POLOKWANE. Resan från Pretoria till Polokwane börjar klockan 5 på morgonen – det tar tre timmar att köra dit och vår färd börjar med en spektakulärt vacker soluppgång. Vi är fyra i bilen: Jag, Jonas Nilsson, hans nyblivna fästmö Mariandra Heunis som han friade till inför en fullsatt konferenssal i torsdags, samt filmaren Victor Mosten. Vi passerar fyra vägtullar och två trafikolyckor. Den första har involverat två lastbilar och en personbil, vid den andra ligger två döda personer vid vägkanten. Mariandra förklarar:

– Ni ser att det på båda sidor om vägen ligger kåkstäder. De svarta som bor här springer ofta över vägen trots att det förstås är strikt förbjudet, och allt som oftast blir de påkörda. Det sägs att svarta har sämre avståndsbedömning än vita, och att det skulle förklara varför de blir påkörda.

Mariandra berättar att hon själv satt i en bil som körde på en svart människa som plötsligt rusade ut i vägen.

– Det var fruktansvärt. Han for rakt in genom vindrutan och hamnade i mitt knä. Död förstås.

Turbaner och giraffer

Vi stannar vid en bensinstation för att tanka och köpa frukost. Damernas är ockuperad av afrikanska kvinnor med turbaner som tvättar sig. Med nöd och näppe lyckas vi hitta två toaletter som inte är överfulla med exkrementer och papper.

När vi närmar oss Polokwane pekar Mariandra till höger.

– Ser ni girafferna?

Tre giraffer står verkligen där vid träden och glor uttråkat på oss. Makalöst. På vägen hem ser vi dessutom ett helt fält med surikater och en babian. Vi är verkligen långt ifrån Europa, men ändå tillsammans med människor som är som vi. Jag frågar Mariandra om holländare och boer som talar afrikaans förstår varandra.

– Visst gör vi det! Det är samma språk och även om de utvecklats lite olika så förstår vi varandra mycket bra.

Vi passerar sluttningen med korsen, men måste köra ytterligare en ganska lång sträcka för att hitta en avtagsväg. Mariandra förklarar att gruppen bakom Plaasmordesluttningen begärt att få öppna en avtagsväg, men fått blankt nej trots att det är privat mark. Monumentet över det våldsamma Sydafrika som ANC-regeringen skapat ska ha så lite uppmärksamhet som möjligt.

Kristendom och defaitism

Bikers for Christ deltog i ceremonin för mördade farmare. Bild: Ingrid Carlqvist.

En lång karavan med bilar har samlats vid vägkanten en kvart före den gemensamma avfärden upp mot toppen. Flera bilar har smyckats med kors och gamla sydafrikanska flaggor, och vid motorcyklarna står bland andra ”Bikers for Christ”. Boerna är mycket kristna, något som ofta leder till defaitism, berättar Mariandra:

– Många boer tror att allt som sker är Guds vilja, och att vi därför bara måste uthärda vårt öde. Vända andra kinden till. Jag är också kristen, men jag menar att det som sker är Satans verk och att vi därför måste göra allt vi kan för att kämpa för vår överlevnad. Ganska ofta blir jag irriterad på mina landsmäns passiva inställning.

Kvinnor och män, pojkar och flickor, klädda i boernas traditionella kläder och med urgamla flaggor. Bild: Ingrid Carlqvist.

Karavanen kör iväg i utsatt tid och börjar klättringen uppför bergssluttningen. Halvvägs upp stannar vi och går ur bilen. Ett 20-tal kvinnor och män sitter till häst, klädda i de traditionella kläder som boerna bar när de efter britternas ankomst i slutet av 1700-talet lämnade Kapstaden och sökte sig inåt landet för att bruka jorden. Det är som att befinna sig mitt i en historisk filminspelning.

Vi kör vidare uppför den bumpiga vägen som utsätter bilen för svåra påfrestningar. Plötsligt är vi där och de vita korsen med all sin sorg fullständigt överväldigar mig. Att stå där, på sluttningen full av vita kors, är en så stark upplevelse att orden är svåra att finna. Varje kors vittnar om en brutalt mördad farmare. En vit människa som dödats av svarta. Inte för pengar, inte av några personliga anledningar. Bara av hat. En ondskefull och i ordets rätta bemärkelse rasistisk illgärning i syfte att rensa Sydafrika från dess vita befolkning.

Boerna har glömt sitt europeiska arv

Mariandra Heunis och prästen François just innan ceremonin ska börja. Bild: Ingrid Carlqvist.

Prästen François som ska inleda ceremonin kommer fram till mig och Mariandra, och berättar att hans två döttrar är med bland hästfolket vi just sett. Han är mäkta stolt och förklarar att alla de historiska flaggor som ryttarna har ska presenteras.

– Boerna minns inte sin egen historia. Många har glömt att vi är av europeisk härkomst, och jag vill få dem att minnas det.

Mariandra berättar för François att jag höll ett tal kvällen innan där jag bad boerna om ursäkt för att Sveriges regering tog deras självbestämmande ifrån dem. François skrattar till och säger:

– Jaja, men vi gillade ABBA!

När prästen har presenterat alla flaggorna, börjar själva korsceremonin. Ett efter ett bärs de vita korsen fram. Ett namn läses upp – ännu en människa som fallit offer för det bestialiska våld som begås av svarta. På korsen står den mördades namn, dödsdatum och ålder – jag noterar att de allra flesta som slagits ihjäl är i 60-, 70- och 80-årsåldern. Mördarna går alltså helst på äldre, försvarslösa människor …

Mina tårar bryter fram

Till sist snurrar det i huvudet, vidden av det här går nästan inte att ta in. Det är inte förrän Mariandra går fram och på engelska talar om mordet på hennes egen man Johann 2016, som mina tårar bryter fram. Rakt och rättframt berättar hon hur de två svarta mördarna tog sin i deras hem, sköt hennes man inför ögonen på henne och den äldsta dottern och var helt ointresserade av att stjäla något av dem. De hade ett enda uppdrag: Att döda.

– Men jag är tvungen att leva vidare och försöka skapa en lycklig barndom för mina fyra barn, säger Mariandra. Ni måste förstå att de verkliga offren för farmarmorden inte är de som dödas, utan vi som överlever. Det är vi som i hela livet ska kämpa med det vi varit med om och försöka se till att våra barn trots allt växer upp till fungerande människor.

För ett par minuter byter Mariandra språk och talar afrikaans. Det enda jag förstår är ordet ”Satan”. Efteråt berättar hon att hon sa till de närvarande att de måste förstå att det som händer inte är Guds vilja utan Satans verk.

Kanonskotten triggar Mariandras minnen

Efter ett par timmar avslutas ceremonin med att alla sjunger Sydafrikas gamla nationalsång. Plötsligt avfyras kanonskott. Både jag och Mariandra hoppar till – men att jag är så löjligt skotträdd är ingenting i jämförelse med Mariandras skräck. Ljuden av skott är en trigger för henne och hon försätts genast tillbaka till den där oktoberdagen 2016 när hennes man sköts ihjäl med fem skott. Efteråt är hon alldeles skakig.

50 nya kors för ytterligare 50 mördade vita farmare. Hur stor ska denna symboliska kyrkogård bli innan världen reagerar? Bild: Ingrid Carlqvist.

Det sista som sker är att de över 50 korsen (alla mördade sedan 1 september 2017) bankas ner i jorden. De cirka 300 människorna som deltagit i ceremonin gör sig redo att köra hem. Jag tittar sorgset på platsen där korsen blir fler och fler för varje år som går och tänker:

När ska världen vakna inför det folkmord som pågår? När ska Sverige sluta finansiera ANC som inte bryr sig ett dugg om utrotandet av landets vita befolkning som bott längre i landet än majoriteten av de svarta som nu mördar dem – för att de vita ”stulit landet ifrån dem”?

Och hur kan det komma sig att Storbritanniens premiärminister Theresa May, som just åkt hem från ett besök här, säger att hon stödjer ANCs beslut att ta farmerna från de vita ”så länge det sker lagligt”? Hur många andra brott kan May tänka sig att stödja om ett parlament bara instiftar nya lagar som gör dem lagliga? Misshandel? Våldtäkter? Mord?

Under resan hem är vi tysta – trötta och tagna av upplevelsen. Jag tänker att vi borde inspireras av de tappra boerna, vi svenskar borde varje år samlas till en manifestation där vi hedrar och uppmärksammar de svenskar som dödats av utlänningar som de senaste decenniernas regeringar släppt in i Sverige. Det är dags att göra världen uppmärksam på såväl boernas som svenskarnas situation.