Vi hade tagit del av opinionsundersökning efter opinionsundersökning som för Sverigedemokraterna indikerade ett stöd på långt över 20 procent, samtidigt som vi i realtid kunde följa Alternativ för Sveriges intensiva valkampanj på olika platser i landet. Allt pekade i rätt riktning, när samhällsutveckling och debatt såg ut att skapa en perfekt storm. Självklart blev då SDs 17,6 procent och AFS runt 20 000 röster minst sagt ett antiklimax.
Resultaten för dessa partier avvek i så hög grad från förväntningarna att ett antal personer började spekulera kring valfusk och hur detta hade gått till. Den möjligheten kommer jag här inte att avhandla, utan utgår i stället från de siffror vi fick presenterade.
Till saken hör ju att valresultatet faktiskt inte var så dåligt att patrioter ska ge upp och etablissemangsfigurer dra en suck av lättnad. SD ökade sitt stöd med 4,75 procentenheter, jämfört med valet 2014, vilket var den klart största framryckningen bland riksdagspartierna. SD fick mer än 300 000 nya sympatisörer, samtidigt som ungefär lika många lämnade Socialdemokraterna och Moderaterna. AFS samlade på endast sex månader tusentals väljare, som dessutom röstade på partiet trots att det sannolikt inte skulle ta sig in i riksdagen.
Vi måste tala om Skåne
SD blev största riksdagsparti i alla gula kommuner.
Vi måste också tala om Skåne. I 22 av 33 kommuner var SD det parti som fick flest röster i riksdagsvalet, samtidigt som partiet blev 11 skånska kommuners största. Totalt fick man i detta landskap ytterligare 66 mandat att lägga på den redan starka närvaron som byggts upp. I flera skånska kommuner fick partiet över 30 procent. För första gången kan vi alltså få kommuner som mer eller mindre styrs av SD, och partiet måste nu se till att hantera denna position på ett kompetent och ansvarsfullt sätt.
För oss som minns 1990-talet skapar siffrorna och diskussionerna en närmast overklig känsla. I tidigt informationsmaterial ville SD framhålla att man var nära att få ett mandat i Vårgårda, vilket alltså då var den största framgången. 1991 blev det två mandat, i Dals-Ed och Höör, som 1994 blev till ytterligare varsitt mandat i dessa kommuner, samt ett i Ekerö. Jag vill inte tråka ut er med mer statistik, men det kan vara värt att påminna sig om hur långt partiet faktiskt har kommit och vilken enorm tillväxt som skett vid val efter val. Till detta kan läggas att partiet definitivt påverkat hela samhällsdebatten och gjort att allt fler vågar beröra asyl- och anhöriginvandringens negativa konsekvenser.
Vad som bör ge oss mest hopp är dock det som nu följer. I en krönika inför valet hävdade jag att vi inte kan förlora, vilket handlade mer om valets efterspel än om valet i sig. Jag kan ha fel, men det är svårt att föreställa sig något scenario som kan gynna den konstellation som slutligen formas för att regera. Om vi nu ska tro partiledarnas ord, vilket man i detta sammanhang definitivt inte bör göra, kommer inget av de övriga sju partierna att på något sätt stödja sig på SD. Det är ju en lite spännande strategi, eftersom de då låter ett enda mandat avgöra vilket av de traditionella blocken som ska bilda regering, samtidigt som man låtsas som om de 63 mandaten i mitten inte finns.
Vad pågår egentligen?
Det spel som nu tar vid är precis lika förljuget som valets förspel var. Officiellt vill Alliansen bilda regering med motiveringen att dessa fyra partier är större än S och MP, en tankegång som kräver att man dessutom bortser från Vänsterpartiet. Stefan Löfven sträcker ut en hand till L och C för att splittra det andra blocket, alltid dock under förutsättning att han får sitta kvar på statsministerposten.
I detta spel lämnas den vanlige väljaren helt ovetande om vad som faktiskt pågår. Kanske sker processen på det sätt som vi ser, kanske finns en mästerlig plan som först måste föregås av ett antal krumbukter. Många misstänker rentav att en överenskommelse redan är på plats som ska göra Annie Lööf till statsminister.
Varför bör vi då glädjas åt denna situation? Därför att varje uppställning utan SD lär slå tillbaka mot dem som ingår i den och därmed alienera många av de egna väljarna. Om Stefan Löfven försöker regera vidare med sin minoritetsregering, kan SD fälla varje förslag där blocken är oeniga. Få moderater kommer att acceptera ännu en mandatperiod utan att deras eget parti tar över den makt som ligger framför dem. Om Löfven får med sig C och L, kommer dessa partier att få rejäla svekdebatter, och SD gynnas av att flera partier går samman just för att ställa dem utan inflytande. Den enda verkliga oppositionen blir man även vid scenariot M och S, inte minst om de dessutom gör Annie Lööf till statsminister.
Vi ska definitivt inte ge upp
Slutligen kommer samhällsutvecklingen att fortsätta arbeta till invandringskritiska partiers fördel. Gängskjutningar, bilbränder och terrorhot lär inte minska under kommande mandatperiod, och någon handlingskraftig regering finns inte i sikte. Allt fler kommer att uppleva att samhällskontraktet brutits, och allt färre kommer att tro att politiker som Stefan Löfven, Ulf Kristersson och Annie Lööf kan eller ens vill återupprätta det.
Därför ska vi definitivt inte ge upp, inte heller efter detta val.
I Samtiden drar Dick Erixon i en artikel upp de långsiktiga tendenserna. Om vi utgår från 1994 så har den nuvarande rödgröna konstellationen gått ner från över 50% till 32,7. De borgerliga står i princip och stampar på samma fläck samtidigt som SD:s framgångssaga är helt tydlig. Erixon förutspår att de borgerliga kommer att drabbas av samma ras i förtroende som socialdemokratin redan drabbats av då de inte kunnat leverera i så centrala frågor som trygghet och säkerhet. Viljan och förmågan att förhindra en sådan utveckling verkar saknas.
För oss som minns 90-talet och följde SD:s långa marsch mot riksdagen är årets valresultat smått surrealistiskt. Det tog SD tio år att komma upp i 0,4 % 1998. I ljuset av detta är AfS resultat på 0,3 % riktigt bra. I vanlig ordning har svårigheterna att ta sig in i riksdagen underskattats liksom väljarkårens tröghet.
20 000 röster dividerat med 182 dagar (ett halvår) är ca. 110 röster per dag!! AfS övertygade alltså över 100 svenskar om dagen att rösta på dem den 9:e september. Det är starkt jobbat! Tänk vilken skillnad de kan göra 2022 även om vi aldrig helt och fullt kan rösta oss ur detta helvete.