Självklart insåg jag att alla inte skulle bli glada över mina artiklar, men så har jag heller aldrig sett min gärning som journalist som en popularitetstävling. Vissa sanningar är väldigt svårsmälta och går emot det man själv trott helhjärtat på. Det som driver mig är jakten på sanningen, och att skydda de oskyldiga i samhället från populära föreställningar som då och då leder till häxjakter.
En av dem jag intervjuade till artikelserien var forskaren Heikki Sariola på finska Centralförbundet för Barnskydd. Han hade ett par år tidigare gjort en undersökning som visade att endast några promille av alla barn utsätts för incest. När han på ett nordiskt seminarium 1990 presenterade siffrorna blev deltagarna från Sverige och Norge påtagligt besvikna över den låga andelen incestoffer. Sariola berättade för mig:
– En av dem sa rakt ut att sådana här undersökningar inte bör göras. För då tutar pressen ”faran är över” och de sexuella övergreppen kan fortsätta i lugn och ro.
Jag mötte precis likadana reaktioner bland mina journalistkolleger. Framförallt kvinnor sa åt mig att det inte spelade dem någon roll om oskyldiga pappor åkte i fängelse, det viktiga var att inte en enda person som utsatte barn för sexuella övergrepp gick fri. Det här med rättsstatens principer om att hellre fria än fälla, ja att hellre låta tio skyldiga gå fria än att döma en oskyldig gällde inte för dessa fall, hävdade de.
”Hur kunde detta hända? Hur kunde alla bli så galna samtidigt? Och varför var det ingen som uppmärksammade justitiemorden medan de begicks?”
Jag fortsatte skriva om felaktigt dömda män under flera år, och när flera av dem sedan fick upprättelse och stora skadestånd lugnade incestpaniken ner sig. När dåvarande Justitiekanslern Hans-Gunnar Axberger 2006 kom ut med sin rapport Felaktigt dömda, var de flesta av de fall jag genom åren uppmärksammat med. Ett par år senare hörde jag ämnet avhandlas i ett radioprogram. De medverkande sa ungefär så här:
”Hur kunde detta hända? Hur kunde alla bli så galna samtidigt? Och varför var det ingen som uppmärksammade justitiemorden medan de begicks?”
Det är bland annat därför jag nu väljer att återpublicera min 26 år gamla artikelserie som aldrig tidigare har publicerats på internet. Jag gör det med förhoppningen att vi människor inte ska glömma de misstag vi gör och därmed ständigt göra om dem, när vårt minne har svikit oss eller nya generationer tagit vid som aldrig fått vetskap om tidigare generationers häxjakter och de många liv som då förstördes.
När jag läser ”Allt gjordes fel i videoförhöret med lilla Anna. ” så tror jag att jag ska spy. Sverige är ett så äckligt och sjukt samhälle att man knappt kan tro att det är sant, överlägsna låg-intelligenta och förtryckta människor som ska sätta sig över andra, fasten dom knappt har något eget existens berättigande. Jag måste säga att svenskarnas öde, som dom just har börjat känna försmaken av, är dom mer en väl förtjänta av, vilket avskyvärt folk till stora delar!
Jag gav mig av i tid!