Från Sverige till Absurdistan Från Sverige till Absurdistan

Från Sverige till Absurdistan

Ingrid Carlqvist kom nyligen ut med boken Från Sverige till Absurdistan, som av vissa kallas den viktigaste boken om vårt lands förvandling som någonsin har skrivits. Läs prologen här och beställ boken!

I många år hade oron legat som en klump i min mage. Vad skulle den ständigt ökande invandringen göra med mitt Sverige? Men så fick man inte tänka – då var man en vedervärdig rasist, en människa som knappt förtjänade att leva. Ändå fanns oron där, ständigt malande inombords och förvärrades av att man inte vågade tala om den. Ibland kunde man byta ett snabbt ögonkast med någon på Kvällspostens redaktion i Malmö, där jag jobbade, ett ögonkast av tvivel när andra kolleger högljutt deklarerade att även om alla vet att zigenare stjäl som korpar och står för nästan alla åldringsrån så är det inget vi skriver om. Det vore att ge ”rasisterna” luft under vingarna. Någon enstaka gång hände det att en reporter försökte driva igenom en granskning av exempelvis zigenarkriminalitet men förslaget, eller till och med färdiga artiklar, kastades för det mesta i papperskorgen.

Under mitt andra år på Kvällsposten, 1988, inträffade något helt sensationellt – det skulle bli folkomröstning i den skånska kommunen Sjöbo: Ja eller nej till flyktingmottagande.

Den som drev igenom folkomröstningen var det centerpartistiska kommunalrådet Sven-Olle Olsson, en grisbonde med fötterna i myllan. Han hade sagt blankt nej till dåvarande Invandrarverkets krav om att Sjöbo skulle ta emot ett antal asylsökande. Han menade att detta så i grunden skulle förändra den skånska landsbygdskommunen – även om det den gången bara handlade om en handfull utlänningar.

Givetvis var jag emot Sven-Olle Olsson. Givetvis höll jag med mina journalistkolleger om att det var ”fruktansvärt rasistiskt” att säga nej till några stackare som flytt krig och elände. Men ändå slog hans ord an en sträng i mig:

”I vårt [svenskarnas] handlingsmönster ingår att diskutera, argumentera, debattera eller till och med demonstrera. Men vi ersätter aldrig detta vare sig med våldshandlingar, med vapen- hot eller med mord. Det är dock ett handlingsmönster som finns i en hel del länder. Vad får er att tro att dessa människor över en natt byter karaktär?”

Hade han inte en poäng där? Är det verkligen så att alla människor på jordklotet är likadana? Är det en ren slump att kvinnor stenas i Mellanöstern, att muslimer ständigt krigar med varandra och rent allmänt har en väldigt aggressiv attityd? Är det en ren slump att vi svenskar är så lugna, konfliktundvikande och fredliga? Är det verkligen något med luften i mitt land som gör att alla som sätter foten här genast blir lugna och fredliga och anammar svenska attityder?

Frågan gnagde och gnagde alltmedan jag skrev artiklar om hur ”goda Sjöbobor” motsatte sig ”rasisten” Sven-Olle Olssons folkomröstning.

18 september 1988 var det dags och journalisterna och resten av etablissemanget föll nästan döda ner av chock. Resultatet var nämligen överväldigande. Trots massiva mediekampanjer, trots riksdagspolitikernas fördömanden av denne uppstudsige kommunalpamp, vann Sven-Olle Olssons sida med 64,5 procent mot 31. Två tredjedelar av Sjöboborna höll alltså med Olsson om att de inte ville ha människor från främmande, ofta våldsamma, kulturer i sin bygd.

Det rimliga hade förstås varit att denna folkomröstning fortplantat sig som en löpeld genom Sverige. Att fler och fler kommuner skulle inse att de faktiskt hade självbestämmanderätt (på den tiden, så är det inte längre) och därmed kunde säga nej till flyktingförläggningar. Så blev inte fallet. Tvärtom.

Olof Johansson, som var partiledare för Centerpartiet, kallade resultatet av folkomröstningen ”oanständigt”. Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson (S) kallade det ”tragiskt”.

Redan 5 oktober, tre veckor efter folkomröstningen, beslutade Centerpartiet att utesluta Sven-Olle Olsson och två andra lokala centerpartister. Hela den svenska politikereliten ställde sig upp som en man mot de ”rasistiska skåningarna” som hade haft mage att säga att de hellre ville fortsätta vara ett svenskt/skånskt samhälle än ett mångkulturellt dito. Olsson bildade dock genast Sjöbopartiet och fortsatte styra sitt Sjöbo fram till 1998.

Som sagt, min magkänsla sa mig redan då att Sven-Olle Olsson nog hade en poäng. Men jag var för ung och för beroende av mina kollegers och chefers gillande för att ta fram och skärskåda den känsla jag hade. I stället tryckte jag tillbaka den och höll käften. Och hoppades att invandringen skulle fortsätta vara det rikspolitikerna sa till oss: En liten rännil som aldrig skulle förändra Sverige.

Vilket folk vill byta trygghet och en fredlig samvaro mot gruppvåldtäkter, skottlossningar på öppen gata och dessutom betala höga skatter för att försörja våldtäktsmännen och mördarna?

26 år senare, våren 2014, när mitt land redan var så totalt förändrat att inte ens Sven-Olle Olsson (som dog 2005) hade kunnat föreställa sig det, intervjuade jag den danske konservative folketingsledamoten Rasmus Jarlov (Det Konservative Folkeparti) i Köpenhamn. Min magkänsla hade sedan några år förflyttat sig upp till hjärnan och ögonen – alla som inte gick runt med ögonbindel såg att det svenska Sverige var ett minne blott. Jag var rasande på politikerna som hade lurat i mig och den absoluta majoriteten av svenska folket att invandringen aldrig skulle påverka Sverige i någon nämnvärd grad. Jag var förtvivlad, förvirrad och nästan uppgiven – men jag fattades den sista pusselbiten. Den jag nu skulle få av Rasmus Jarlov.

Trots att jag alltid uppfattat mig själv som en obstinat person med eget, kritiskt tänkande hade jag inte undgått den svenska hjärntvätten. När jag några år tidigare hållit föredrag för danska Trykkefrihedsselskabet, hade jag tvekat inför om jag kunde säga det fullständigt självklara – att ett lands regerings främsta uppgift är att skydda och göra gott för det egna landet och det egna folket.

Var det ändå inte lite främlingsfientligt att uttrycka sig så? Var det ändå inte så att vi svenskar hade ”dragit vinstlotten i jordens lotteri” och inte riktigt förtjänade det välstånd vi levde i? Var det ändå inte vår plikt att öppna våra gränser för de mindre lyckligt lottade och dela med oss?

Det var inte förrän jag intervjuade Rasmus Jarlov som polletten äntligen trillade hela vägen ner. Vi talade om varför han var konservativ och vad denna ideologi egentligen går ut på. Han sa ungefär så här:

”Konservatism är inte så mycket en ideologi som ett sätt att se på världen. Att värna det man redan har och bara förändra i små steg. Konservatismen ser till att politiker inte tar sjumilasteg och lämnar allt det goda bakom sig. För, du vet, ingen politiker har rätt att förändra sitt land till oigenkännlighet på bara en generation.”

Jag kippade nästan efter andan, vad var det han sa?

Ingen politiker har rätt att förändra sitt land till oigenkännlighet på bara en generation?

Orden ekade i min skalle – så högt att jag knappt hörde vad Jarlov sa efter det. Ingen politiker har rätt att förändra sitt land till oigenkännlighet på bara en generation! Vilket folk vill byta trygghet och en fredlig samvaro mot gruppvåldtäkter, skottlossningar på öppen gata och dessutom betala höga skatter för att försörja våldtäktsmännen och mördarna?

Så rätt. Så sant. Hur kunde jag någonsin ha trott något annat? Givetvis är det ingen naturlag som tvingat Sverige att bjuda in ett par miljoner främlingar de senaste 30 åren. Det är politikerna som genom medvetna beslut har skapat det våldsamma kaos vi svenskar nu lever i. Och även om folket har röstat på dessa partier så har politikerna inte haft folkets godkännande – de har nämligen ljugit och sagt att invandringen alltid skulle vara för liten för att förändra Sverige. De har aldrig frågat svenska folket om massinvandring och mångkultur var något vi önskade oss, för då hade gissningsvis två tredjedelar sagt nej. Vilket folk önskar sin egen undergång? Vilket folk vill ge bort sitt land? Vilket folk vill byta trygghet och en fredlig samvaro mot gruppvåldtäkter, skottlossningar på öppen gata och dessutom betala höga skatter för att försörja våldtäktsmännen och mördarna?

Och som Jarlov dessutom sa: Även om folket skulle vilja byta ut sig själva mot andra och förvandla landet till oigenkännlighet, så är det politikernas ansvar att stå emot det.

Om vi inte förstår varför våra politiker förstör Sverige, så måste vi förutsätta att det är just detta som är deras mål – att förstöra Sverige.

Min kritik mot politikerna växte och jag blev allt mer övertygad om att jag måste ta reda på varför de har gjort det man aldrig får göra – förändra sitt land till oigenkännlighet på bara en generation.

Det snurrade i mitt huvud. Hur kunde jag någonsin ha trott något annat? Detta är ju en självklarhet, så hur hade politikerna lyckats förmå en majoritet av svenska folket att tro att det är vår plikt att ge bort det som våra förfäder i blod, svett och tårar skapat åt oss? Jag mådde illa av den sanning som plötsligt fyllde mig.
Från den dagen blev jag allt öppnare i min kritik av det mångkulturella Sverige. Min kritik mot politikerna växte och jag blev allt mer övertygad om att jag måste ta reda på varför de har gjort det man aldrig får göra – förändra sitt land till oigenkännlighet på bara en generation. Vad hade drivit dem? Varför gjorde de det? Hur kunde de?

Den här boken är att försök att förstå vad som har hänt i Sverige – hur vi på bara en generation förvandlats till skräcklandet Absurdistan. En del av det jag upptäckt har förvånat mig, en del var sådant jag redan kände på mig. Men det finns saker jag önskar att jag aldrig hade upptäckt, eftersom efterverkningarna blir så fasansfulla.

Det får bära eller brista, för jag kan inte stillatigande se på…

Men som den sanningssökande människa och journalist jag alltid varit, måste jag redovisa vad jag kommit fram till. Mitt samvete förbjuder mig att dölja saker, bara för att de är obehagliga. Om jag gjorde det skulle jag inte vara ett enda dugg bättre än de ljugande politiker och journalister som just nu styr Sverige.

Som den kanadensiske professorn Jordan Peterson säger i ett föredrag som finns på Youtube:

”Om du inte förstår varför en människa gör en viss sak, se på konsekvenserna av hennes handlingar. Om hon till exempel gör sig själv och alla i sin omgivning miserabla, så får man förutsätta att målet är just detta – att göra sig själv och alla i omgivningen miserabla.”

Ergo – om vi inte förstår varför våra politiker förstör Sverige, så måste vi förutsätta att det är just detta som är deras mål – att förstöra Sverige.

Det får bära eller brista, för jag kan inte stillatigande se på hur Sverige sjunker allt djupare ner i det träsk som kallas mångkultur och till sist offras på globalisternas altare. Denna bok är ett försök att förklara hur det känns att se sitt älskade land gå under – en känsla som jag tror delas av många européer i dessa dagar.

 

Köp Från Sverige till Absurdistan här:

Från Sverige till Absurdistan

1 kommentar angående “Från Sverige till Absurdistan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna vecka tackar vi: Gunn, Carl, Karin - Glad påsk!, Ingrid - Glad påsk från Ingrid, Anders - Donation Ingrid och Maria, Runa - Ni är bara bäst!, Rikard, Maria - Glad Påsk, Björn T - Nice work, Robert, Anders - Fortsätt som ni gör!, Hans, Eva - Fortsätt så, Ola - Stå på, Ulla, Åke, Ulrika – Månadsdonation, Anton, Ingela - TACK för att ni finns!, Björn - Bra - Bättre - Ingrid och Maria!, Anonym – Bra kämpat!, Ulrik - Till arbetet, Torbjörn, Tord, Martin, Per, Jeanette, Stefan, Joel, Arne, Andreas, Johan, Ingegerd – Toppen om Julian Assange, Bo – Som-Bor-i-Lund med tjuvnyp, Anette, Gösta - Gåva Denna vecka tackar vi: Gunn, Carl, Karin - Glad påsk!, Ingrid - Glad påsk från Ingrid, Anders - Donation Ingrid och Maria, Runa - Ni är bara bäst!, Rikard, Maria - Glad Påsk, Björn T - Nice work, Robert, Anders - Fortsätt som ni gör!, Hans, Eva - Fortsätt så, Ola - Stå på, Ulla, Åke, Ulrika – Månadsdonation, Anton, Ingela - TACK för att ni finns!, Björn - Bra - Bättre - Ingrid och Maria!, Anonym – Bra kämpat!, Ulrik - Till arbetet, Torbjörn, Tord, Martin, Per, Jeanette, Stefan, Joel, Arne, Andreas, Johan, Ingegerd – Toppen om Julian Assange, Bo – Som-Bor-i-Lund med tjuvnyp, Anette, Gösta - Gåva Denna vecka tackar vi: Gunn, Carl, Karin - Glad påsk!, Ingrid - Glad påsk från Ingrid, Anders - Donation Ingrid och Maria, Runa - Ni är bara bäst!, Rikard, Maria - Glad Påsk, Björn T - Nice work, Robert, Anders - Fortsätt som ni gör!, Hans, Eva - Fortsätt så, Ola - Stå på, Ulla, Åke, Ulrika – Månadsdonation, Anton, Ingela - TACK för att ni finns!, Björn - Bra - Bättre - Ingrid och Maria!, Anonym – Bra kämpat!, Ulrik - Till arbetet, Torbjörn, Tord, Martin, Per, Jeanette, Stefan, Joel, Arne, Andreas, Johan, Ingegerd – Toppen om Julian Assange, Bo – Som-Bor-i-Lund med tjuvnyp, Anette, Gösta - Gåva Denna vecka tackar vi: Gunn, Carl, Karin - Glad påsk!, Ingrid - Glad påsk från Ingrid, Anders - Donation Ingrid och Maria, Runa - Ni är bara bäst!, Rikard, Maria - Glad Påsk, Björn T - Nice work, Robert, Anders - Fortsätt som ni gör!, Hans, Eva - Fortsätt så, Ola - Stå på, Ulla, Åke, Ulrika – Månadsdonation, Anton, Ingela - TACK för att ni finns!, Björn - Bra - Bättre - Ingrid och Maria!, Anonym – Bra kämpat!, Ulrik - Till arbetet, Torbjörn, Tord, Martin, Per, Jeanette, Stefan, Joel, Arne, Andreas, Johan, Ingegerd – Toppen om Julian Assange, Bo – Som-Bor-i-Lund med tjuvnyp, Anette, Gösta - Gåva