Lägenheter delas ut till barnfamiljer i Nacka och på Lidingö med argumentet att ”vi måste hjälpa eftersom barnfamiljer inte kan stå på gatan”.  Men det stämmer inte, i Sverige kan man bli bostadslös även om man har barn, om man är etnisk svensk vill säga.

Kommunen har inga evakueringslägenheter för akuta situationer – det är privata lösningar som gäller.

Själv blev jag bostadslös efter en skilsmässa. Vi bodde i Danderyds kommun och våra barn på 10 och 5 år gick på dagis och i skola där. Socialassistenterna som behandlade vårt ärende var kallsinniga när jag berättade att jag helt enkelt stod på gatan och var bostadslös, efter att ha bott många år i kommunen.

– Vi har inga hyreslägenheter eller ens evakueringslägenheter för akuta situationer i Danderyd kommun, utan det är privata lösningar som gäller, svarade de. Om modern inte kan ordna ett boende i Danderyds kommun, så tillfaller boendet fadern.

”Ni har själva valt politikerna”

Jag försökte påpeka att det var jag som haft hand om den praktiska vården av barnen sedan de var små, och undrade om det inget betydde.

– Ja, vi är medvetna om att man i de här situationerna kan förlora visst ”föräldrakapital”, svarade de.

Jag ifrågasatte att en kommun inte har något skyddsnät för sina egna invånare om något händer och man blir bostadslös.

– Det är era politiker som valt att ha det så, det är ni som har röstat, blev svaret.

Tidvis sov jag hemma hos min exman på golvet på en madrass bredvid min yngsta dotter. Allt för att få vara nära barnen. En vinter och vår hyrde jag en sommarstuga på en ö. Just den vintern var det 35 minusgrader. Socialassistenterna var på plats för hembesök. De satt på yttersta kanten på stolarna och frös. Det gick inte att köra bil till stugan, utan man fick gå över en bro på vintern och åka båt på våren. I hyran ingick därför en liten eka med aktersnurra.  Allt släpande med matkassar de många kilometrarna den vintern gjorde att mina fingrar fortfarande är krokiga.

Arabiskorna köpte högar med kläder

Trots allt försökte jag skapa något slags rutiner. Varje kväll gjorde jag en brasa, och på mornarna såg barnen på morgon-teve och åt frukost innan jag tog dem till skolan. Jag drog min minsta flicka i pulka över ön till bilparkeringen som låg på fastlandssidan. Över huvud taget var de här åren tuffa med dålig ekonomi och extremt stor stress.

Jag jobbade vid den här tiden på ett företag som låg i Kista och på luncherna gick jag och gjorde ärenden i Kista Centrum. Jag kunde inte undgå att notera att de nya svenskar från Mena-länderna som bodde där verkade ha all tid i världen, de satt nöjda med sina stora familjer och åt på restaurangerna och shoppade i butikerna. Väldigt ofta stod jag i kassakön bakom afrikanskor och arabiskor och kunde bara konstatera att medan jag själv bara hade råd med ett barnplagg, kunde de köpa stora högar till sina jättefamiljer. När man själv fick köpa begagnade saker till sina barn, hade de dyra barnvagnar och telefoner.

När jag fick fast jobb kunde jag ta ett lån och köpa bostadsrätt. Vilken lycka, även om kylskåpet var trasigt och tejpat det första halvåret innan jag hade råd att köpa ett nytt. Boendekostnaden för lägenheten var ungefär 12 000 kronor i månaden och min lön var ungefär 20 000 kronor i månaden efter skatt. Vid det här laget bodde min äldsta dotter på heltid hos mig och min yngsta dotter på halvtid, så vi var i princip tre stycken som skulle leva på min lön.

Återbetalningsskyldig för bostadsbidraget

Några bidrag har jag aldrig fått, inte ens barnbidrag, eftersom jag hade fått bostadsbidrag under ett halvår men blivit återbetalningsskyldig efter en löneförhöjning som tog mig över bidragsgränsen. Där fungerar samhällets indrivning imponerande bra. Jag jagades för skulden och Försäkringskassan kvittade den mot barnbidraget varje månad under flera år tills den var fullt betald.

När min yngsta dotter fyllde 13 och fick välja själv, valde även hon att också bo heltid hos mig. Jag minns att jag tänkte att jag inte har råd, men kunde inte med att säga det till henne.

Under de här åren gick jag ungefär 10 000 kronor back per månad. Pengar som jag täckte med kreditkortslån samt sålde möbler och lite smycken som jag ärvt. Jag minns att jag ibland på kvällarna stod i duschen och tänkte att flickorna, som sov gott i sina sängar, inte har en aning om hur lite som skiljer oss från att hamna på gatan.

Vännerna försvinner

När man hamnar i en sådan här situation försvinner ofta vännerna eftersom man inte har råd att följa med på någonting. En middag ute skulle förstöra min och barnens hela matbudget. Mina tankar var hela tiden på pengar hyra, barnens kläder, aktiviteter, fickpengar. Varje höst var en stor utmaning med inköp av jackor och vinterskor. På loven tömdes Danderyd när alla åkte på semestrar eller till sina lantställen, men vi fick alltid stanna hemma.

Kanske är det därför som jag blir så provocerad när nyanlända får bostäder och gratis försörjning.  Tandvård, sjukvård, tolkar, aktiviteter, barnkläder, barnvagnar och jackor. När jag någon gång tog upp min ekonomiska situation med kommunen hänvisade de till att jag kunde ”söka stipendier”.

Jag vet flera andra svenska kvinnor som har hamnat i liknande situationer.  En mamma bodde med sina barn i en segelbåt och försökte få hjälp när hösten kom och det blev kallt, men fick nobben av Täby kommun. Jag försökte själv ringa till kommunen och höra mig för om det fanns någon möjlighet till boende för henne, men det var kalla handen. En annan ensamstående mamma fick en hyreslägenhet i ett mångkulturellt område. Grannarna där ville ha hennes hyresrätt till sina egna arabiska släktingar, så hon mobbades ut från området.

Olika måttstockar för svenskar och nyanlända

Det talas om att man inte ska skapa parallella samhällen, men är det inte just vad man gör när man använder olika måttstockar för etniska svenskar och de nyanlända?

Etniska svenskar och gamla invandrare ska sköta sig, betala sina räkningar i tid och betala sina parkeringsböter. Missar man det minsta åker man på en betalningsanmärkning och kan varken ta bostadslån eller få hyra en hyreslägenhet. Personnumret är heligt, till det är allt knutet: att man sköter sig, betalar skatt, inte har någon betalningsanmärkning. Nu strömmar det in människor till landet vars identitet är okänd och vi får uppgifter om att många tillämpar dubbla eller till och med tredubbla identiteter. En identitet för lån och jobb, en för bidrag och ibland en tredje för kriminalitet. Min uppfattning är att de ofta också har både pengar och egendomar kvar i hemlandet. Kvar står vi svenskar med våra personnummer, vår skatteplikt och våra övriga förpliktelser om att göra rätt för oss. Hur ska dessa parallella verkligheter någonsin kunna samexistera?

Bostäderna upptagna av de ”nya svenskarna”

Mycket är knutet till just bostaden, särskilt för alla oss som vet hur svårt det är att komma in på bostadsmarknaden i en storstad och som har fått kämpa och slita hårt och ta dyra banklån, som vi aldrig blir fria från. Många kommer ju heller aldrig in, utan förblir bostadslösa. De bostäder som tidigare fanns att hyra är nu upptagna av de ”nya svenskarna”, och fattiga svenskar hamnar på gatan eller i en turbulent andrahandsmarknad. Tanken hisnar när jag inser hur lätt det är att man hamnar på gatan i dag, att en skilsmässa eller sjukdom faktiskt räcker.

Hur kan man använda så olika måttstockar för etniska svenskar och de ”nyanlända”, som just har kommit till landet? Varför ställs så olika krav på oss och varför finns rent ut sagt ingen nåd för oss svenska kvinnor som kämpar och sliter ut sig för att få livet att gå ihop? Det är detta som är det verkliga parallellsamhället.

Johanna Mörk