När hon råkade hoppa på pappas snopp började familjens helvete. Incest, sa myndigheterna och tog Anna
I Jimmys rum finns två sängar. Men storasyster Anna, 5, kommer aldrig att sova här eller leka med Jimmy mer. En gång var hon en glad liten flicka som hoppade omkring i föräldrarnas säng och råkade landa på pappas snopp.
Grannarna har slutat hälsa på Arne och Susanne. De vet varför Anna försvann en novemberdag 1990. I ett litet villasamhälle är det inte lätt att ha hemligheter.
Fram till det ögonblick då polisen kom var de en helt vanlig familj som just fått veta att de väntade tillökning. Anna hade redan bestämt att hon helst ville ha en lillasyster.
Till ortens stora företag, där både Susanne och Arne arbetar, kom fyra poliser. Två åt dem var. För säkerhets skull fördes de till var sin polisstation med flera mil emellan.
– De sa att Anna blivit utsatt för våld, berättar Susanne. Jag tänkte att någon slagit henne…
När hon ett par timmar senare fick lämna polisstationen visste hon varken var hennes man eller hennes barn fanns. Men det hon visste var värre – Arne misstänktes för att ha förgripit sig på deras dotter.
– Jag försökte förklara för dem att det inte var sant. Även om jag var rädd trodde jag att ett sådant misstag skulle klaras upp.
Nu har det gått ett och halvt år och Anna är kvar i fosterhemmet dit hon fördes. Varannan tisdag reser resterna av den lilla familjen de åtta milen dit för att umgås med sin dotter i två timmar.
I ett sammanträdesrum i en kommunal byggnad försöker de göra fest med saft och bullar. Det är inte lätt.
– I början frågade Anna om hon fick följa med oss hem, nästan viskar Susanne. Och vi får inte ens förklara varför det inte går, då riskerar vi att inte alls få träffa vår flicka.
– Nu har hon slutat fråga …
Arne är varken friad eller fälld för sexövergrepp. Åklagaren drog ut på målet till dess att såväl länsrätt som kammarrätt slagit fast att Anna ska förbli omhändertagen. Orsak: Hon har varit utsatt för aktiviteter med sexuell anknytning – något som först i höst ska avgöras av en annan domstol, tingsrätten.
Advokat Olof Swedjemark var Annas ombud under rättegångarna. Han hade en annan uppfattning och rekommenderade att flickan skulle tillbaks till föräldrarna.
– Det är ju inget självändamål att ta barn ifrån deras föräldrar, säger han. Anna verkade välskött och videoförhöret med henne var helt enkelt sopigt.
Föräldrarnas advokat och den sakkunnige de anlitade till kammarrättsförhandlingarna säger att myndigheterna har utsatt familjen för ett fruktansvärt övergrepp.
De menar att dessa redan från början utgått från att Arne var skyldig och därmed helt kopplat bort sitt kritiska tänkande. Varken socialtjänstemän, poliser eller rättens ledamöter har förmått göra enkla hypotesprövningar. Alltså: Vad talar för och emot att någonting har hänt respektive vad talar för och emot att ingenting har hänt?
– De har utgått ifrån att vi ljuger, säger Arne och Susanne. Vi var så misstänkta att polisen beslagtog fotoboken ”Ett barn blir till” ur vår bokhylla.
Hela den osannolika historien startade när en av Annas dagisfröknar hört rykten om Arne. Men i stället för att ta fasta på att en tidigare anmälan om incest kom i en vårdnadstvist mellan Arne och hans före detta fru och att den aldrig lett till åtal, spred dagisfröken ryktet vidare till sina kolleger.
Anteckningar de gjort visade att personalen spionerade på Anna. Men iakttagelserna begränsar sig till triviala saker som att Anna vaknade och grät, att hon kastade kniv och gaffel och var bråkig. De saknar dessutom sammanhang, hur situationen i övrigt var på dagis beskrivs inte.
När Anna ”avslöjade” att hon hoppat på pappas snopp, tog dagiset kontakt med socialförvaltningen. En tid senare slog man till, omhändertog flickan, och tog föräldrarna till polisförhör. Förhöret med Anna spelades in på video.
Där syns tydligt hur den kvinnliga polisen ber Anna visa med dockor hur det gick till när hon hoppade på pappas snopp. Hon tar flickdockans ben och sparkar mot pappadockans skrev.
– Precis så gick det till, berättar Arne. Anna brukade komma in till oss på morgnarna och busa i sängen. En dag hoppade hon så vilt att hon landade på ett känsligt ställe. Aj, du hoppar på pappas snopp! Det gör ont, förklarade han för dottern.
Men poliskvinnan var inte nöjd med den versionen. Gång på gång tjatade hon på Anna att visa hur det ”egentligen” gick till. Videon innehåller i princip alla tänkbara fel.
Trots att det är synnerligen viktigt att få barnets första spontana berättelse gjordes förhöret om för att ljudet krånglade. Trots att de anatomiska dockorna ska vara hjälpmedel och absolut inte leksaker, fick Anna bädda ner dem, klä på och av dem och så vidare. Trots att 5-7-åringar inte bör förhöras i mer än 30-40 minuter fick treåringen svara på frågor i två timmar.
Till sist var hon så kissnödig att hon vankade av och an och bad om att få gå på toaletten.
– Det får du om du svarar hur det gick till när du hoppade på pappas snopp, sa förhörsledaren trots att det är absolut förbjudet med löften och belöningar.
Arne och Susanne skaffade boken ”Mot dessa våra minsta” av kommissarie Monica Dahlström Lannes. Med hjälp av den listade de ett 20-tal fel i förhöret.
Listan ignorerades. När kammarrätten fastslog att Anna skulle förbli i fosterhemmet, konstaterades visserligen att anmärkningarna var befogade, men att en del av det flickan säger verkar vara självupplevt och därför måste tros på.
Videon, dagispersonalens iakttagelser och fostermammans vittnesmål avgjorde saken hos kammarrätten. Fostermamman intygade att Anna efter varje möte med föräldrarna var upprörd …
I höst ska tingsrätten ta ställning till om Arne gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande.
– Mitt sista hopp är att frias i rättegången, säger han. Då finns det kanske en liten, liten chans att vi får hem vårt barn igen.
En önskan som förefaller högst oviss.
Fotnot: Familjemedlemmarna heter egentligen något annat.
Ingrid Carlqvist
0 kommentarer