Själva statsministeromröstningen var en snabb affär. Efter att Ulf Kristersson, Anders Ygeman, Jimme Åkesson och några till varit uppe i talarstolen och sagt några ord om varför Stefan Löfven borde röstas bort eller röstas kvar, tryckte riksdagsledamöterna på sina knappar.

142 röstade ja till Löfven.

204 röstade nej till Löfven.

Ingen avstod från att rösta.

204 röstade för att avsätta Stefan Löfven. Foto: Riksdagen.

Men det blir bara 346, så vad gjorde de andra tre? Satt de avsvimmade i sina bänkar eller var de för nya för att begripa hur man trycker ja eller nej?

Svaret är att de inte var närvarande. Enligt riksdagsprotokollet var de tre som var frånvarande redan andra dagen: Helena Lindahl (C), Maj Karlsson (V), men dessa hade tydligen kvittats ut mot varandra, samt Leila Ali Elmi (MP). Inte för att det hade haft någon som helst betydelse för Löfvens avsättande, men är det inte märkligt att den så uppmärksammade somaliskan Leila Ali Elmi inleder sin riksdagskarriär med att skolka och inte stötta den statsminister hennes Miljöparti vill fortsätta regera med? Men det kanske inte spelar någon roll för henne vem som är statsminister, hennes uppdrag är ju att arbeta för att somalier i Sverige ska flytta fram sina positioner och det kanske Ulf Kristersson gör ännu bättre än Stefan Löfven. Moderaterna hade ju trots allt somaliern Abdirizak Waberi som riksdagsledamot 2010-2014 och placerade honom i försvarsutskottet …

Efter att riksdagsprotokollet publicerats visade det sig dock att Ali Elmi inte skolkade. Enligt Dagens Industri var hon på plats – men lyckades inte fälla upp bordsskivan och hann därför inte trycka på knappen!

Ulf Kristersson är rökt

Att Ulf Kristersson nu bröstar upp sig och tror att han ska bli näste statsminister är inget annat än ett spel för gallerierna. Hans allians samlar inte mer än 143 mandat och även om han skulle lyckas locka till sig Miljöpartiet så räcker deras 16 mandat inte till mer än totalt 159, vilket är långt ifrån de 175 som behövs för en riksdagsmajoritet. Det är därför han försöker förmå Socialdemokraterna att lova sitt stöd till en Alliansregering, vilket de naturligtvis inte kommer att göra. Vad skulle de vinna på det? Absolut ingenting.

Om Kristersson i stället hade kunnat lägga till Sverigedemokraternas 62 mandat hade han fått en massiv majoritet om 205. Men det kommer aldrig att hända för det sätter Centerpartiet och Liberalerna stopp för. Då drar de med sina sammanlagt 51 mandat och därmed återstår M+KD+SD vilket endast ger 154. Kristersson är med andra ord helt rökt.

Stefan Löfven sitter i en mycket bättre sits. Om han lyckas locka över C och L (vilket jag tror han kommer att göra) så får han ihop hela 195 mandat, och kan fortsätta vanstyra landet med massinvandring, gymnasielagar och annat som obönhörligen knuffar det svenska folket mot avgrunden. En sådan regering kommer att påskynda folkutbytet och göra det helt omöjligt för svenska folket att i framtiden styra sitt eget öde. Ju fler invandrare från Tredje världen, desto fler röster på de rödgröna. Jag tror till och med att Löfven kan vara beredd att erbjuda Annie Lööf statsministerposten om hon bara förhindrar att SD lyckas minska invandringen.

Röstade svenska folket med öppna ögon?

Jag undrar om svenskarna insåg detta när de lade sina röster i årets val. Var det verkligen med öppna ögon de röstade för de partier som förvandlat Sverige från Europas mest trygga och homogena land med 1 procent utrikes födda, till en livsfarlig mångkultur där svindlande 30 procent har någon form av utländsk bakgrund? Insåg de att det om fyra år kan vara för sent att förändra den demografiska sammansättningen i Sverige, och att vi i framtiden kommer att vara en minoritet som på nåder får lov att existera i våra förfäders land?

Jag kan inte tro att svenskarna är så självmordsbenägna att de önskar denna framtid, och därför måste svaret vara att de fortfarande vägrar tro att etablissemangspartierna vill oss illa. Svenskar litar förvisso inte på politiker i allmänhet, men ytterst få kan föreställa sig vidden av deras ondskefulla planer och därför röstade de ännu en gång på dem som skapat Absurdistan med gruppvåldtäkter, gängkrig, fattigpensionärer och allt annat elände som nu utmärker vårt land.

”Ingen önskar sig ett extraval”

Stefan Löfven sa direkt efter tisdagens statsministeromröstning, som han förlorade, att ingen önskar sig ett extraval, framförallt inte väljarna. Varför han tror att det skulle vara en sådan ansträngning för oss att ännu en gång gå till vallokalerna begriper jag inte, det är snarare han och de andra i sjuklövern som är livrädda för ett extraval. För många av oss andra framstår möjligheten till ett extraval som en skänk från ovan – ytterligare en chans för oss att förmå svenska folket att fatta sitt eget bästa.

Det enda vi kan hoppas på är ironiskt nog att Annie Lööf och Jan Björklund vägrar sätta sig i knäet på Stefan Löfven. Men det är nog att hoppas på för mycket. Båda kommer sannolikt att komma fram till att de måste göra det för att ”Sverige ska kunna styras” vilket ska utläsas som ”vi måste se till att folkutbytet kan fortsätta och förhindra att SD sätter käppar i hjulet för denna process”.

Arma svenskar. Det är alla vi (minus batikhäxorna och manstanterna) som sitter med Svarte Petter på hand. Kanske för evigt.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com