Under flera år har en mängd uppseendeväckande påståenden om incest florerat. Bland dem finns:

• Upp till 20 procent av alla barn utnyttjas!
• Förövaren kan vara vem som helst och nekar alltid!
• Barn ljuger aldrig om sånt här!

Det som upprepas tillräckligt många gånger blir till sist en sanning. Det som aldrig sägs stannar i det fördolda — till exempel den finska undersökningen som visar att bara några promille av alla barn blivit tvingade till sex med sin pappa. Är det då sant att barn aldrig ljuger?

– Nej, det är ett fullständigt absurt påstående, säger forskningspsykologen Bo Edvardsson. Såväl barn som vuxna kan fås att intyga vad som helst och till och med tro att de har varit med om det. Om rättsapparaten förväntar sig sanningsenliga barn och förnekande förövare kanske vem som helst kan beskyllas, misstänkas och till och med dömas för blodskam. Redan nu säger vanliga män att de knappt vågar titta på, än mindre kela med, egna eller andras barn. Var ska det då sluta?

– Vi är på väg tillbaka till den viktorianska tiden, när män över huvud taget inte hade kontakt med sina barn förrän de blev stora, varnar den danske kriminologen Berl Kutchinsky. 

På redaktionen kände vi till en början ett instinktivt motstånd mot att lyssna på någon som påstod sig vara oskyldigt dömd för sexövergrepp. Inte kan väl någon med vett och vilja falskeligen anklaga en medmänniska, sin före detta man, sin styvfar eller – ännu värre – sin egen pappa för incest? Så vi lyssnade på en. Så en till och en till.

Ganska snart stod en sak klar: Hur nästintill omöjligt det tycks vara att bevisa sin oskuld. Utan vittnen, utan teknisk bevisning står ord mot ord och domstolen ska bedöma vem som är trovärdig. Den som flera gånger ändrar sin berättelse bedöms vanligtvis som icke trovärdig.
En tillbakadragen anklagelse brukar leda till en friande dom. Så är inte alltid fallet i incestmål. För experterna har slagit fast att detta är ”typiskt incestbeteende”. Offret har förträngt, minns lite i taget och vill egentligen inte att hennes pappa ska hamna i fängelse.
Kan det vara så att samhället i sin iver att skydda de stackars barn som utsätts för övergrepp, skickar oskyldiga i fängelse, splittrar helt vanliga familjer och berövar dem deras pappor?

Med artikelserien vill vi väcka debatt om incestpaniken. Låt oss slå fast en sak – vi påstår inte att de intervjuade ÄR oskyldiga.
Sanningen vet bara de direkt inblandade. Men vi påstår att de och förmodligen många andra män har dömts på mycket svag,
om ens någon, bevisning. Vi vill ställa frågan om man är beredd acceptera lägre krav på rättssäkerhet, för att till varje pris straffa dem som begår en av de mest avskyvärda kriminella handlingar vi känner.

Ingrid Carlqvist