Bedömare, politiker och mediefigurer målar redan nu upp ett antal olika scenarier för regeringsbildning, där det mesta kretsar kring Sverigedemokraterna. Det är dock svårt att föreställa sig något valresultat eller någon koalition som skulle kunna stoppa den patriotiska vågen på längre sikt.

När valet nu närmar sig har många politiker anledning att vara nervösa eller nedstämda. Socialdemokraternas stöd är mindre än det varit under de senaste 100 åren, och det är svårt att se hur de i sista stund skulle kunna avvärja ett katastrofval. Desperationen har också blivit tydligare för varje dag som gått, där man ena dagen sammankallar till presskonferens för att fördöma Sverigedemokraternas ekonomiska politik, och andra dagen oblygt slänger in ett utspel om en extra semestervecka för barnfamiljer, trots att man just haft makten i fyra år utan att införa en sådan.

En betydande del av valkampanjen har inte bara handlat om andra partier, utan till och med om hur ett annat parti ska hantera ett tredje. Man saknar alltså helt tilltro till den egna politiken, eller åtminstone dess kraft vid valurnorna, och försöker rentav hålla partiledaren borta från så många sammanhang som möjligt. Stefan Löfven är inte en tillgång, och knappast övriga ministrar som Annika Strandhäll eller Magdalena Andersson heller.

Kristersson säger så lite som möjligt

Miljöpartiet kommer med all sannolikhet att decimeras betydligt, efter en mandatperiod där man visat sig vara villig att göra avkall på vilket politikområde som helst. En försvinnande liten del av de socialdemokratiska och de miljöpartistiska väljarna är nöjda med samarbetet och lär inte heller vara särskilt lockade av en repris.

Det ser inte heller särskilt ljust ut för Moderaterna, som tappat många tidigare väljare till SD, och där partiledaren Ulf Kristersson verkar ha bestämt sig för att bita ihop och säga så lite som möjligt fram till valdagen. Skälet är förstås att partiet skulle tappa väljare oavsett vilka samarbetspartner man skulle peka ut, vilket gör tystnaden rimlig. Den så kallade Alliansen kommer inte att erhålla majoritet med Liberalerna och Kristdemokraterna strax över riksdagsspärren, och det sistnämnda partiet på fullt allvar jublar över siffror kring 6 procent. Centerpartiet och Vänsterpartiet ligger förhållandevis väl till opinionsmässigt, men den stora vinnaren blir förstås SD.

De traditionella maktpartierna försöker ofta fortfarande tala om de lika traditionella blocken, som om de 20, 25 procenten i mitten inte finns, men hur falsk den bilden är framgår av hur hela valrörelsen tycks rotera runt SD.

Valmöjligheter för patrioten

Faktum är att situationen är så gynnsam för de patriotiska väljarna att många av dem nu står inför ett dilemma, men ett angenämt sådant.  Ska den som alltid har stöttat SD, men av olika skäl blivit missnöjd med vissa aspekter, nu våga sig på att stödja utmanaren Alternativ för Sverige? Bortsett från dem som helt enkelt ser SD som ett mer tilltalande parti, har det huvudsakliga argumentet mot AFS varit att rösten skulle vara bortkastad, eftersom man utgår från att partiet inte når över riksdagsspärren. Mot den tankegången finns det dock en del att invända.

En röst bör egentligen aldrig ses som bortkastad, eftersom den faktiskt syns i siffrorna. Och ett parti får vid 1 procent valsedlarna utlagda vid kommande val, vid 2,5 procent statligt partistöd. Man ska också komma ihåg att SD vid sitt första val 1988 fick 1 118 röster, som efter upprepade framgångar 2010 blev 339 610 och gav partiet en plats i riksdagen.  Dessutom är det inte omöjligt att AFS redan nu tar sig över den där spärren och ger SD välbehövlig konkurrens på det invandringskritiska området.

Samtidigt skulle ett valresultat med SD som största parti medföra ett psykologiskt genombrott, och gynna det vi kan kalla hela ”den nationella rörelsen”. Övriga partier kan förstås fortfarande försöka isolera partiet, men det blir svårare att ta till moraliserande brösttoner och demonisera alla dessa väljare.

Det är svårt att överdriva hur mycket spelplanen faktiskt har förändrats. Från en riksdag med sju partier som alla ville ha omfattande asylinvandring har vi nu ett tredje block som i själva riksdagen kan ifrågasätta den tidigare allenarådande linjen.  Vi diskuterar nu om det parti som 1988 fick 1 118 röster ska bli störst eller näst störst, och i vilken regeringskonstellation det kan tänkas ingå.

Baksmällan dagen efter?

Valnatten blir spännande, men efterspelet kan bli minst lika intressant. I den bästa av världar skulle SD bli största parti och AFS ta sig in i riksdagen, men även om inget av detta infrias är det svårt att se hur patriotiska krafter skulle kunna förlora på längre sikt. Det beror inte minst på hur övriga partier agerat. Eftersom dessa partier och deras partiledare har bedrivit ett taktiskt spel och helt ägnat sig åt röstmaximering fram till valdagen, lär dagen efter bli ännu värre och skapa svekdebatter hos många av dem.

Låt oss utgå från den förlegade blocksynen, där De rödgröna blir större än Alliansen. Stefan Löfven, inte längre särskilt populär, ska därför bilda regering. För att få stöd av en majoritet måste han inte bara inkludera det nu mindre Miljöpartiet, utan dessutom få med sig Liberalerna, Centerpartiet och kanske rentav Moderaterna. En sådan koalition är så bred att varken vänster- eller högerväljare blir nöjda, trots att det kommer att motiveras med att ”situationen kräver det”. Framför allt skulle det tydligt visa att det verkligen finns ett politiskt etablissemang som samlas för att utestänga ett annat, vilket huvudsakligen lär gynna SD. Kanske försöker Löfven i stället bilda en minoritetsregering, där en ny decemberöverenskommelse blir nödvändig om inte SD ska avgöra varje omröstning där de traditionella blocken är oeniga. SD går rimligen stärkt ur även den situationen.

Annie Lööf blir statsminister?

Vid scenariot att de fyra borgerliga partierna blir större än vänstersidan kommer Ulf Kristersson behöva inleda ett samarbete som kommer att ogillas av en stor del av väljarna, inte minst om det sker med Socialdemokraterna. Möjligen föreställer han sig något slags ovillkorligt stöd från SD, men de kommer att kräva genomslag för sin egen politik – vilket knappast lär minska partiets stöd. Ytterligare ett scenario som diskuterats är en koalition mellan de två maktpartierna, där Centerpartiet kilas in som en bro och Annie Lööf görs till statsminister, eftersom Löfven och Kristersson är ovilliga att släppa fram den andre. Den lösningen kommer inte heller att öka förtroendet för dessa politiker.

Vi kan ungefär gissa hur valresultatet blir, men det är svårare att förutspå vad som därefter komma skall. Klart är att några partiledare kommer att göra medlemmar och väljare besvikna, antingen genom att samarbeta med SD eller genom att samarbeta med de traditionella motståndarna. Den blågula vågen lär rulla på och växa vid varje tänkbart scenario och själva samhällsutvecklingen visar vem som har haft rätt hela tiden.