets mängd när Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm i SVTs Agenda skulle diskutera specialströmmen av afghanska män. Hon kunde förstås lägga ut texten om att de absolut ska få uppehållstillstånd i Sverige, men stod helt svarslös när konsekvenser kom på tal. Det viktiga var att de hamnade innanför våra gränser, medan allt annat tydligen sågs som irrelevant.
En annan aspekt som visar att det inte främst är flyktingars väl och ve som står i centrum för de så kallade ”antirasisterna” är att deras största fokus är partier och organisationer i Sverige som vill begränsa asylinvandringen. I verkligheten har rasism inte särskilt mycket med invandringspolitik att göra, och ingen gör någon större insats mot rasism genom att kalla sig ”antirasist” och skrika mot alla man uppfattar som motståndare. Ett sådant beteende skapar varken mer sympati för den egna sidan eller mindre för motståndaren, men så syftar ju hela engagemanget egentligen inte till mer än att ge sig själv en liten egotripp.
Rasiststämpla och demonisera
Något som säkerligen förvånar den som för första gången yttrar kritik mot asyl- och anhöriginvandringen är den aggressivitet man möter. Att rasiststämpla och på olika sätt demonisera invandringskritikern skulle kunna ses som en listig och lite ful taktik, men jag tror att de känslomässiga reaktionerna i många fall är äkta.
Att just denna fråga väcker så mycket mer ilska än exempelvis sjukvård, som ju också handlar om människor och liv, är för den rationelle betraktaren egentligen obegripligt. Den oproportionerliga reaktionen antyder att asylvurmarens argument, och hela hållning, inte är särskilt tryggt förankrade. En gissning är att det kanske beror på att man har gjort just denna fråga till någonting så mycket större än politik, där hela ens person bedöms genom vilken sida man väljer. Sannolikt grundar sig den där aggressiviteten också i frustrationen som uppstår när man vill stå på den ena sidan, men inte vet varför man är där och än mindre kan argumentera för det.
Vi ser beteendet i vardagen och på nätet, men det har också kommit att färga den högsta politiska nivån. Hela riksdagen, med talmän och utskott, har delats upp mellan dem som tydligen är ”anständiga”, och ett annat parti som logiskt sett då är oanständigt. Det är en märklig skiljelinje, som inte kan diskuteras, men i grunden handlar om invandringspolitik. Egentligen skulle ett antal partier, exempelvis Moderaterna, med all sannolikhet kunna samarbeta med detta parti i olika frågor, även på migrationsområdet. Detta har gjorts i stort sett omöjligt, endast för att man på ett närmast religiöst sätt har förflyttat frågan från politik till en existentiell kamp mellan goda och onda själar.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
men vi rasister som vill bevara den svenska rasen, ska inte vi också få komma till tals?
att vara rasist är något sunt och hälsosamt. man mår bra av det och man har historien vetenskapen och sanningen på sin sida.