PRETORIA. Drygt hundra boer hade samlats i Pretoria men ingen av dem hade förväntat sig att Ingrid Carlqvist skulle ägna hela sitt tal åt att be dem om ursäkt för Sveriges inblandning i den sydafrikanska inrikespolitiken ända sedan 1960-talet. Det var så tyst att man kunde ha hört en knappnål falla när hon sa:
– Från djupet av mitt hjärta vill jag uttrycka hur ledsen jag är för vad den svenska regeringen gjort mot er. Jag har kommit för att be om ursäkt för att jag var en av alla de svenskar som trodde på den propaganda de fyllde oss med. Jag var en av alla de svenskar som trodde att ni vita sydafrikaner var de hemskaste och vidrigaste människor som någonsin existerat. Att ni såg er själva som överlägsna de svarta som ni ”stal” landet ifrån, att ni hatade dem och ansåg dem ovärdiga att rösta – bara för att de var svarta.
– Jag visste inget om ert lands historia, jag bara förutsatte att ni kom hit för att kolonisera Sydafrika och ta naturresurserna från landets ursprungsbefolkning. Förlåt mig för min okunnighet, förlåt mig för att jag inte kontrollerade fakta, förlåt mig för att jag var en sådan dum, ung kvinna som trodde att svenska politiker aldrig ljög och aldrig skulle göra något ondskefullt mot någon.
Apartheid var inte vad vi trodde
Som man kan se i Jonas Nilssons film var apartheid aldrig det system vi svenskar förleddes att tro. När britterna till sist lämnade landet strax efter Andra världskriget delades landet upp i flera självstyrande delar – indelade efter folkgrupper, precis som alla ville ha det. Alla fick rösträtt i sitt eget land, vilket av naturliga skäl ledde till att de svarta som bodde i de andra sydafrikanska länderna, men ofta arbetade i det vita Sydafrika, inte fick rösta där.
Den svenska regeringen finansierade under decennier terrororganisationen ANC, African National Congress, med stora summor pengar (något som fortfarande pågår) och lobbade intensivt för att Nelson Mandela skulle släppas ur fängelset på Robben Island. Mandela hade gripits 1962 eftersom han som ledare för ANCs väpnade gren Umkhonto we Sizwe (förkortat MK) stått bakom en lång rad terrordåd mot statliga och militära mål, och dömdes till livstids fängelse.
Ingrid Carlqvist berättade för publiken om sitt eget möte med Nelson Mandela i mars 1990. ANC-ledaren som några år senare blev den nya ”regnbågsnationen” Sydafrikas första svarta president, hade släppts ur fängelset bara en månad tidigare och skulle nu tala i den svenska riksdagen och framföra sitt tack för allt Sverige gjort. Carlqvist var där som reporter för tidningen Kvällsposten/iDAG.
”Som om Jesus hade anlänt”
– Jag minns känslan när jag gick till riksdagen, vårt parlament. Jag visste att jag skulle vara med om en historisk händelse och jag var verkligen lycklig att jag och ingen annan reporter på min tidning hade fått uppdraget. Jag minns när Nelson Mandela kom in i salen tillsammans med dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Jag minns att förväntan i luften var så tjock att man nästan kunde ta på den. Det var som om Jesus hade anlänt, och det var vi svenskar som hade räddat Frälsaren från det hemska fängelse där ondskefulla människor hade hållit honom inspärrad i 27 år. Jag tror aldrig jag har varit så stolt över att vara svensk.
Hon försökte därefter förklara hur det kan komma sig att svenskar har en sådan lust att ständigt lägga sig i andra staters affärer. Allt handlar om den svenska nationella identiteten – ända sedan stormaktstiden när Sverige var det viktigaste kungariket i norra Europa har vi sett oss själva som självklara ledare för alla viktiga världshändelser. Vi har bara bytt ut den militära stormakten mot den ”humanitära”.
– Ni kanske säger ”karma” när nu Sverige efter att vi såg till att ANC fick makten i Sydafrika, också har lyckats förstöra vårt eget land. Och det kanske var precis vad vi behövde för att vakna upp ur de stormaktsdrömmar vi haft så länge. Jag avskyr det som händer med mitt älskade land, men jag är säker på att vi kommer att ta oss igenom denna prövning genom att skicka hem en, två miljoner utlänningar till sina länder. Förhoppningsvis har vi då lärt oss en läxa vi aldrig glömmer och som ger oss en ny nationell identitet som bygger på sammanhållning mellan svenskar. Jag hoppas att vi i framtiden sköter vårt eget och slutar lägga oss i andra folks angelägenheter.
Flera andra bad också om ursäkt
Steve Hofmeyr. Bild: Wikimedia Commons
Efter talet var publiken mycket tagen. Flera ställde sig upp och bedyrade att de förlät Ingrid och alla andra svenskar som via henne hade skickat hälsningar till boerna. Den kände musikern och profilen Steve Hofmeyr ställde sig upp och bad, inspirerad av Ingrid Carlqvist, själv om ursäkt:
– Jag ber er alla om ursäkt för att jag röstade ja till den nya konstitutionen 1994, sa Hofmeyer och följdes sedan av ytterligare några som bad om ursäkt.
Varför bad du om ursäkt, Ingrid Carlqvist? Du är väl inte personligen ansvarig för vad den socialdemokratiska regeringen gjorde och fortfarande gör i Sydafrika?
– För att jag känner mig ansvarig! För att jag som journalist borde ha granskat det Olof Palme och hans sossekompisar påstod. Det kändes väldigt bra att be om ursäkt och förklara att jag är beredd att göra allt jag kan för att sprida information om boernas fruktansvärt utsatta situation.
– Dessutom är ju deras situation en varningssignal till oss européer – det som händer den vita minoriteten i Sydafrika nu är exakt vad som kommer att drabba oss om vi (hemska tanke) blir i minoritet på vår kontinent. Alla folk har rätt till självbestämmande, och det är hög tid att vi hjälper boerna att få ett eget hemland i Sydafrika där de kan leva i fred och frihet och slippa bli utrotade.
https://www.youtube.com/watch?v=4UilQptI89E
Tack för du är så genomklok Ingrid! Jag minns oxå denna känsla av att vi svenskar minsann stod på den rätta sidan. Befann mig i Kenya när Mandela blev president och vi gick där och sträckte på oss och kände oss superduktiga. Hela Afrika firade och tjoade när det hände. Så ung och dum jag var!