Så återfann Maria Celander lusten att skriva
En dag i 25-årsåldern, efter att tidigare ha försörjt sig som städerska och nanny i USA, fick Maria Celander en ingivelse: Hon skulle söka till Journalisthögskolan!
– De hade precis gått tillbaka till intagningsprov då, och jag kom in.
Det första av de tre åren på Journalisthögskolan präglades av ångest för ganska många.
– Många i min klass var rejält storhjärnade och jag visste egentligen inget alls om journalistik när jag började. Men redan första terminen kastades vi ut på en kortpraktik om två veckor, och då förstod man ju att journalistik i mångt och mycket är ett hantverk.
Redan från början visste Maria Celander att det var nöjesjournalistik hon ville ägna sig åt och att Kvällsposten var hennes drömtidning. Klasskamraterna kallade henne lite föraktfullt för ”kvällstidningsjournalisten”.
– De drömde om ”fina” tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och kunde inte begripa varför jag tvunget ville till Kvällsposten. Men i Skåne var det på den tiden den enda tidning som gällde, och dessutom hade det alltid varit min mors favorittidning. Hon gillade särskilt en ung krönikör vid namn Ingrid Carlqvist som hon tyckte var modig och en riktig ”kärring mot strömmen”.
1997, två veckor efter att hennes mor alldeles för tidigt gått bort i en cancersjukdom, började Maria sin praktiktermin på Kvällsposten i Malmö. En dag virvlade en blondin in i rökrummet och sa: ”Jag har gjort ett sällskapsspel, vill du vara med och provspela?” Det var just denna Ingrid Carlqvist.
Ingrid är lite halvcrazy
– Där i rökrummet började ett samtal som fortfarande pågår. Ingrid är lite halvcrazy, en väldigt intensiv person som tar mycket plats. Hon och min chef på nöjesredaktionen, Claes-Allan Lundin, blev mina två främsta mentorer. Båda peppade mig, gav mig råg i ryggen och självförtroende nog att utmana mig själv.
Både Ingrid och Maria lämnade Kvällsposten 1999, efter att Expressen köpt tidningen, och började på Aftonbladet i Stockholm. Därefter följde Metro och sedan ett gemensamt frilanskontor i Malmö.
– Där satt vi två tillsammans med ett gäng bakåtsträvande kommunister och skrev personporträtt på kändisar för olika veckotidningar. Ingrid fick i uppdrag att skriva en bok om pojken Bobby som mördats av sin mamma och styvpappa, men blev en dag uppringd av Niklas Silow på Aftonbladet som undrade om hon ville bli nyhetschef i Malmö för en ny gratistidning vid namn PunktSE. Och sin vana trogen drog Ingrid med mig dit. Jag som trodde att jag bara kunde skriva om nöje hade insett att Ingrid hade rätt när hon påstod att en duktig reporter kan skriva om vad som helst, så nu blev jag plötsligt sportreporter – ett vikariat som sedan övergick i en fast anställning som nyhetsreporter.
2008 lades plötsligt PunktSE ner och Maria och Ingrid började återigen frilansa.
– Den där tillvaron med inhopp på olika redaktioner och att aldrig veta om man ska få ihop tillräckligt med pengar varje månad är ganska slitsam. Väldigt många journalister får aldrig en fast anställning utan byter plats med varandra på de olika redaktionerna eftersom tidningarna vill ha det så. Detta är en förklaring till att så många journalister går med på att aldrig skriva om de ”farliga” frågorna – de är helt enkelt livrädda för att bli utsparkade.
Journalistvärlden är som en sekt
– En annan förklaring är att journalistvärlden är som en sekt. Journalister umgås nästan bara med andra journalister och tillmäter sällan icke-journalisters åsikter någon vikt. De är bara dumma Svenssons som inget begriper.
Fram till 2011 hade Maria ett långt vikariat på TTs Malmöredaktion. I samband med att det var på väg att löpa ut gifte hon sig, fick sonen David och var mammaledig.
– En dag berättade Ingrid att hon och dansken Lars Hedegaard skulle starta tidningen Dispatch International, ett projekt jag hoppade på. Med facit i hand kan jag säga att vi var otroligt naiva som trodde att en tidning som skrev allt det som mainstream-medierna hade hållit hemligt i många år skulle mottas med förtjusning. Vi underskattade sprängkraften i vårt projekt.
– Mainstream-medierna attackerade oss med helt vansinniga anklagelser. Vi var rasister, vi hatade muslimer och säkert var vi även nazister. På den tiden var folk helt ovana vid islamkritik och menade att den som kritiserade islam också hatade muslimer. I dag är islamkritik ganska vanligt, men då var det chockerande för många.
Oförskämdheter och påslängda lurar
Maria Celander menar att äventyret med Dispatch International som 2014 helt lades ner, var både bra och dåligt.
– Det var en ganska dålig upplevelse för oss eftersom vi blev så illa åtgångna. Det var hemskt att varje dag ringa upp människor man ville intervjua och mötas av skrik och oförskämdheter och påslängda lurar. Samtidigt banade vi ju vägen för den rika flora av alternativa medier vi nu har i Sverige, och det är ju bra.
– Men det som verkligen tog musten ur oss var mordförsöket på Lars Hedegaard i februari 2013. Det var en helt chockerande händelse som fullständigt knäckte oss alla. Jag började fråga mig själv om det fria ordet verkligen var så viktigt att jag var beredd att offra mitt liv, särskilt som jag var nybliven mamma.
Faktum är att Maria just då ville lämna journalistiken helt och hållet. Hon sökte hundratals ”vanliga” jobb, men blev aldrig ens kallad till intervju. Antingen förutsatte folk att hon skulle ”wallraffa” i syfte att avslöja något om företaget, eller så tänkte de att en journalist inte blir långvarig som ICA-kassörska. Så Maria började översätta artiklar och böcker.
Helt knäckt av hatet
– Jag blev faktiskt helt knäckt av allt hatet och trodde på fullt allvar att jag aldrig mer skulle vilja jobba med journalistik. Jag är ju ingen särskilt konfrontativ person, ingen Janne Josefsson-typ, så det tog mig hårt. Men min kloke läkare sa till mig att lusten skulle komma tillbaka, jag behövde bara en lång paus.
Maria trodde inte på läkaren, men det skulle visa sig att han hade helt rätt. När Ingrid var med och drog igång det alternativa medieprojektet Svegot, lockade hon Maria att börja skriva där.
– Det var just när rättegången mot Peter Madsen som så brutalt styckmördade Kim Wall på sin ubåt hade inletts. Jag var helt besatt av fallet, inte minst för att jag identifierade mig med Kim och dessutom känner hennes pappa Joachim. Den storyn kände jag att måste skriva och vips var jag fast! Glädjen i att skriva är som glädjen i att röka – även om jag nu har slutat. Man vill ha en till och en till och en till. Artikel följde på artikel och helt plötsligt började jag även skriva opinionsartiklar, vilket jag aldrig gjort förut.
Och nu drar ni i gång projektet Ingrid & Maria, berätta om det!
– Egentligen är det konstigt att vi två aldrig har gjort något eget förut, och det känns underbart roligt att vi ska få utforma det här helt efter våra egna huvuden. Vi har ju samma grunduppfattning om journalistik och det här kommer att flyta på organiskt. Vi börjar i ganska liten skala, men hoppas kunna växa i takt med att vi får fler läsare och lyssnare.
Vad är målet?
– Det allt överskuggande målet är att försöka få människor att förstå att Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Vi vill dra vårt strå till stacken för att göra svenskarna medvetna om de enormt stora problem vårt land har. För oss som har jobbat med de här frågorna i många år nu känns det otroligt att många fortfarande inte har insett vidden av problemen, men så är det. Vi vill väcka så många av de sovande som det bara går.
Men är det inte så att många svenskar numera hatar journalister?
– Jo, för många väcker blotta ordet negativa associationer, men vi vill ”reclaima” det! Det är nämligen inget fel på journalistik i sig, journalistik är viktigt. Problemet är att svenska journalister har blivit aktivister och undanhållit viktiga fakta för svenskarna. Vi hoppas kunna erbjuda riktigt god journalistik, skriva om det som är sant och relevant och aldrig skriva folk på näsan. Lägger man bara fram relevanta fakta så klarar de flesta svenskar att dra kloka slutsatser.
Till sist, det finns en del som påstår att du är Ingrids lojala fotsoldat som bara går i hennes ledband, utan egen vilja. Är det verkligen sant?
– Verkligen inte! Jag kan förstå att det ser ut så utifrån eftersom vi har följts åt i så många år och jag håller en lägre profil än vad Ingrid gör, men det är inte så vårt kompanjonskap fungerar. Vi har olika roller, men det betyder inte att den ena är undergiven den andra. Jag skulle vilja påstå att Ingrid inte har någon tuffare kritiker än mig, jag ifrågasätter det mesta som kommer ur hennes mun! Och det är just därför vårt samarbete blir så dynamiskt.
Ja, då är det väl bara att önska er lycka till med Ingrid & Maria!
– Tack!
Ingrid Carlqvist
FAKTA/Maria Celander
Ålder: 46
Familj: Sonen David, 6, och maken Markus
Bor: Trelleborg
Gillar: Yrkesskicklighet
Ogillar: Korkade som tror de är smarta
0 kommentarer