Låt oss betänka ett hypotetiskt scenario där all asyl- och anhöriginvandring omedelbart stoppas av moderater och socialdemokrater. Jag tror att många som i dag kallas invandringskritiker faktiskt skulle få en känsla av antiklimax, och inte för att meningen med deras liv då skulle försvinna, eller vad nu någon meningsmotståndare tänker sig.

Invandringsfrågan har helt enkelt belyst många andra besvärande aspekter av samhället. Att riksdagen fram till nyligen bestått av sju partier som alla varit överens om att invandringen ska vara massiv kan förstås i viss mån skyllas på väljarna, men hur är mediekårens beteende möjligt? Hur kunde den grupp som ska granska makthavarna åt folket enas om en och samma linje i denna fråga? Själva likriktningen visar att vi här ser ett problem som är större än en politisk fråga, om än en avgörande sådan.

Kändisar hyllas för mångfaldsvurm

Förenat med detta mediala etablissemang har vi det kulturella. Mer eller mindre kända skådespelare, musiker och idrottsprofiler ser till att få stor uppmärksamhet när de slänger in egentligen politiska åsikter, vilket skulle vara ett mindre problem om det hade funnits en viss mångfald i hållningarna. Nu ser vi en situation där ett litet uttalande om massinvandringens välsignelse ger priser och exponering, medan en motsatt uppfattning skulle vara omöjlig att uttrycka för någon som vill fortsätta sin karriär.

Att Ungern och Polen ofta attackeras av dessa figurer är därför inte märkligt. Att ländernas regeringar står upp för sina folk och vägrar acceptera EU:s migrantkvoter är ett skäl, men det verkar ofta som att hanteringen av medier och kultur är det som verkligen oroar. Ungern har bland annat inrättat ett medieråd som kan bötfälla medier som rapporterar obalanserat eller kränker mänskliga värden.

Rödgröna SVT-journalister

Sverige har sannerligen inga lektioner att ge andra på detta område. Att SVT kallas ”vänstervridet” är en sanning så gammal att människor mer eller mindre har accepterat det, och vi minns alla hur denna statliga medieaktör efter en partiledardebatt såg sig nödgad att förklara att man inte höll med en av dessa partiledare. Vi har säkert i viss mån också vant oss vid att högtider som nationaldag eller lucia helt enkelt ska handla om ”mångfald” och alla andra tänkbara kulturer. När Ungerns premiärminister Viktor Orbán av svenskar anklagas för att genom utnämningar styra medier ska vi komma ihåg att SVT leds av en styrelse som är utsedd av regeringen. Vi ska också vara medvetna om att en undersökning av partisympatier hos SVT:s journalister visade att de rödgröna samlade 83 procent, Alliansen 17 och SD inte en enda.

Vi har alltså en statlig television som markerar mot en enda partiledare, en Nobelkommitté som bjuder in alla utom en partiledare, en stor kvällstidning som anställer aktivister för att avslöja vanliga människor som kommenterar på nätet, en ärkebiskop som mest av allt vill närma sig islam, ett RSFL som vallar runt politiker på en scen och ständiga priser till personer som Malena Ernman och Alexandra Pascalidou. Träsket är djupt och gyttjigt.

Poängen är att vi befinner oss i ett tillstånd som inte på långa vägar kan kompenseras av en stoppad asylinvandring. När Orbán i Ungern, eller SD i Sverige, vill påverka kultur och medier är det alltså en mycket rimlig ambition, inte minst eftersom de varit politiskt styrda sedan länge. Rent principiellt och objektivt sett skulle en ny och nationalistisk linje knappast vara värre än en socialistisk eller liberal sådan.

Alla har mysigt i värdegrundsträsket

I Frankrike säger man att eliterna korsbefruktar varandra och det är precis vad vi ser i Sverige. Det finns i sanning ett träsk att dränera, där nu alla med rätt värdegrund myser och hyllar varandra. Den offentliga debatten har varit så förljugen, demoniseringen av åsikter så intensiv, att varken kursändring eller ens ursäkter skulle dämpa de tystades ilska. En upprättelse för den egna personen och hållningen är otillräcklig, och vi har inte vunnit mycket om samma personer i dessa etablissemang behåller sina positioner som om ingenting hänt.

Det finns ingenting fruktansvärt i att byta ut chefer inom statlig tv eller nyckelpersoner i filminstitut, akademier och ett antal andra grupperingar som finansieras av staten. Med tanke på hur de i åratal har snedvridit all debatt och samhällsskildringar skulle det snarare vara helt fel att inte göra det. Vi har sjunkit en bra bit ner i träsket och det är hög tid att kravla sig upp och torrlägga det.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com