I en debattartikel i Expressen skriver Drottninggatandådets yngsta offer Ebba Åkerlunds pappa Stefan om sin sorg, vanmakt och ilska över att svenska staten de facto är ytterst ansvarig för hans dotters död.

”Akilov fick sitt utvisningsbeslut ett halvår innan han genomförde sitt attentat, ett dåd som ägde rum nästan tre månader efter det att han skulle ha lämnat landet. Men ingen försökte hitta honom, ingen undersökte om han befann sig på sin hemadress. Att Migrationsverket och Polisen inte gjorde sitt jobb och avvisade en person som befann sig här illegalt, resulterade i att min dotter miste sitt liv och att mitt eget liv för alltid är förstört. Liknande förluster har andra anhöriga till de mördade gjort.”

”Ebbas mördare kom till Sverige på grund av en huvudlös asyl- och migrationspolitik som saknar motstycke i Europa, ja faktiskt i hela världen. Och han var kvar i Sverige på grund av en dysfunktionell statsförvaltning, delvis en följd av den överbelastning som den förda politiken hade skapat. Det är de etablerade partierna i Riksdagen – både Alliansen och de rödgröna – som bär ansvaret för den politiken. Det är också de som bär ansvaret för att alla som ifrågasatte den politiken – också i deras egna led – brännmärktes.”

Kräver oberoende haverikommission

Stefan Agerbark fortsätter med att kräva en oberoende haverikommission vars uppgift ska vara att ”förbättra den svenska statens effektivitet i upprätthållande av sitt våldsmonopol”. Först på agendan: Terrordådet på Drottninggatan. Han förundras också över att ingenting verkar hända trots att det svenska samhället uppenbarligen är under attack. Han är inte ensam i sin häpnad över hur svenskarna bara tycks trampa på i ullstrumporna, vad de än utsätts för. Författaren och debattören Katerina Janouch jämför det med ett misshandelsförhållande, där frun gång på gång väljer att gå tillbaka till den våldsamme maken:

”Den misshandlade hustrun, få förstår henne. ’Det är väl bara att gå’, säger det fria folket som lever tryggt och utan blåmärken de tvingas gömma under smink och puder. ’Varför bryter hon inte bara, varför ber hon inte den där skitstöveln fara och flyga?’ Men hon återvänder gång på gång, som om hon inte vet bättre. Hon hoppas förstås det ska bli ändring och bättring, han lovar ju så snällt. Efter varje misshandel kommer han, ångerfull, kanske med ett fång röda rosor han lägger varsamt på täcket hon dragit upp för att liksom försöka skydda sig från honom. Han sitter vid hennes sida och snyftar. ’Snälla, förlåt. Jag ska aldrig mer göra illa dig.’ Och hon nickar, tyst, ansiktet målat i blått som övergår i gult, värken i revbenen gör varje andetag till ett helvete och hon har inga tårar kvar i sina ögon, men ändå sträcker hon ut handen och rufsar om i hans hår, försöker trösta. ’Jag ska skärpa mig’, viskar hon. ’Jag vet att jag kan vara jobbig. Det är inte bara ditt fel.'”

Hon stannar kvar av rädsla för det okända

”Den misshandlade hustrun befinner sig i en komplicerad process där hon inte bara kan slå sig fri. Hon har ett känslomässigt engagemang i den som skadar henne, hon hyser kanske fortfarande känslor för honom, och misshandeln, den är också ett slags trygghet, något hon känner till och kan räkna med. Därför stannar hon kvar, hon vet vad hon har men inte vad hon får. Det okända, även om det kanske visar sig innebära frihet, är mer skrämmande än det hon har facit till. För alla runtomkring kan det verka obegripligt, men det finns en kuslig logik i det.”

Detta är bland det mest obehagliga jag har läst, och samtidigt vet jag att det är sant, Katerina Janouch har träffat helt rätt. Min nästa tanke är – detta är ”fight or flight”-beteende. Den överlevnadsstrategi vi genom årtusenden är programmerade med, att i farliga situationer välja att slåss eller fly. På Wikipedia läser vi:

”Aktiveringen av stressaxeln har till funktion att försätta människan i beredelse att antingen bemöta stressorn (kamp) eller ha energi att undkomma (flykt). En tredje möjlig respons är enligt en utbredd uppfattning att ’spela död’ (freeze), det vill säga att människor vid hot stelnar, fryser fast. Vilken av dessa responser som människan kommer att ha, beror på stressorn och på självuppfattningen (den spontana bedömningen huruvida det är mest fördelaktigt att göra det ena eller andra). En väl fungerande respons ökar chanserna till överlevnad vid katastrofer och hot, medan en dåligt fungerande respons ökar risken att dö.”

Lammen vägrar att fly

Att människor reagerar till synes irrationellt under stress är välkänt, en annan variant på detta tema är det så kallade Stockholmssyndromet, vilket gör att en tillfångatagen person utvecklar sympati, förståelse eller till och med amorösa känslor för sin kidnappare.

Min populärkulturellt marinerade hjärna kommer genast att tänka på filmen När Lammen Tystnar (1991), för övrigt en av de mest briljanta filmer Hollywood producerat genom tiderna, och rättvist belönad med fem Oscar i de tyngsta kategorierna bästa film, skådespelerska, skådespelare, regi och manus efter förlaga. Jag kommer att tänka på när huvudpersonen, FBI-agent Clarice Starling, försöker förklara för superpsykopaten/mästerpsykiatern Hannibal Lecter varför hon rymde från den ranch där hon hamnade då hon blev föräldralös. Hon vaknade av skrik mitt i natten, förklarar Starling.

Lecter: ”Något måste ha väckt dig, var det en dröm? Vad var det?”
Starling: ”Jag hörde ett konstigt ljud.”
Lecter: ”Vad var det?”
Starling: ”Skrik. Något slags skrik, som ett barns röst…”
Lecter: ”Vad gjorde du?”
Starling: ”Jag gick ner, ut. Jag tog mig in i ladan, jag var så rädd att titta in men jag var tvungen.”
Lecter: ”Och vad såg du Clarice, vad såg du..?”
Starling: ”Lamm. Och de skrek.”
Lecter: ”De skulle slakta dilammen?”
Starling: ”Och de skrek.”
Lecter: ”Och då rymde du?”
Starling: ”Nej. Först försökte jag befria dem, jag öppnade grinden till deras kätte men de vägrade fly, de bara bara stod där, förvirrade. De vägrade fly.”
Starling försöker rädda ett av lammen men blir snabbt infångad. Alla lammen går till slakt som planerat.

Fråga doktorn: Varför beter man sig så irrationellt?

Thomas Jackson, psykiater.

Jag frågar psykiatern Thomas Jackson vad han tror om varför människor beter sig på samma irrationella sätt. Han pekar bland annat på massmediernas roll som förvillare:

– Människor har inte valt något än i Sverige – de är alltför förvirrade på grund av de många signaler som sänds, de kan inte välja eftersom allt är för komplext. När tiden går blir saker tydligare och då kommer fight or flight. Det tar nog 10-20 år till, såvida det inte dyker upp en stark ledare som förenklar komplexiteten och skapar bilder som gör att människor väljer.

Finns det något man kan göra för att väcka de sovande?

– Ja, det handlar om att göra precis det du och Ingrid gör, ni berättar i starka ord som skapar bilder och attityder, och beredskap. Beredskapen att börja slåss är i dag signifikant starkare än för tio år sedan.

– Vi ska inte underskatta vad som sker när jag bedriver min kamp, ni bedriver er i er tidning, Lars Vilks bedriver sin, Vavra Suk sin, Katerina Janouch sin och så vidare. Man talar om kritisk massa. Vi är ganska nära nu – några år – och de saker som sker tror jag blir väldigt otrevliga och skrämmande, men sådant behövs för att människor ska välja när det blir dags, säger Thomas Jackson.

En mycket stor del av befolkningen befinner sig uppenbarligen alltså där fortfarande – i stadiet där de står som skräckslagna lamm och darrar, handlingsförlamade. Jag vet inte riktigt hur vi ska väcka dem, men en sak är fullständigt klar – det måste ske på något vis, för vi som är vakna klarar inte av att springa med tunga lamm i vår famn. Var och en måste medverka till sin egen räddning.

https://www.youtube.com/watch?v=zeKqD2g9-ic

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017