Tillsammans med vår grävande journalistkollega i Köpenhamn ringde vi upp Valmyndigheten för att höra vad man gör åt det valfusk och de oegentligheter som avslöjats på sociala medier och hur man har säkerställt att allt ska gå korrekt till när svenska folket väljer en ny riksdag. Svaret är: Man gör ingenting och det finns inga kontroller över huvud taget.

Veckorna före valet förutspådde flera opinionsundersökningar att Sverigedemokraterna stod inför stora framgångar och kunde bli näst största eller till och med största parti, samtidigt som Socialdemokraterna skulle rasa ner till 23-24 procent. När valresultatet stod klart visade det sig att SD fått ganska blygsamma 17,6 medan S bara minskade med 2,8 procentenheter och landade på 28,4.

Många svenskar anade ugglor i mossen – hur kunde valresultatet bli så olikt opinionsundersökningarna? Rapporterna om misstänkt valfusk och andra märkligheter ute i vallokalerna svämmade genast över sociala medier. Det handlade om försvunna valsedlar, förfalskade namnteckningar, socialdemokrater som följt med människor in bakom båsen och ”hjälpt” dem att lägga rätt valsedel i kuverten, utländska män som uppenbart styrt sina fruars röstande, uppmaningar till människor att inte klistra igen kuverten utan bara vika in fliken, valurnor som inte varit plomberade samt oförskämda eller till och med kraftigt berusade röstmottagare. I södra Sverige upplevde en väljare denna situation:

”I min röstlokal var det två killar som hade hand om det hela. Den ene var piercad i hela ansiktet och så berusad att det stank sprit ut i receptionen på kommunhuset. Det fanns inga valsedlar för Alternativ för Sverige trots att jag ringt dit dagen innan och en tjej sagt att det fanns.

Röstmottagarna var helt oorganiserade och folk gick huller om buller. I kombination med en full valarbetare. Är det några som ska vara nyktra för att upptäcka fusk etcetera så är det väl dessa människor?”

Många osäkerhetsfaktorer inbyggda i det svenska valsystemet

För de flesta svenskar är det nästan omöjligt att tänka tanken att den trygga och korrekta demokratin Sverige skulle ha blivit korrumperad. Alla förstår att fel kan begås, men skyller det på den mänskliga faktorn – att valfusket skulle kunna vara organiserat och utbrett avfärdas som en konspirationsteori. För så kan det bara inte vara, detta är ju Sverige!

Axel Oxenstierna (1583-1654), grundaren av den svenska statsapparaten. Bild: Wikipedia.

Men Sverige är inte vad det varit. Axel Oxenstiernas gamla ämbetsmannaansvar som utgick från att alla statligt anställda ämbetsmän ”skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete”, har sakta men säkert fasats ut från våra myndigheter i takt med att lobbyister och aktivister anställts. Det är numera mera regel än undantag att myndighetsanställda vägrar svara på frågor, uppfattar frågor kring myndighetens arbete som personlig kritik, kräver att få frågorna på mejl (som sällan besvaras), påstår att de inte kan tala för att de ska på möte och slänger luren i örat på medborgarna. Inte sällan befinner de sig ute på shoppingrundor eller hämtar barn på dagis under arbetstid.

Ingrid&Maria ringde upp Valmyndigheten för att reda ut vad som egentligen gäller för kuvert och valurnor. Valhandläggaren Hans-Ivar Swärd berättar att det mesta styrs av vallagen och att det i övriga fall är upp till de 290 kommunernas valnämnder att bestämma reglerna.

– Man behöver inte slicka igen kuvertet, det räcker att vika in fliken. Den frågan avgjordes av riksdagens valprövningsnämnd för flera år sedan. Det var en väljare som inte ville slicka igen sitt kuvert och då nekade röstmottagaren att ta emot rösten. Väljaren överklagade och det slogs då fast av Valprövningsnämnden att man inte får neka att ta emot kuvert som inte slickats igen.

Hade det inte varit bättre att se till att det finns fuktpennor tillgängliga så att väljare som vägrar slicka på kuverten ändå kan lämna över förseglade kuvert?

– Jo, det kan man tycka, men beslutet från Valprövningsnämnden blev att man får lämna kuvert där fliken bara har vikts in.

290 valnämnder kan göra som de vill

Hur är det med valurnor då, ska de inte vara plomberade?

– Nej, vallagen föreskriver inte plomberade valurnor. Det är upp till kommunernas valnämnder att välja hur de vill ha det. Vi på Valmyndigheten rekommenderar att urnorna bör vara förslutna under röstmottagningen. Vi levererar dem med sigill, säkerhetstejp och annat, men vi har inte rätt att beordra valnämnderna – de bestämmer själva.

Men varför har vi så många osäkerhetsfaktorer inbyggda i det svenska valsystemet? Här ser vi ett antal situationer där valfusk kan genomföras?

– Vi som myndighet styr inte över detta. Vi kan bara förhålla oss till vallagen, och den har riksdagen beslutat om.

Inget system för att kontrollera valfusk

Anna Nyqvist, kanslichef Valmyndigheten. Bild: Ivan Arvsäter.

Högsta chef för Valmyndigheten är kanslichefen Anna Nyqvist. När vi äntligen når henne försöker hon först dribbla bort oss med att hänvisa till presstjänsten. Efter en stund går hon med på att svara på den viktiga frågan om hur Valmyndigheten kontrollerar att organiserat politiskt valfusk inte förekommer.

Har myndigheten ett system för att identifiera politiskt initierat valfusk?

– Nej! Svaret är nej.

Medborgare som vill klaga på exempelvis berusade röstmottagare eller försvunna valsedlar, ska de vända sig till kommunens valnämnd?

– Ja.

Det finns 290 kommuner i Sverige – samlas alla klagomål som kommer in till dem i en central databas hos er, så att ni kan analysera om det finns tendenser som pekar på fusk i en viss riktning?

– Nej, huvudsyftet med anmälningarna är att valnämnderna ska förbättra sitt arbete.

Statlig utredning sa nej till inrapporteringssystem

Det är alltså upp till dem …

– Det finns en statlig utredning som utredde behovet av ett statligt incidentrapporteringssystem. Den hette ”Snabbare omval och förstärkt skydd för valhemligheten” och kom 2016 fram till att det inte finns ett behov av ett statligt, gemensamt incidentrapporteringssystem. Den frågan har alltså redan varit uppe och avgjorts. Och nu har jag inte tid för det här samtalet, men jag kan återkomma om du mejlar dina frågor till val.se.

Nej, du har redan på ett mycket tydligt sätt bekräftat den misstanke jag hade om att Sverige inte sett något behov av ett kontrollsystem för att komma tillrätta med valfusk.

– Valfusk är ju ett brott som ska polisanmälas, så då finns det registrerat hos polisen.

Men allt som rapporteras in till Sveriges 290 kommuner skulle ju kunna visa sig vara fusk, alltså en kriminell handling …

– Absolut, men det är väldigt mycket annat också.

Vadå?

– Missförstånd och händelser som absolut inte är brott.

Men de skulle kunna vara en del av ett politiskt organiserat valfusk, eller hur?

– Inte alla. Det finns många händelser som inte är av den kalibern.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det i Sverige inte finns något samlat kontrollsystem för att upptäcka politiskt initierat valfusk?

– Det stämmer.

Riksdagen har inte brytt sig om att stävja valfusk

Det är svårt att värja sig mot tanken att riksdagen inte har brytt sig om att stävja valfusk. Att överlåta alla problem på 290 valnämnder som fattar sina egna beslut och inte ens se till att allt rapporteras in till en central databas så att man kan hålla koll på misstänkta händelser och stoppa dem, känns inte seriöst. Den medborgare som vill undersöka hur många klagomål om valfusk och andra oegentligheter som kommit in efter söndagens val, måste alltså höra av sig till 290 kommuner och själv samla ihop anmälningarna.

Man skulle kunna jämföra det med de rigorösa system som finns gällande flygsäkerhet. Efter de många olyckor och haverier som inträffade i flygets barndom beslöt man att satsa allt på flygsäkerhetsarbetet. Minsta lilla incident rapporteras numera in till de olika ländernas myndigheter för flygsäkerhet (i Sverige Transportstyrelsen) och därefter till Europeiska byrån för luftsäkerhet, EASA, som är överordnad de nationella myndigheterna. Tack vare detta minutiösa rapportsystem har det civila passagerarflyget utvecklats från en mycket riskfylld verksamhet till ett av de säkraste masstransportmedlen.

Om svenska politiker verkligen hade värnat om landets demokrati hade de förstås inrättat ett liknande system och befäst detta i vallagen. Att överlåta en så viktig fråga som att göra röstningssystemet säkert mot valfusk åt 290 kommuner och dessutom vägra samla in alla incidenter för att kunna göra justeringar, tyder inte på någon omsorg om demokratin.