Jag får anledning att fundera på det med jämna mellanrum. Varför väljer invandringskritikers meningsmotståndare att helt avskärma sig från dem de ska bekämpa? Även om man inte är nyfiken på andra perspektiv, borde det inte vara en taktisk fördel att faktiskt veta vad man ska argumentera emot?

Detta märkliga förhållningssätt påmindes jag senast om när jag ramlade in på hemsidan för ännu ett av de där initiativen som ska kartlägga aktörer och individer som på något sätt kritiserar asylinvandringen och dess konsekvenser. I listan av aktörer hemsidans skapare ville uppmärksamma fanns till min förvåning också min egen blogg. Än mer förvånande var beskrivningen:

”Tobbes medieblogg, ditt fyrtorn i PK-havet, är en svensk hatblogg som sprider rasistisk hatpropaganda och som drivs av Tobias Svensson. Svensson har bland annat översatt en rad videor från Vlaams Belang och Front National. Svensson uppskattas och hyllas av svenska nationalister.”

Noteringen om översatta videor är alldeles korrekt, och jag vill gärna tro att även den sista meningen är det, men klassificeringen ”hatblogg som sprider rasistisk hatpropaganda” är så förvriden att jag tror att få läsare skulle instämma. Att det skulle finnas rasism på sidan kan jag direkt avfärda, eftersom det överhuvudtaget inte är min utgångspunkt, och även om jag kritiserar många politiker, mediefigurer och debattörer, hatar jag inte någon av dem.

Att avstå från kunskap

Nu till poängen, i form av en fråga: Om man ändå lägger tid på att registrera och skapa förteckningar över meningsmotståndare, i vad man ser som en kunskapsbank för att sprida information, varför då dra till med utnötta tillmälen, i stället för att helt enkelt beskriva aktörerna ifråga sakligt? Att bygga upp åsiktsregister framstår som tämligen meningslöst om man ändå inte återger dessa åsikter korrekt.

När vänstermänniskor och liberaler kommer med rasiststämpeln brukar vi vanligen tolka det som att de saknar argument. Så är det säkert ofta, men frågan om varför de inte själva vill veta mer kvarstår. Hur ska motståndare kunna dämpa exempelvis Sverigedemokraternas frammarsch, om de verkligen tror att den beror på att människor blir ”mer rasistiska”? När man någon gång frågar en sådan person vad som var rasistiskt i en hållning eller kommentar, blir svaret ofta någon variant av ”ska jag inte kalla rasister för rasister?” Det sätter ju effektivt stopp för varje diskussion och ingen lär sig någonting.

När orden inte räcker till

Tendensen att plocka fram de grövsta stämplarna får ibland lite komiska följder, som när man i vanlig ordning skulle förse det nu nedlagda Svenskarnas parti med ett epitet. I partiprogrammet fanns en etniskt motiverad befolkningspolitik, men etablissemanget hade redan förbrukat rasiststämpeln på många andra aktörer som man ogillade, vilket gjorde att man blev tvungen att kalla SvP ”extremrasistiskt”. I allt högre grad har också ordet ”rasistisk” kommit att ersättas av ”nazistisk”, vilket medför samma problematik när sedan en uttalat nationalsocialistisk organisation ska beskrivas. Behovet av att skapa dessa halmgubbar kan förstås tolkas som att man inte ser den verklige motståndaren som tillräckligt otäck, vilket väcker frågan om varför man överhuvudtaget ogillar denne.

För att maximera oförståelsen gör många av dessa människor allt för att avskärma sig från varje åsikt som inte bekräftar deras egen. För säkerhets skull skickar de varandra förteckningar över vilka nyhetskällor man inte får besöka, och om någon som de ser som någorlunda respektabel skulle länka till en sådan blir det omedelbar åthutning. Internet har medfört att vi alla kan yttra oss på ungefär samma villkor, och att exempelvis invandringskritik kan framföras, men tekniken ger också möjligheter att skapa sig egna bubblor. Det gäller inte minst det vi kallar ”Twittervänstern”, som på Twitter inte bara kan blockera människor med avvikande åsikter, utan dessutom göra hela sin profil låst för att kunna välja ut följare som aldrig kommer att ha en invändning. Vad gör det med en människa att aldrig bli ifrågasatt, och hyllad oavsett vad man säger? Förutom att ens slutsatser kan bli ordentligt skeva, lär man tappa förmågan att argumentera för dem.

Denna bubbla är förstås en angenäm miljö, där man ständigt bekräftas, men den skapar också en helt onödig dumhet och okunskap. Man kan inte angripa motståndarna om man inte ens förstår deras referenser eller vad de talar om.

Ett litet exempel inträffade när en bild av Stefan Löfven på scen med regnbågsflagga cirkulerade. Vänsterprofiler som Aftonbladets Daniel Swedin ondgjorde sig helt uppriktigt över att delandet av bilden var ett utslag av homofobi, vilket visade sig vara grundat i, förutom regnbågsflaggan, att denna Twittervänster tänkte att Löfven nog såg lite feminin ut. I själva verket ingick bilden i ett sammanhang som personer av Swedins snitt aldrig tagit del av. Den skulle påminna om spektaklet när alla dessa partiledare lät sig vallas som en skock får på scen, där det roliga var hur uppgiven och föga entusiastisk inte minst Löfven var. Den som aldrig lyssnar på den andra sidan hade här frivilligt gjort sig dum.

Ökända talet om öppna hjärtan

Ett annat exempel fick vi när företagaren Ola Sernecke skulle uttala sig om politik i Expressen, och då också ville försvara Fredrik Reinfeldts ökända tal om ”öppna hjärtan”:

– Det är ju helt hemskt att bara för att Reinfeldt sa så, så flyr folk helt plötsligt från Moderaterna för att bli sverigedemokrater. Och likväl också från Socialdemokraterna, LO-medlemmar är ju en stor del av SDs nya väljarbas. Bara för att vi hade en statsminister som ville hjälpa folk. Det är egentligen rätt hemskt. Det är helskumt.

Visserligen antyder den felaktiga användningen av ordet ”likväl” att vi här inte möter en särskilt bildad person, men om han hade tagit del av även dissidenters syn på det talet skulle han knappast tro att avskyn mot Reinfeldt kommer av att han ”ville hjälpa folk”.

Den som har reflekterat över och är trygg i sin övertygelse kan utan vidare låta den utmanas av all sorts information och möta även meningsmotståndare. Vem vet, kanske lär man sig också något på vägen.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!